Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Riksskatteverkets rättsfallsprotokoll 15/03

  • RR:s dom den 3 april 2003, mål nr 6261-2001 Löneunderlaget; beräkning av gränsbeloppet. Löner från ett bolag – som inte varit dotterbolag under året före beskattningsåret – ska inte ingå i löneunderlaget vid beräkning av gränsbelopp
  • RR:s dom den 15 april 2003, målnr. 2558-2002 Uppskovsavdrag bostad. Endast en fastighet kan utgöra ursprungsbostad nämligen den fastighet där den skattskyldige är bosatt
  • RR:s dom den 2 april 2002, mål nr 509-2002 Lagerandelar eller ej. Aktier i ett fastighetsförvaltande bolag som utgjorde lagerandelar ansågs bibehålla sin karaktär av lagerandelar även efter det att samtliga fastigheter i det fastighetsförvaltande bolaget avyttrats
  • KR:s i Göteborg dom den 11 april 2003, mål nr. 2308-2002 Skadestånd p.g.a. förvaltningsuppdrag värdepapper. Skadestånd från förvaltare av värdepapper som utgått som ersättning för låga försäljningsintäkter, höga anskaffningskostnader för utländsk valuta, felaktigt uttag av courtage m.m. har beskattats som inkomst av kapital det år då det var känt till sitt belopp
  • KR:s i Sundsvall dom den 10 april 2003, mål nr 3065-2002 Ersättning för kostnader i mål om godkännande som upplagshavare enligt lagen om alkoholskatt. Fråga om godkännande som upplagshavare har inte sådant samband med fråga om alkoholskatt eller avgifter att lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt kan vara tillämplig
  • KR:s i Jönköping dom den 12 mars 2003, mål nr 1890-2000 Matchläkare, vars medverkan bedömts vara nödvändig för den idrottsliga verksamheten, har betraktats som idrottsutövare i den meningen att ersättningen till honom inte ska ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter
Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 29 april 2003.

RR:s dom den 3 april 2003, mål nr 6261-2001

Löneunderlaget; beräkning av gränsbeloppet

Löner från ett bolag - som inte varit dotterbolag under året före beskattningsåret - ska inte ingå i löneunderlaget vid beräkning av gränsbelopp

Inkomsttaxering 1998

REGERINGSRÄTTENS DOMSKÄL

"Enligt 3 § 12 d mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, i dess i målet aktuella lydelse, skall löneunderlaget beräknas på grundval av ersättningar som ingår i underlaget av avgifter enligt 2 kap. 3 § lagen (1981:691) om sociala avgifter och 1 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster och som under året före beskattningsåret har utgått till arbetstagare i företaget och i dess dotterföretag. Motsvarande bestämmelser återfinns numera i 43 kap. 12 § inkomstskattelagen (1999:1229).

Under år 1996, året före beskattningsåret, ägde en fysisk person samliga aktier i A AB. År 1997, beskattningsåret, sålde han dessa aktier till ett av honom nybildat bolag, som därmed blev moderbolag. I sin inkomstdeklaration vid 1998 års inkomsttaxering redovisade han ett löneunderlag om drygt 1,2 milj kr. från sitt ägande i moderbolaget. Hela löneunderlaget hade beräknats med utgångspunkt i 1996 års löner från A AB Frågan i målet är om ersättningar som utgått i detta bolag innan bolaget blivit dotterbolag får ingå i löneunderlaget för ägaren i moderbolag."

RR gör följande bedömning.

"De i målet aktuella bestämmelserna gäller både för ägare av endast ett företag och för ägare av en fåmansföretagskoncern, med minst ett dotterbolag. Bestämmelserna innehåller emellertid endast en tidsbestämning, nämligen "året före beskattningsåret". Redan av lagtextens ordalydelse följer således att endast sådana förhållanden som förelåg året före beskattningsåret skall vara bestämmande för senare beräkning av löneunderlaget. En sådan tolkning har också stöd i förarbetena där det sägs att avsikten bakom den valda tidpunkten var att det redan vid ingången av beskattningsåret skulle stå klart om ett löneunderlag kunde utnyttjas och i så fall hur stort detta var (jfr prop. 1993/94:234 s. 93).

