På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Skatteverkets ställningstaganden

Överenskommelser om företrädaransvar - avtalets gränser

Datum: 2004-11-03

Dnr/målnr/löpnr:
130 638479-04/111
1 Sammanfattning

Skatteverket anser att en överenskommelse om företrädaransvar kan omfatta även sådana skatte- och avgiftsskulder hos den juridiska personen som i sig inte ansetts kunna grunda ett personligt ansvar för den aktuelle företrädaren.

2 Bakgrund och frågeställning

Före 2004 ankom det på allmän domstol att ålägga en företrädare för juridisk person betalningsskyldighet enligt 12 kap. 6 § skattebetalningslagen (1997:483, SBL). Eftersom en talan om sådan betalningsskyldighet (företrädaransvar) hanterades som ett dispositivt tvistemål var det också möjligt att träffa förlikning i saken. I praktiken kom ofta uppgörelser att träffas redan före process (s.k. utomprocessuella förlikningar). En förlikning innebar att staten, mot viss betalning i viss ordning, avstod från ytterligare betalningsanspråk mot företrädaren avseende den juridiska personens obetalda skatter och avgifter. Från företrädarens sida fanns naturligen ett önskemål om att förlikningen skulle omfatta alla eventuella betalningsanspråk. Således omfattade statens avstående som regel även betalningsanspråk enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen (numera 13 kap. 17 §). Vidare kunde avståendet ibland breddas till att gälla alla obetalda skatter och avgifter (om den juridiska personen upphört eller i vart fall försatts i konkurs) alternativt avse endast vissa specifika skatte- eller avgiftsposter.(Se bilagorna 3 A och 3 B i RSV:s handledning för företrädaransvar och ackord år 2000.)

Från ingången av 2004 hanteras mål om företrädaransvar vid allmän förvaltningsdomstol, med länsrätt som första instans. Av effektivitetsskäl har möjligheten att sluta avtal med företrädaren om betalningsskyldigheten behållits. Denna möjlighet regleras numera i 12 kap. 7 c-e §§ SBL. För dessa nya avtal används uttrycket "överenskommelse", för att markera skillnaden mot tidigare förlikningsavtal.

Fråga har uppkommit om ett avtal i den nya ordningen kan omfatta även sådana skatte- och avgiftsposter som inte ansetts kunna grunda ett personligt ansvar för den aktuella företrädaren.

3 Gällande rätt m.m.

Enligt 12 kap. 7 d § SBL ska en överenskommelse om betalningsskyldighet innehålla uppgift om

1. parternas namn eller firma samt person-, organisations- eller annat identifikationsnummer,

2. datum för överenskommelsen,

3. den skatteskuld som överenskommelsen avser,

4. det belopp som företrädaren ska betala, och

5. den tidpunkt eller de tidpunkter när betalning senast ska ske.

Enligt 12 kap. 7 e § SBL innebär en överenskommelse, som fullföljs på överenskommet sätt inom rätt tid, att staten avstår från ytterligare anspråk mot företrädaren avseende den juridiska personens skulder som omfattas av överenskommelsen. Enligt 11 kap. 1 § andra stycket 7 p. SBL är en sådan fullföljd överenskommelse att se som ett beskattningsbeslut som, enligt 21 kap. 3 § andra stycket SBL samt 22 kap. 2 § andra stycket SBL, inte får omprövas eller överklagas.

I det betänkande som låg till grund för de nya reglerna gjordes följande allmänna uttalande kring behovet av en fortsatt möjlighet att träffa avtal om betalningsskyldigheten och att på olika sätt villkora detta (SOU 2002:8 s. 107).

