På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Skatteverkets ställningstaganden

Kapitalbeskattning vid blankning

Datum: 2006-10-17

Område: Inkomstskatt - Kapital, Inkomstskatt - Näring

Dnr/målnr/löpnr:
131 613360-06/111

1 Sammanfattning

Om en skattskyldig (utlånaren) lånar ut värdepapper för blankning och sedan under utlåningstiden både köper och säljer andra värdepapper av samma slag och sort, ska denne räkna med anskaffningsutgiften för de utlånade värdepapperna vid genomsnittsberäkningen för anskaffningsutgiften för de sålda värdepapperna.
 
Om en skattskyldig (blankaren) lånar värdepapper för blankning och efter försäljningen av dessa köper fler av samma slag och sort än som ska återlämnas, ska genomsnittsmetoden tillämpas då blankningsaffärens resultat ska beräknas.
 

2 Bakgrund och frågeställning


 
Denna skrivelse avser beskattning av blankningar enligt kapitalreglerna hos fysiska eller juridiska personer.

 
Utlånaren
 
Fråga har uppkommit hur en genomsnittsberäkning för anskaffningsutgifterna ska göras när en person har lånat ut aktier för blankning och under utlåningstiden både köper och säljer andra värdepapper av samma slag och sort med annan anskaffningsutgift än de utlånade.
 
Ska anskaffningsutgiften för de utlånade värdepapperna räknas med vid försäljningen av de senare förvärvade värdepapperna eller inte.

 
Blankaren
 
Om någon lånar värdepapper för en blankningsaffär och sedan, efter försäljningen av de lånade värdepapperna men före återlämnandet, köper fler värdepapper av samma slag och sort än som ska återlämnas, uppkommer frågan hur vinstberäkningen för blankningsaffären ska göras. Ska man räkna med samtliga anskaffningsutgifter eller bara de som avser själva de återlämnade värdepapperna?
 

3 Gällande rätt m.m.


 
Utlånaren
 
Av 44 kap. 9 § IL framgår att som avyttring anses inte att delägarrätter eller fordringsrätter lånas ut för blankning.

Av denna bestämmelse följer:
- att den som lånar ut värdepapperna inte ska beskattas för detta,
- att någon kapitalvinstbeskattning av fodringen på värdepapper under blankningsaffärens löptid inte ska ske samt
- att de vid återlämnandet erhållna värdepapperna vid en senare försäljning ska anses anskaffade för det pris som en gång i tiden betalades för de utlånade värdepapperna.
 
Detta framgår av prop. 1989/90:110 s. 449ff., 710 och713f .
 
Det blir således en kontinuerlig vinstberäkning avseende värdeförändringarna från utlånarens ursprungliga köp fram till dess han säljer värdepapperna efter återlämnandet. Kapitalvinsten på innehavet av de ursprungligen köpta aktierna, på fordringen att återfå värdepapper under innehavstiden och på innehavet av de återlämnade värdepapperna slås ihop till en vinstberäkning.
 
Man ska således helt bortse ifrån utlåningen vid beskattningen av kapitalvinster. Synsättet överensstämmer med rättsläget då bokföringsmässiga grunder är tillämpliga, se Skatterättsnämndens förhandsbesked år 1991 som delvis refereras i
SvSkT 2006 s. 349 och som baserar sig på ett yttrande från BFN.
 
Lagreglerna i kapital kom till vid skattereformen 1990 i samband med att blankningar tilläts i Sverige. Bestämmelserna utformades som en reaktion på Regeringsrättens dom i RÅ 1965 ref. 19. Domstolen ansåg nämligen att utlåningen av värdepapper för blankning var en avyttring mot ersättning av en fordran på värdepapper. Avyttringen utlöste beskattning av den latenta vinsten på de utlånade värdepapperna hos utlånaren. Detta gjorde utlåning för blankning mindre attraktivt.
 
Med Regeringsrättens synsätt blev återlämnandet ett köp för utlånaren och han fick en ny anskaffningsutgift motsvarande värdet på värdepapperna vid återlämnandet.
 
Regeringsrättens domskäl innebar dessutom, enligt Skatteverkets uppfattning, att vinsten eller förlusten på fordringen att återfå värdepapper under utlåningstiden borde beaktas vid beskattningen.
 

