På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Skatteverkets ställningstaganden

Utgör Skatteverkets åtgärd att begära indrivning hos Kronofogdemyndigheten enligt 20 kap. skattebetalningslagen (1997:483,SBL) ett överklagbart beslut?

Datum: 2006-05-03

Dnr/målnr/löpnr:
131 269254-06/111

1 Sammanfattning


 
Skatteverkets åtgärder att lämna skattefordran till kronofogdemyndigheten (KFM) för indrivning (restföring), att snabbrestföra skattefordran, att sänka restföringsgränsen samt att underlåta restföring är att betrakta som s.k. partsbesked och är därmed inte överklagbara. 

 

2 Bakgrund och frågeställning


 
Fråga har uppkommit om Skatteverkets åtgärder att restföra och snabbrestföra skattefordran samt att  sänka restföringsgränsen respektive underlåta restföring utgör överklagbara beslut och, om så är fallet, vilken överklagandetid som då gäller.

 

3 Gällande rätt m.m.


 
Enligt 22 kap. 1 § SBL får Skatteverkets beslut, utom i vissa i 2 § angivna fall som här saknar intresse, överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Att regeln inte bara omfattar beskattningsbeslut följer av det faktum att det i 2 § särskilt reglerats att beslut om exempelvis skatterevision enligt 14 kap. 7 § SBL inte får överklagas.

Av 31 § verksförordningen framgår att det för varje skriftligt beslut av en statlig myndighet ska finnas en handling som bl.a. utvisar dagen för beslutet, beslutets innehåll och vem som har fattat beslutet.  
 
Skatteverket har i en skrivelse 2001-12-11, dnr 12214-01/100, angående verkets möjlighet att ändra restföringsgränsen för skattekontoskulder, uttalat att verkets skyldighet att restföra eller möjlighet att avvakta med restföring är en åtgärd av administrativ karaktär och inte ett beslut som den skattskyldige kan klaga på.

 

4 Skatteverkets bedömning

Den omständigheten att det i 22 kap. 2 § SBL särskilt angetts fyra situationer i vilka överklagande inte får ske, torde inte innebära att alla andra beslut som fattas med tillämpning av SBL är överklagbara. Således meddelar Skatteverket i sin verksamhet en stor mängd beslut som inte får överklagas. I praxis har anammats ett flertal principer som har betydelse vid prövningen av ett besluts överklagbarhet. Beslut som normalt inte får överklagas är följaktligen bl.a. s.k. partsbesked, verkställighetsbeslut, faktiskt handlande och beredningsbeslut.

Med partsbesked avses ståndpunkter som en myndighet intar när den företräder det allmänna som part i civilrättsliga och liknande förhållanden. Som exempel kan nämnas beslut att häva ett köp och att kräva betalning för en fordran som inte kan utsökas utan föregående dom. Normalt är det också så att ett partsbesked inte är att betrakta som myndighetsutövning. Ett viktigt skäl härtill är att det vid partsbesked finns andra former av rättsskydd för den enskilde än regler om förvaltningsförfarandet. Den enskilde skyddas i dessa fall genom det civilrättsliga regelsystemet.

Skatteverket har att i viss omfattning agera som borgenär avseende fordringar på skatter och avgifter. Skiljelinjen mellan Skatteverkets och KFM:s borgenärsuppgifter är i viss mån flytande. Som huvudregel gäller att Skatteverket ansvarar för tiden fram till dess att ett ärende överlämnas till KFM för indrivning. I vissa fall kan dock Skatteverket agera som borgenär även efter restföringstidpunkten, exempelvis genom beviljande av betalningsanstånd. Vissa uppgifter delas också av myndigheterna. I SOU 2003:97 (En kronofogdemyndighet i tiden) finns utförliga redogörelser för Skatteverkets respektive KFM:s  borgenärsuppgifter (s. 165 ff resp. 209 ff).

Av sidorna 168-169 i ovannämnda SOU framgår att de åtgärder som KFM har behörighet att vidta i sin borgenärsroll främst syftar till att tillgodose det allmännas intresse av att få betalt för sina fordringar och att en övervägande del av KFM:s beslut som företrädare för det allmänna därför är att anse som partsbesked. Här konstateras vidare att i stort sett hela KFM:s handläggning enligt indrivningslagen bör kunna liknas vid partsbesked.

I den mån Skatteverkets borgenärsuppgifter ingår som ett led i indrivningsarbetet bör verkets handläggning, i likhet med vad ovan sagts om KFM:s arbete enligt indrivningslagen, i huvudsak kunna betraktas som  partsbesked. De uppgifter som Skatteverket utför i denna del omfattas dessutom av bestämmelser i indrivningsförordningen som ju gäller vid indrivning enligt indrivningslagen.

I enlighet med vad ovan anförts anser Skatteverket att de beslut som verket meddelar med stöd av 20 kap. SBL, 59 § skattebetalningsförordningen och indrivningsförordningen i tillämpliga delar, är att betrakta som partsbesked. Härav följer att  Skatteverkets beslut att restföra och snabbrestföra skattefordran samt att sänka restföringsgränsen respektive underlåta restföring, som huvudregel får anses utgöra partsbesked. Besluten är därmed inte överklagbara.