A AB var inte dotterbolag under året före beskattningsåret. De ersättningar som utgått i bolaget under det året skall därför inte ingå i löneunderlaget för beskattningsåret."

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 29 april 2003.

RR:s dom den 15 april 2003, målnr. 2558-2002

Uppskovsavdrag bostad

Endast en fastighet kan utgöra ursprungsbostad nämligen den fastighet där den skattskyldige är bosatt.

Inkomsttaxeringen 1999

Under år 1998 sålde C fastigheterna I och II. Båda försäljningarna ledde till skattepliktiga realisationsvinster. Han yrkade uppskovsavdrag med ett belopp motsvarande summan av hans andel av de två realisationsvinsterna och anförde bl.a. att familjen varit bosatt på båda fastigheterna och att dessa utgjort familjens permanentbostad.

SKM och LR ansåg att bara en bostad kunde utgöra ursprungsbostad. KR ansåg att båda fastigheterna kunde ses som ursprungsbostad. RSV överklagade till RR.

REGERINGSRÄTTEN

Enligt 1 § lagen om uppskovsavdrag vid byte av bostad (UAL), i lydelse vid nu aktuell taxering, kunde den som redovisade skattepliktig realisationsvinst hänförlig till en bostad (ursprungsbostad) under vissa förutsättningar medges ett uppskovsavdrag. Enligt 2 § samma lag avsågs med ursprungsbostad en privatbostad enligt 5 § KL om bostaden var den skattskyldiges permanentbostad. I begreppet permanentbostad låg enligt 3 § UAL ett krav på att den enskilde skulle vara bosatt på fastigheten under viss minsta tid.

Motsvarande regler återfinns numera i stort sett oförändrade i 47 kap. 1-3 §§ IL.

Frågan i målet är om två fastigheter kan utgöra en ursprungsbostad i den mening som avses i UAL.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Uppskov med realisationsvinst vid försäljning av fastighet hade ursprungligen kunnat komma i fråga endast i särskilda fall, såsom då avyttringen skedde på grund av expropriation eller liknande tvångsförfaranden. Möjligheten att erhålla uppskov utvidgades genom lagstiftning år 1976 till att avse också frivilliga avyttringar. I förarbetena uttalades att uppskovsrätten inte borde vara knuten till den faktiska mantalsskrivningen utan till den fastighet där den skattskyldige rätteligen bort vara mantalsskriven (prop. 1975/76:180 s. 148).

I samband med ytterligare ändringar i uppskovssystemet år 1978 ersattes kravet på mantalsskrivning av ett bosättningskrav som detta bestämts i den dåvarande folkbokföringsförordningen. Folkbokföringsmyndighets beslut beträffande kyrkobokföringen avsågs i princip skola ligga till grund för taxeringsmyndigheternas bedömning av bosättningsfrågan (prop. 1978/79:54 s. 23). Uppskovssystemet ersattes i samband med 1990 års skattereform av en omedelbar schabloniserad beskattning, de s.k. takreglerna. Även i detta system gällde ett bosättningskrav, men detta var inte definierat i lagtext. I förarbetena angavs emellertid, med hänvisning till vad som gällt före skattereformen, att mantalsskrivningen skulle vara utgångspunkten för prövningen (prop. 1989/90:110 s. 717). Sedermera övergavs också takreglerna till förmån för den nu gällande ordningen med uppskovsavdrag, med det bosättningskrav som är aktuellt i detta mål.

Av det nu anförda framgår att de olika former av beskattning av vinster vid bostadsbyten som gällt sedan år 1976 har varit en del av den ordinarie inkomstbeskattningen av realisationsvinst och att bosättningskraven varit anknutna till folkbokföringen. Även det nu aktuella uppskovsavdraget hänför sig till den ordinarie inkomstbeskattningen. Därav följer att det bosättningskrav som gäller för avdraget skall bedömas med utgångspunkt i folkbokföringsreglerna.

