Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Skatteverkets ställningstaganden

Beaktande av minimiskattesatser vid nedsättning av koldioxidskatt

Datum: 2005-01-27

Område: Punktskatt

Dnr/målnr/löpnr:
130 60817-05/111
1 Sammanfattning

Vid beaktandet av att skattebeloppet efter skattenedsättning enligt 0,8-procentregeln respektive 1,2-procentregeln inte underskrider de minimiskattesatser som anges i lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) och övergångsbestämmelserna till SFS 1997:479 ska jämförelsen utgå från hela bränsleförbrukningen inom företaget och hela det skattebelopp som företaget erlägger för bränsleförbrukningen efter skattenedsättningen.

För 0,8-procentregeln ska en genomsnittsberäkning göras så att den totala summan av skattebeloppen i genomsnitt alltid minst motsvarar minimiskattenivåerna för de förbrukade bränsleslagen. Skattebeloppet för varje enskilt energislag behöver därmed inte motsvara minst minimiskattenivån, utan ett överskott jämfört med minimiskattenivån avseende ett bränsleslag kan utnyttjas för att kompensera för ett underskott jämfört med minimiskattenivån avseende ett annat bränsleslag.

Vid ovanstående beräkningar ska endast förbrukning och skatt som är hänförlig till den nedsättningserättigande verksamheten beaktas.

2 Bakgrund och frågeställning

Frågeställningen består av två delar.

Den första frågeställningen avser vad ändringen per den 1 januari 2005 av 9 kap. 9 § lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) innebär för beaktandet av att inte minimiskattesatserna underskrids vid koldioxidskattenedsättningen enligt 0,8-procentregeln. Frågan är om det nedsatta skattebelopp, vilket ska jämföras med minimiskattenivån, ska utgöras av den koldioxidskattebelastning som överstiger 0,8 procent av försäljningsvärdet efter nedsättningen eller om det nedsatta skattebeloppet ska utgöras av företagets totala koldioxidskattebelastning efter nedsättningen.

Den andra frågeställningen avser på motsvarande sätt hur det ska beaktas att minimiskattesatserna inte underskrids vid tillämpningen av 1,2-procentregeln. Denna frågeställning är hänförlig till den ändring av övergångsbestämmelserna till SFS 1997:479 som trädde i kraft den 1 januari 2004.

3 Nedsättning enligt 0,8-procentregeln

3.1 Gällande rätt m.m.

Av 9 kap. 9 § LSE framgår att, utöver vissa andra i LSE angivna skattelättnader, det för vissa verksamheter medges nedsättning av den del av koldioxidskatten (energiskatten för råtallolja) som överstiger 0,8 procent av de framställda produkternas försäljningsvärde.

Nedsättning medges med sådant belopp att den överskjutande skattebelastningen inte överstiger 24 procent av det överskjutande skattebeloppet för bränslet. Möjligheten till nedsättning begränsas dock av angivna minimiskattesatser för vissa uppräknade bränsleslag.

Nedsättning medges endast för viss verksamhet, varför endast förbrukning och skatt som är hänförlig till den nedsättningsberättigande verksamheten får beaktas.

Den lagändring av 9 kap. 9 § tredje stycket LSE som trädde ikraft den 1 januari 2005, SFS 2004:1038, avser ändring av befintliga minimiskattesatser, tillägg av minimiskattesatser för ytterligare bränsleslag samt ett tillägg avseende hur det ska beaktas att minimiskattenivåerna inte underskrids.

Fr.o.m. den 1 januari 2005 har 9 kap. 9 § tredje stycket LSE följande lydelse (tillägget kursiverat):

" Vid beräkning av nedsättning enligt första eller andra stycket får den koldioxidskatt som är hänförlig till följande bränslen dock inte sättas ned mer än att den motsvarar minst" (uppräkning av bränsleslag och minimiskattesatser) "varvid det nedsatta skattebeloppet i genomsnitt alltid minst skall motsvara minimiskattenivåerna för de förbrukade energislagen."

Ursprunget till de angivna minimiskattesatserna är de minimiskattesatser som anges i energiskattedirektivet, 2003/96/EG, vilket den 1 januari 2004 ersatte mineraloljedirektivet, 92/81/EEG.

Energiskattedirektivet (artikel 17) ger, i förhållande till det tidigare mineraloljedirektivet, utvidgade möjligheter till skattenedsättning. Under förutsättning att ett genomsnitt av de minimiskattenivåer som föreskrivs i direktivet iakttas för varje företag får medlemsstaterna tillämpa skattenedsättning, bl.a. för energiintensiva företag, för förbrukning av energiprodukter som används för vissa ändamål.

Av avsnitt 8.4.5.1 i prop. 2004/05:1, vilken föregick lagändringen, framgår att förslaget till ändrad beräkningsgrund för nedsättning av koldioxidskatten enligt 0,8-procentregeln innebär en anpassning till energiskattedirektivet. Där framgår vidare att denna beräkningsgrund utgår från att den totala summan av skattebeloppen i genomsnitt alltid minst ska motsvara minimiskattenivåerna för de förbrukade energislagen. Skattebeloppet för varje enskilt energislag behöver därmed, enligt propositionen, inte motsvara minst minimiskattenivån så länge summan av skattebeloppen motsvarar minst genomsnittet av minimiskattenivåerna.