Blankaren
 
Av 44 kap. 29 § IL framgår att kapitalvinst på grund av att en lånad delägarrätt avyttras (blankningsaffär) ska tas upp som intäkt det beskattningsår då en delägarrätt återställs till långivaren, dock senast året efter det beskattningsår då den lånade delägarrätten avyttrades. Om den skattskyldige vid avyttringen ägde delägarrätter av samma slag som den lånade, gäller dock vanliga regler.
 
Det innebär att man inte längre ska göra två vinstberäkningar, dels avseende vinsten från lånet till försäljningen, dels avseende vinsten från återköpet till återlämnandet, som i RÅ 1965 ref. 19. I stället utgörs vinsten i princip av försäljningspriset vid försäljningen av de lånade värdepapperna minus anskaffningsutgiften för de återlämnade, dvs. det som i realiteten är vinsten på blankningsaffären.

 
Genomsnittsberäkning
 
I 48 kap. 7 § IL föreskrivs att vid beräkningen av omkostnadsbeloppet för värdepapper ska det genomsnittliga omkostnadsbeloppet för samtliga delägarrätter eller fordringsrätter av samma slag och sort som den avyttrade användas.
 

4 Skatteverkets bedömning


 
Utlånaren
 
Frågan är om en utlånare ska anses inneha värdepapper av det slag blankningsaffären avser under den tid de är utlånade och han i praktiken bara har en fordran att återfå samma antal samt slag och sort av värdepapper som han lånade ut eller om man ska anse att han inte äger dem under utlåningstiden och bortse från deras anskaffningsutgift.
 
För utlånaren i en blankningsaffär finns bara en skattebestämmelse, den ovan nämnda i 44 kap. 9 § IL. Den kan tolkas på två sätt.
 
1. Ett sätt är att anse att regeln har den begränsade betydelsen att utlånaren slipper skatta av den latenta kapitalvinst han vid utlåningstillfället har avseende de utlånade värdepapperna.
 
Detta synsätt innebär emellertid att återlämnandet av aktierna utgör ett köp där utlånaren förvärvar aktier mot ersättning av den fordran på värdepapper som han haft under utlåningstiden. Eftersom denna fordran har samma värde som de återlämnade aktierna har vid återlämnandet, får han ett nytt ingångsvärde på dem.
 
Exempel: Köpt för 100, värde vid utlåningen 115. Ingen beskattning sker vid utlånandet. Värde vid återlämnandet 112. Ny anskaffningsutgift 112.
 
Han har då gjort en förlust på 3 på fordringen att återfå värdepapperna.
 
Detta synsätt är inte i enlighet med syftet med lagstiftningen. Bl.a. sägs följande i prop. 1989/90:110 s. 710: "Slutligen anges att utlåning av aktier i samband med blankningsaffärer inte skall anses utgöra en avyttring för den som lånar ut aktierna. Beskattning sker i stället hos den som gör blankningsaffären. För eventuell ersättning för utlåningen beskattas dock utlånaren ..." Någon beskattning av värdeförändringen på fordringen på värdepapper under utlåningstiden är således inte avsedd.
 
2. Ett mera rimligt synsätt är därför att anse att regeln innebär att man helt ska bortse från utlåningen och skattemässigt anse att utlånaren innehaft aktierna under hela utlåningstiden.
 
Med denna tolkning kommer den ursprungliga anskaffningsutgiften att först överföras på fordringen på värdepapper under utlåningstiden och sedan på de återlämnade värdepapperna. Efter blankningen har han således samma anskaffningsutgift för de utlånade värdepapperna som han hade från början.
 
Denna tolkning överensstämmer med lagstiftarens syfte med bestämmelsen i 44 kap. 9 § IL. Den överensstämmer också med hur beskattning sker enligt bokföringsmässiga grunder.
 
Skatteverket anser därför att utlånaren ska räkna in anskaffningsutgiften för de utlånade värdepapperna vid den genomsnittsberäkning han gör då han säljer ytterligare värdepapper av samma slag och sort under utlåningstiden.

 
Blankaren
 
Om blankaren vid återlämnandet har fler värdepapper av det slag som ska återlämnas än som behövs har han fler anskaffningsutgifter än som motsvarar antalet återlämnade värdepapper vid värdepapperslånet.
 
Eftersom det inte finns någon särreglering beträffande vinstberäkningen ska genomsnittsmetoden tillämpas på vanligt sätt.