Av 6 § första stycket och 7 § första stycket folkbokföringslagen (1991:481) framgår att en person kan vara folkbokförd endast på en fastighet, även om han skulle nyttja flera fastigheter.

Det nu anförda stöder den tolkning av UAL:s regler som framstår som mest näraliggande, nämligen att endast en fastighet kan utgöra en ursprungsbostad.

När fastigheterna I och II avyttrades hade C varit bosatt och även folkbokförd på förstnämnda fastighet under sådan tid att denna var att anse som permanentbostad. Därför kan endast denna fastighet utgöra en ursprungsbostad vid tillämpning av bestämmelserna om uppskovsavdrag vid 1999 års taxering.

Regeringsrätten biföll därför RSV:s överklagande och fastställde, med ändring av kammarrättens dom, det slut länsrättens dom innehöll.

Kommentar:
Se numera 47 kap. 3 § IL om rekvisiten för ursprungsbostaden.

Bosättningskrav gäller enligt 47 kap. 7 §, 1 st. IL även för ersättningsfastigheten. I analogi med vad som gäller för ursprungsbostaden bör endast en fastighet anses kunna uppfylla kraven på att utgöra ersättningsfastighet.

Det förekommer såväl att en fastighet är indelad i flera taxeringsenheter som att flera fastigheter ingår i samma taxeringsenhet. Betydelsen av detta har i uppskovssammanhang berörts i SOU 1985:38 s. 146-155. Som kommentar till då gällande Uppskovslag uttalas att taxeringsenhetsbegreppet torde utgöra den principiella utgångspunkten vid bedömning av såväl ursprungsfastigheten som ersättningsfastigheten.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 29 april 2003.

RR:s dom den 2 april 2002, mål nr 509-2002

Lagerandelar eller ej

Aktier i ett fastighetsförvaltande bolag som utgjorde lagerandelar ansågs bibehålla sin karaktär av lagerandelar även efter det att samtliga fastigheter i det fastighetsförvaltande bolaget avyttrats.

Överklagat förhandsbesked

Inkomstskatt taxeringsåren 2002-2004

A ägde samtliga aktier i ABX som bedrev fastighetsförvaltning. Det bolaget hade ett helägt dotterbolag, ABY, som bedrev byggnadsrörelse. Aktierna i ABX utgjorde lagertillgångar för A som dessutom ägde aktierna i ett vilande bolag, ABZ.

Verksamheten skulle omstruktureras varvid följande åtgärder skulle vidtas. ABY bildade ett nytt dotterbolag, NyAB. Till det bolaget överlät ABX samtliga sina fastigheter till underpris. Därefter skulle ABY överlåta aktierna i NyAB till ABZ. Även den överlåtelsen skulle ske till underpris. A skulle vara kvalificerat verksam i NyAB.

Sökanden frågade bl.a. om aktierna i det fastighetsförvaltande bolaget, ABX, skulle anses utgöra lagerandelar för A efter det att samtliga fastigheter överlåtits till underpris till NyAB.

Skatterättsnämnden kom fram till att aktierna i ABX utgjorde lagertillgångar även efter överlåtelsen av fastigheterna och anförde som motivering:

"Utgångspunkten i ärendet är att aktierna i ABX utgör lagertillgångar för A till följd av den fastighetsförvaltning som bedrivits i företaget. Av grunderna för beräkning av inkomst av byggnadsrörelse får anses följa att aktierna behåller den karaktären även om ABX överlåter samtliga sina fastigheter och därmed ändrar verksamhetsinriktning."