"Genom denna lösning har parterna fortfarande kvar möjligheten att få till stånd ett snabbt avgörande genom att träffa en överenskommelse om betalningsskyldigheten. Möjligheten att avtala om olika villkor för denna betalningsskyldighet kvarstår likaså. Om företrädaren fullgör avtalet enligt föreskrivna villkor har företrädaren dessutom försäkrat sig om att inte kunna bli betalningsansvarig för ytterligare belopp, eftersom överenskommelsen därmed vunnit laga kraft och utgör ett beskattningsbeslut. Å andra sidan kan företrädaren underlåta att fullfölja avtalet och därmed framtvinga ett ställningstagande från myndighetens sida om man ska gå vidare med ärendet till domstol"

I prop. 2002/03:128 betonades vikten av att överenskommelsen är så tydlig som möjlig. De krav som anges i 12 kap. 7 d § reglerar vad överenskommelsen minst ska innehålla för att vara giltig. I fråga om innehållet i övrigt uttalades följande (prop. s. 57).

"De i lagtexten angivna kraven på vad överenskommelsen skall innehålla är på intet sätt uttömmande. Liksom vid tidigare förhandlingar kan de nu föreslagna överenskommelserna komma att innehålla olika villkor under förutsättning att villkoren inte strider mot lag eller god sed eller innefattar en omöjlig prestation. Olika villkor som det allmänna och företrädaren finner önskvärda kan de således komma överens om. På vilket sätt de kommer överens om betalningsskyldigheten, förutom de i paragrafen angivna villkoren, bestämmer de själva."

I fråga om rättsföljden enligt 12 kap. 7 e § uttalades följande (prop. s 57).

"En överenskommelse innebär ofta att betalningsskyldigheten begränsas i förhållande till storleken på den grundläggande skatteskulden. Det måste dock vara helt klart för den enskilde att överenskommelsen innebär att betalningsskyldigheten är slutligt avgjord i och med att samtliga villkor är uppfyllda och att inga ytterligare anspråk avseende den juridiska personens skatteskulder kan resas. Av första stycket framgår därför att staten avstår från ytterligare anspråk mot företrädaren avseende den grundläggande skattefordran som överenskommelsen avser. Detta gäller alltså oavsett om det anges i överenskommelsen eller inte."

4 Skatteverkets bedömning

En överenskommelse om betalningsskyldighet är en i skattelag särskilt reglerad avtalstyp, som får ingås av staten under vissa förutsättningar (12 kap.7 c § SBL), som är till viss del formbunden (12 kap 7 d §) och där innebörden är att staten, på vissa villkor, avstår från ytterligare anspråk mot företrädaren avseende de skulder som omfattas av överenskommelsen (12 kap. 7 e §).

Förutom de minimikrav som anges i 12 kap. 7 d § har parterna stor frihet att bestämma villkoren för överenskommelsen. Det är förståeligt att företrädaren, av förutsebarhetsskäl, vill att överenskommelsen i möjligaste mån ska ge en försäkran mot ytterligare betalningsanspråk avseende den juridiska personens skatte- och avgiftsskulder. Även för den handläggande myndigheten måste i flertalet fall ett sådant krav framstå som rimligt, särskilt som myndigheten alltid har krav på sig att i samband med en överenskommelse göra en fullständig och allsidig utredning av ansvarsförutsättningarna (jfr. prop. 2002/03:128 s. 56). Normalt sett bör alltså rättsföljden enligt 12 kap. 7 e § kunna omfatta alla skatte- och avgiftsposter som varit föremål för utredning, oavsett att någon eller några av dessa poster inte bedömts kunna grunda ett ansvar för den aktuelle företrädaren.

Sammantaget kan således hinder inte anses föreligga att låta en överenskommelse omfatta alla vid avtalstidpunkten konstaterade obetalda skatte- och avgiftsposter hos den juridiska personen.

Rättsföljden enligt 12 kap. 7 e § torde endast omfatta betalningsansvar enligt 12 kap. 6 och 6 a §§. Vad gäller eventuellt personligt ansvar enligt aktiebolagslagen kvarstår möjligheten att träffa förlikningsavtal i denna fråga. Ett sådant avtal bör upprättas separat, må vara att statens avstående från framtida anspråk kan vara villkorat av att betalning sker i enlighet med en överenskommelse om företrädaransvar.