3.2 Skatteverkets bedömning

Formuleringen av den nya lydelsen av 9 kap. 9 § LSE med det nya tillägget ,"varvid det nedsatta skattebeloppet i genomsnitt alltid minst skall motsvara minimiskattenivåerna för de förbrukade energislagen.", är inte entydig utan lämnar utrymme för tolkning. Av propositionen framgår att syftet med ändringen av bestämmelsen är att anpassa den till energiskattedirektivet. 9 kap. 9 § LSE bör därför tolkas mot bakgrund av energiskattedirektivets artikel 17.

Skatteverket bedömer att artikel 17 innebär att vid beaktandet av att skattebeloppet efter skattenedsättning inte underskrider de minimiskattesatser som anges i energiskattedirektivet, så får jämförelsen utgå från hela bränsleförbrukningen inom företaget och hela det skattebelopp som företaget erlägger för bränslet efter den beräknade skattenedsättningen.

Vidare anser Skatteverket att artikel 17 innebär att om den nedsatta skatten för ett bränsleslag överstiger minimiskattenivån för detta bränsleslag, så finns möjlighet att utnyttja det skattebelopp som överstiger minimiskattenivån för att kompensera för ett underskott, jämfört med minimiskattenivån, för ett annat bränsleslag. Enligt energiskattedirektivet utgör företaget den yttre ramen inom vilken denna genomsnittsberäkning får tillämpas vid beaktandet av att minimiskattenivåerna inte underskrids.

Det är Skatteverkets bedömning att 9 kap. 9 § LSE i den nya lydelsen ska tillämpas så att beräkningen ska utgå ifrån ett totalt synsätt för företaget. Detta synsätt finner även stöd i formuleringen i avsnitt 8.4.5.1 i prop. 2004/05:1, "den totala summan av skattebeloppen".

Av 9 kap. 9 § LSE framgår att den svenska lagstiftningen begränsar möjligheten till nedsättning till förbrukning inom tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller i yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet. Lagändringen medför ingen ändring i denna del. Vid beräkningen får därför, liksom tidigare, endast förbrukning och skatt som är hänförlig till den nedsättningsberättigande verksamheten beaktas.

4 Nedsättning enligt 1,2-procentregeln

4.1 Gällande rätt m.m.

Nedsättning enligt 1,2-procentregeln regleras i punkt 2 övergångsbestämmelserna till SFS 1997:479 (ändring av LSE). Där framgår att ytterligare nedsättning, utöver de möjligheter som ges i 9 kap. 9 § LSE, kan medges vid industriell framställning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller. Koldioxidskatt på annat bränsle än sådant som beskattas som mineraloljeprodukt tas ut med sådant belopp att skatten för den som bedriver framställningen inte överstiger 1,2 procent av de framställda produkternas försäljningsvärde.

Möjligheten till nedsättning enligt 1,2-procentregeln begränsades tidigare inte av någon minimiskattesats. Fr.o.m. den 1 januari 2004 infördes, genom en ändring av övergångsbestämmelserna (SFS 2004:1038), minimiskattesatser avseende naturgas, kolbränslen och petroleumkoks.

I den proposition (2003/04:1), som föregick införandet av minimiskattesatserna i övergångsbestämmelserna anges i avsnitt 8.5.4 att koldioxidskattenedsättningen bör begränsas så att företagen alltid betalar belopp som motsvarar minst de minimiskattenivåer för kol och naturgas som kommer att gälla enligt energiskattedirektivet. Då bränsleförbrukningen i de processer som omfattasav 1,2-procentregeln inte kom att omfattas av energiskattedirektivet (art. 2.4), är Sverige i detta fall inte bundet av de restriktioner som anges i artikel 17 i energiskattedirektivet.

4.2 Skatteverkets bedömning

1,2-procentregeln kan sägas vara uppdelad i en huvudregel och en undantagsregel. Enligt det synsättet är huvudregeln att skatten sätts ned så att skattebelastningen inte överstiger 1,2 procent av försäljningsvärdet. Undantagsregeln är tillämplig i de fall som huvudregeln medför att skatten sätts ned till en nivå som underskrider minimiskattesatsen. Lagtexten anger att skatten inte får sättas ned mer än att den "minst" uppgår till minimiskattesatsen. Enligt Skatteverkets bedömning tyder detta på att det vid tillämpningen av denna bestämmelse finns andra möjliga, högre, skattesatser.

Vid tillämpning av en marginalberäkning blir utgångspunkten det skattebelopp företaget enligt nedsättningsberäkningen ska betala utöver 1,2-procentnivån, dvs. i samtliga fall 0 kr enligt det första beräkningssteget, den s.k. huvudregeln. Detta innebär då att även den skattesats (erlagt belopp utöver 1,2-procentnivån i förhållande till den mängd bränsle som är hänförligt till skattebeloppet över 1,2-procentnivån) som ska jämföras med minimiskattesatsen alltid blir 0 kr per mängdenhet. Detta innebär i sin tur att det bränsle som är hänförligt till det överskjutande skattebeloppet alltid beskattas enligt minimiskattenivån. Huvudregeln, dvs. att skattebelastningen inte ska överstiga 1,2 procent av försäljningsvärdet, blir då aldrig tillämplig. I prop. 2003/04:1 finns inga beräkningsanvisningar eller kommentarer som kan vara till ledning för hur beaktandet av att minimiskattenivåerna inte underskrids ska ske.

Skatteverkets bedömning är att ett totalt synsätt utifrån bolagets totala förbrukning och totala skattebelastning efter nedsättning ska tillämpas även för 1,2-procentregeln, vid beaktandet av att minimiskattesatserna inte underskrids.