RSV överklagade och anförde följande:

"Efter överlåtelsen av fastigheterna uppfylls inte längre det i 27 kap. 6 § IL uppställda kravet - enligt bestämmelsens ordalydelse - eftersom ABX inte längre bedriver fastighetsförvaltning och inte längre innehar någon fastighet. I förarbetena till bestämmelsen betonas att, sedan det en gång fastställts att en fastighet är en omsättningstillgång eller en anläggningstillgång, den behåller sin skattemässiga karaktär för all framtid i samma ägares hand (prop. 1980/81:68 s. 208 f.). Något motsvarande uttalande beträffande fastighetsförvaltande företag har RSV inte kunnat finna. Det förefaller inte heller lämpligt eller principiellt rätt att vid en analys av vilken karaktär tillgångar ska ha behandla aktiebolag och handelsbolag på samma sätt som fastigheter. Fastigheter är tillgångar vilkas identitet i huvudsak består och inte förändras drastiskt över tiden. Bolaget är bara ett skal i vilket alla sorters tillgångar kan finnas och olika verksamheter bedrivas. Det förefaller vara i enlighet med grunderna för reglerna om byggnadsrörelse att ett bolag behåller sin karaktär i det fallet att värdestegringen på fastigheterna finns kvar i bolaget även efter försäljningen av alla fastigheter. På så sätt kommer en försäljning av bolaget att resultera i att värdestegringen beskattas som en rörelsevinst och inte som en kapitalvinst. Om däremot, som i föreliggande fall, alla fastigheter och värdestegringen på dessa förs över till ett annat bolag är det inte självklart att bolaget ska behålla sin karaktär. Lagens ordalydelse talar emot detta. Även grunderna för reglerna synes tala emot karaktärskontinuitet i ett sådant fall."

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

"Målet gäller om A:s aktier i bolaget skall anses som lagertillgångar även efter det att bolaget överlåtit samtliga sina fastigheter.

I 27 kap. IL finns särskilda bestämmelser om bl. a. byggnadsrörelse och handel med fastigheter i vilka i huvudsak anges de fall då fastigheter (2.4 och 5 §§) och aktier eller andra andelar i fastighetsförvaltande företag (2,6 och 7 §§) skall anses som lagertillgångar. Enligt 6 § första meningen anses andelar i fastighetsförvaltande företag som lagertillgångar, om någon av företagets fastigheter skulle ha varit lagertillgång i byggnadsrörelse eller handel med fastigheter för det fall att fastigheten hade ägts direkt av den som innehar andelen.

Denna reglering har efter främst redaktionella ändringar hämtats från den numera upphävda kommunalskattelagen (1928:370). Den infördes där år 1981 och ansågs huvudsakligen innebära en kodifiering av de regler som hade utbildats i praxis (prop. 1980/81:68). När det gäller aktier och andra andelar i fastighetsförvaltande företag uttalades i propositionen (a. prop. s. 160 och 209) att utgångspunkten i enlighet med dåvarande praxis borde vara att aktierna och andelarna skulle behandlas på samma sätt som direktägda fastigheter, om aktie- eller andelsinnehavet kunde ses som ett alternativ till ett direkt ägande, och att den nya regleringen utgick från det skattemässiga resultat som skulle ha uppkommit om företagets fastigheter i stället innehafts direkt av den skattskyldige.

Uttalandena får anses ta sikte på frågan i vilka situationer karaktären av lagertillgångar skall uppkomma för andelar i fastighetsförvaltande företag. Beträffande sådana andelar gjordes inte något uttalande om vad den skattemässiga följden skulle bli om berört företag upphörde att vara fastighetsförvaltande eller om någon annan av de förutsättningar som en gång medförde att andelarna skulle anses som lagertillgångar inte längre var uppfylld.

Däremot blev beträffande den jämförbara situationen direkt innehav av fastigheter motsvarande fråga föremål för överväganden och i vissa delar en uttrycklig lagreglering. Bl.a. pekades på att principen var att en av en byggmästare ägd fastighet inte förlorade karaktären av lagertillgång om den en gång blivit att anse som en sådan tillgång, en princip som klart godtogs. En annan ordning än vad som dittills gällt var däremot motiverad i fråga om den omvända situationen att fastigheten i ägarens hand ursprungligen hade karaktär av kapitaltillgång, beträffande vilken praxis innebar att en fastigheter kunde byta karaktär till lagertillgång. Den ändringen genomfördes att något karaktärsbyte inte skulle äga rum. I stället infördes föreskrifter om en utvidgad uttagsbeskattning (a. prop. s. 152 ff.).

Enligt Regeringsrättens mening står det klart att avsikten varit att behandlingen av andelar i ett fastighetsförvaltande företag och behandlingen av direkt ägda fastigheter så långt som möjligt skall korrespondera, så att i huvudsak samma skattekonsekvenser uppkommer för den som innehar aktierna respektive fastigheterna oberoende av formen för innehavet. Bestämmelserna i 27 kap. IL om andelar i fastighetsförvaltande företag bör därför tolkas med beaktande av de närliggande bestämmelserna om direkt ägda fastigheter som en gång blivit lagertillgångar behåller denna karaktär även när berörd byggnadsrörelse lagts ned och dessutom att även senare förvärvade fastigheter kan få karaktären av lagertillgångar (jfr RÅ 2000 not. 84).

Mot denna bakgrund finner Regeringsrätten att regleringen i 27 kap. 6 § IL främst får anses ange förutsättningarna för att aktier och andra andelar i fastighetsförvaltande företag skall anses bli lagertillgångar. Däremot bör bestämmelserna inte anses direkt reglera förutsättningarna för karaktärsbyte i motsatt riktning.

Det anförda bör i förevarande mål leda till att avyttringen av samtliga fastigheter inte i sig skall medföra att aktierna i det fastighetsförvaltande företaget, vilka betraktas som lagertillgångar, omedelbart skiftar karaktär och att det inte heller skall vara avgörande på vilka villkor, till underpris eller till marknadspris, fastigheterna avyttras. Regeringsrätten kan således inte ansluta sig till den av RSV framförda uppfattningen att bestämmelserna bör kunna tillämpas på ett annat sätt i detta mål med anledning av att fastigheterna avyttras till bokfört värde. Av detta följer att förhandsbeskedet skall stå fast i den del som omfattas av överklagandet.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked i den del det överklagats."

Kommentar:
Reglerna om beskattning av byggnadsrörelse m.m. är föremål för översyn i Utredningen om vissa företagsskattefrågor (dir. 2002:28).

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 29 april 2003.

KR:s i Göteborg dom den 11 april 2003, mål nr. 2308-2002

Skadestånd p.g.a. förvaltningsuppdrag värdepapper

Skadestånd från förvaltare av värdepapper som utgått som ersättning för låga försäljningsintäkter, höga anskaffningskostnader för utländsk valuta, felaktigt uttag av courtage m.m. har beskattats som inkomst av kapital det år då det var känt till sitt belopp.

Inkomsttaxeringen 1998

SKM beskattade L för erhållet skadestånd i inkomstslaget kapital vid 1998 års taxering.

L överklagade till länsrätten och yrkade att skadeståndet inte skulle beskattas. I andra hand yrkade han att ersättningen skulle ses som en tilläggsköpeskilling och hänföras till det år då skadan uppkom och därmed minska hans underskott i kapital främst för taxeringsåret 1998. Han anför att ett företag haft i uppdrag att förvalta obligationer i ett obligationskonsortium i vilket han var delägare. Det skulle ske ett avslut i augusti 1992. Avslut skedde emellertid först i februari 1993. Banken har inte följt de av honom givna instruktionerna att sälja obligationerna och lösa utlandslånet i tid. För detta avtalsbrott har han erhållit skadestånd. Det erhållna skadeståndet kan inte anses utgöra intäkt i någon förvärvskälla. Skadeståndet är avsett att täcka förlust av redan beskattat kapital och ersättningen skall därför inte beskattas. Om länsrätten ändå skulle finna att ersättningen är skattepliktig bör ersättningen och kostnaderna för att erhålla denna hänföras till 1994.

LÄNSRÄTTEN

Av 3 § 1 mom. SIL framgår bl.a. att till intäkt av kapital räknas löpande avkastning, vinster och annan intäkt som härrör från egendom, i den mån intäkten inte är att hänföra till näringsverksamhet. Till intäkt av kapital hör bland annat ränta på banktillgodohavanden, obligationer och andra fordringar, utdelning på aktier och andelar, vinst (realisationsvinst) vid icke yrkesmässig avyttring av tillgångar och åtaganden enligt avtal om optioner och terminer samt andra därmed jämförliga förpliktelser. Till realisationsvinst hänförs även valutakursvinst på fordringar och skulder i utländsk valuta.

Av 24 § 4 mom. 2 st. SIL framgår att om intäktens storlek är beroende av viss framtida händelse och kan till följd härav intäktens totala belopp inte fastställas vid den taxering som är i fråga, skall tillkommande belopp beskattas vid taxeringen för det eller de år då detta belopps storlek blir känd. Därvid skall beskattningen ske på grundval av förhållandena vid avyttringen och med tillämpning av de beskattningsregler som gällde vid taxeringen för avyttringsåret.

LR gör följande bedömning.

Huvudfrågan i målet är om det erhållna skadeståndet skall anses skattepliktigt eller inte. Om skadeståndet skall anses vara skattepliktigt så uppkommer frågan om det kan hänföras till något annat taxeringsår än 1998.

Skadeståndet har varit avsett att täcka skador till följd av en kontraktspartners (bankens) agerande eller brist på agerande vid förvaltning av aktier och obligationer, vilket bl.a. medfört för låga försäljningsintäkter, för höga anskaffningskostnader för utländsk valuta, felaktigt uttag av courtage m.m. Skadeståndsersättningen får därför anses ha utgått för att täcka förlust av inkomster som varit skattepliktiga och för att ersätta kostnader som varit avdragsgilla i inkomstslaget kapital. Det har inte framkommit att skadeståndsersättningen varit avsedd att ersätta intäkter eller kostnader som varit skattefria. Skadeståndsersättningen är därför skattepliktig i inkomstslaget kapital.

L har vid denna bedömning i målet i andra hand yrkat att ersättningsbeloppet skall ses som en tilläggsköpeskilling och fördelas på de år till vilka den kan anses hänförlig, i första hand till taxeringsåret 1994. Förlikningsavtalet mellan L och banken, till vilket skadeståndsersättningen är hänförlig, slöts den 15 oktober 1997. Av avtalet framgår inte något annat än att ersättningen har utgått till följd av den sammanlagda skada som L har lidit. Det framgår inte att ersättningen kan anses ha ett sådant samband med någon enskild försäljning som medför att den skulle vara att hänföra till något annat taxeringsår. Ersättningen skall därför tas upp vid det taxeringsår då den var känd till sitt belopp, dvs. vid taxeringsåret 1998. Någon grund för att fördela ersättningen på några andra år finns inte. Att L inte fullt ut har kunnat utnyttja avdrag för räntekostnader och andra förluster föranleder inte någon annan bedömning.

L överklagade till Kammarrätten.

KAMMARRÄTTEN

Kammarrätten instämmer i länsrättens bedömning och tillägger följande. I RÅ84 1:38 avsåg skadeståndet från fastighetsmäklaren ersättning för ej avdragsgilla kostnader, bl.a. skatt på realisationsvinst, vilket ledde till bedömningen att skadeståndet inte utgjorde intäkt i någon förvärvskälla. Så är inte fallet i förevarande mål av de skäl länsrätten anfört. I RÅ 1992 ref. 102 avsåg skadeståndet från fastighetsmäklaren gottgörelse för att den avtalade köpeskillingen inte svarade mot fastighetens fulla marknadsvärde. Skadeståndet ansågs ha sådant samband med fastighetsförsäljningen att det betraktades som en tilläggsköpeskilling. I förevarande fall är skadeståndet inte en ersättning för att köpeskillingen blev lägre än marknadsvärdet på grund av bankens agerande eftersom L erhöll ett högre försäljningspris på grund av fördröjningen av försäljningen. Inte heller i övrigt finns - såsom också länsrätten konstaterat - ett sådant samband mellan skadeståndet och försäljningen av obligationerna att skadeståndet skall betraktas som en tilläggsköpeskilling. Med hänsyn till det anförda skall överklagandet således avslås.

Kommentar:
Skadestånd behandlas vid beskattningen som det belopp som skadeståndet ersätter. Om skadan utgörs av något som varit skattepliktigt eller avdragsgillt i inkomstslaget kapital ska således skadeståndsbeloppet beskattas i detta inkomstslag.

Här rör det sig om del av försäljningsintäkter, del av anskaffningsutgift för utländsk valuta, felaktigt courtage m.m. således inkomster som såväl 1998 som idag hänförs till inkomstslaget kapital, se 41 kap. 1 § och 42 kap. 1 § IL.

Äldre praxis, se RÅ 1958 ref. 33, RÅ 1933 ref 63, RN 1960 nr 4:7 och RN 1963 nr 7:9. Inkomst av kapital består av inkomster från tre äldre inkomstslag nämligen kapital, tillfällig förvärvsverksamhet och annan fastighet. I ett fall som detta hade därför en uppdelning behövt göras. Numera slipper vi detta och kan beskatta hela det här aktuella beloppet i kapital.

I dom den 20 november 2002 ansåg Regeringsrätten däremot att en förmögenhetsöverföring inte utgjorde skadestånd utan innebar en partiell återgång av ett överlåtelseavtal, se RSV:s rättsfallsprotokoll nr 29/02 Pdf, 1.1 MB, öppnas i nytt fönster. I det fallet var det avtalat från början att återgång skulle ske under vissa förutsättningar. Det var således en del av överlåtelseavtalet och avsåg motparten, inte en förvaltare.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 29 april 2003.

KR:s i Sundsvall dom den 10 april 2003, mål nr 3065-2002

Ersättning för kostnader i mål om godkännande som upplagshavare enligt lagen om alkoholskatt

Fråga om godkännande som upplagshavare har inte sådant samband med fråga om alkoholskatt eller avgifter att lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt kan vara tillämplig.

Punktskatt - alkoholskatt

RSV återkallade bolagets godkännande som upplagshavare av alkoholvaror. Beslutet motiverades i huvudsak med att bolaget vid ett flertal tillfällen betalat in alkoholskatten för sent. Efter att RSV tagit del av bolagets inlagor till länsrätten och KR:s beslut om att förordna om verkställighetsförbud av verkets beslut om återkallelse fann RSV skäl att tillstyrka överklagandet. Bolaget yrkade ersättning för nedlagda kostnader i LR med 25 250 kr exklusive mervärdesskatt.

LR biföll bolagets överklagande och upphävde RSV:s beslut att återkalla bolagets godkännande som upplagshavare. Bolaget tillerkändes ersättning för ombudskostnader i LR med 6 000 kr.

Bolaget yrkade i överklagande att erhålla ersättning för ombudskostnader med 25 250 kr exklusive mervärdesskatt.

RSV bestred bifall till överklagandet.

KR avslog överklagandet med följande motivering.

"Av 1 § första stycket lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. (LEKS) framgår att lagen gäller ersättning av allmänna medel för den skattskyldiges kostnader hos domstolar och andra myndigheter i mål om skatter, tullar och avgifter samt taxering av fastighet. I nu förevarande mål var frågan huruvida det godkännande som upplagshavare enligt lagen om alkoholskatt som bolaget haft skulle återkallas bl.a. på den grunden att bolaget inte i rätt tid hade betalat skatter enligt lagen om alkoholskatt. Det har inte framkommit att det i målet hos länsrätten eller i ärendet hos Riksskatteverket förelegat någon tvist om skattskyldigheten eller om skattens storlek. Fråga uppkommer därför huruvida LEKS är tillämplig i målet. Kammarrätten gör härvid följande bedömning.

Målet gäller inte skatt eller avgift utan fråga om godkännande som upplagshavare enligt lagen om alkoholskatt. Ordalydelsen i 1 § LEKS talar då för att lagen inte är tillämplig i förevarande mål. Regeringsrätten har dock i ett mål (RÅ 1996 ref 97) uttalat att lagen är tillämplig i mål om tvångsåtgärder i samband med skatterevision. Kammarrätten konstaterar att en skatterevision väsentligt har till syfte att kontrollera huruvida skatt har betalats med rätt belopp och även om tvisten i det mål som prövades av Regeringsrätten inte gällde skattskyldighet eller skattens storlek ligger det i sakens natur att syftet med revisionen var att utreda vilken skatt och vilka avgifter som den enskilde hade att betala. Kammarrätten finner för sin del att den tvist som förelegat i nu aktuellt mål inte har sådant samband med fråga om alkoholskatt eller avgifter att LEKS kan vara tillämplig. Kammarrätten kan inte heller på annan grund tillerkänna bolaget den yrkade ersättningen. Bolagets överklagande kan därför inte bifallas."

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 29 april 2003.

KR:s i Jönköping dom den 12 mars 2003, mål nr 1890-2000

Matchläkare, vars medverkan bedömts vara nödvändig för den idrottsliga verksamheten, har betraktats som idrottsutövare i den meningen att ersättningen till honom inte ska ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter

Arbetsgivaravgifter m.m. för utgiftsåret 1998

V Bandyklubb bedriver idrottsverksamhet på elitnivå. En läkare finns med vid varje elitseriematch. Vid träningstillfällen finns läkaren att tillgå vid behov, även om han inte alltid befinner sig just på den plats där träningen bedrivs. Klubben har betalat ut 18 000 kr i ersättning till läkaren.

Skattemyndigheten beslutade att ersättningen till läkaren skulle ingå i klubbens underlag för arbetsgivaravgifter.

Länsrätten och kammarrätten ansåg däremot att undantagsbestämmelsen i 2 kap. 4 § punkt 14 SAL (1981:691) om ersättning till idrottsutövare var tillämplig på ersättningen till läkaren och att arbetsgivaravgifter därför inte skulle betalas på ersättningen. Motsvarande bestämmelse finns numera i 2 kap. 19 § SAL (2000:980).

Kammarrätten skriver i sina domskäl i huvudsak följande. Enligt RSV:s rekommendationer (RSV S 1997:22) skall till begreppet idrottsutövare hänföras - förutom utövarna själva - även tränare inbegripet gymnastikinstruktörer, domare, linjemän materialförvaltare eller därmed jämställda slag av funktionärer. Med funktionärer avses i sammanhanget också sådana ledare i föreningar som regelmässigt medverkar vid träningar, matcher o.d. och vilkas medverkan är en direkt förutsättning för den idrottsliga verksamheten i föreningen. Däremot - sägs det - är sådana funktionärer vilkas verksamhet i föreningen huvudsakligen utgörs av administrativa uppgifter, t.ex. kontorsarbete, styrelseuppdrag och liknande, inte att hänföra till denna grupp.

Kammarrätten gör följande bedömning.

V Bandyklubb bedriver idrottsverksamhet på elitnivå. Läkarens betydelse för verksamheten får därför anses vara större än i en förening som bedriver idrottsverksamhet på en lägre nivå. Utredningen i målet ger vidare vid handen att läkaren, förutom vid samtliga matcher, finns att tillgå också under den organiserade träningsverksamheten, även om läkaren då inte alltid befinner sig på just den plats där träningen bedrivs. Läkaren är därför att betrakta som idrottsutövare. Från den ersättning som utbetalats till läkaren skall därför - eftersom ersättningen understiger ett halvt basbelopp - bortses vid bestämmande av underlaget för de socialavgifter som föreningen skall betala.

Kommentar:
RSV har nyligen avstått från att överklaga en dom där Kammarrätten i Göteborg bedömt att personer, som hjälpt till under fotbollsturneringen Gothia Cup, skulle anses som sådana funktionärer som är att se som idrottsutövare i den mening begreppet har i SAL och RSV:s allmänna råd (se RSV:s rättsfallsprotokoll 1/03).

Även den nu aktuella kammarrättsdomen gäller en person - en matchläkare - som medverkat i samband med idrottsliga arrangemang, men med den viktiga skillnaden att denne därvid mot ersättning utövat sitt vanliga yrke som läkare. RSV avser att överklaga domen i syfte att klargöra gränserna för tillämpningsområdet för undantagsbestämmelsen i SAL.