Efterbeskattning för arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt för redovisningsperioderna december 1998 och 1999, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt för redovisningsperioderna december 2000, september och oktober 2001, m.m.

Frågan i målen har varit om de arvoden som bolaget betalat till KB A och KB B rätteligen ska anses utgöra lön till X för arbete som denne utfört åt bolaget - på det sätt underinstanserna har funnit - och inte som intäkter i näringsverksamhet i respektive kommanditbolag.

Regeringsrättens majoritet kom fram till samma beslut som underinstanserna med följande motivering.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Systemet med F-skatt infördes den 1 april 1993 för att komma till rätta med svårigheten för företag och enskilda som anlitade någon för att utföra arbete att avgöra om det förelåg skyldighet att verkställa skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter på den utbetalda ersättningen. Avsikten med reformen vara att innehav av F-skattsedel i princip skulle vara avgörande för den bedömningen. Den som betalade ut ersättning för arbete skulle alltså kunna förlita sig på skattsedeln. 

Enligt 5 kap. 5 § skattebetalningslagen (1997:483) ska skatteavdrag inte göras om den som tar emot ersättningen har en F-skattsedel när ersättningen för arbetet bestäms eller när den betalas ut. I 2 kap. 5 § socialavgiftslagen (2000:980) finns motsvarande bestämmelser i fråga om betalning av arbetsgivaravgifter för ersättning som betaltas ut fr.o.m. den 1 januari 2001./.../

Den fråga som i första hand aktualiseras i målen är om det, trots de rättsverkningar som följer av ett innehav av en F-skattsedel, finns förutsättningar för att helt eller delvis åsidosätta avtalen mellan bolaget och kommanditbolagen och i stället anse att X är den egentlige mottagaren av de utbetalda beloppen.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Påförande av skatter och avgifter ska ske på grundval av rättshandlingars verkliga innebörd oavsett den beteckning de åsatts (jfr t.ex. RÅ 2004  ref. 27 och RÅ 1998 ref. 19). För att ett avtal ska kunna frångås vid beskattningen ska det stå klart att det inte motsvarar vad parterna egentligen har kommit överens om. Skenavtal ska inte läggas till grund för beslut om skatter och avgifter.

I samarbetsavtalet mellan bolaget och KB A beskrivs det tilltänkta uppdraget mellan bolagen endast på så sätt att X genom KB A fungerar som oberoende underhållstekniker med sitt specialistkunnande inom området reparation och underhåll av maskiner. Det framgår således inte av avtalet vilka uppgifter som ingår i uppdraget utan det får i stället i praktiken anses tillkomma bolaget att specifikt ange vilka arbetsuppgifter X ska utföra. Av avtalet framgår vidare att X har förbundit sig att ej bedriva med bolaget konkurrerande verksamhet, att konstruktionsidéer som framtagits av honom automatiskt tillfaller bolaget, att X förbinder sig att arbeta hos bolaget heltid fem arbetsdagar per vecka, att han därvid ska följa de rutiner som bolaget tillämpar för tidsredovisning samt att han efter varje månad ska begära en utskrift av stämplade timmar som ska bifogas faktura. Det framgår inte av avtalet eller annan utredning i målet om de åtaganden som X enligt avtalet anges ha gjort gäller gentemot någon annan än bolaget. Vidare gäller enligt avtalet att resor och utbildning som behövs i tjänsten bekostas av bolaget. Samtliga nu nämnda villkor ger enligt Regeringsrättens uppfattning närmast vid handen att X ställning gentemot bolaget har karaktär av anställning hos detta bolag.

Ersättningen mellan bolaget och KB A anges i avtalet så att timkostnaden för åren 1998 och 1999 uppgår till 164 kr per arbetad timme medan timkostnaden för arbete utöver normal arbetstid ska följa verkstadsavtalet. Någon ytterligare bestämmelse finns inte i avtalet beträffande ersättningen, bortsett från hur betalningen ska ske från bolaget. Vad gäller ersättningen för övertidsarbete är det dock tydligt att denna, eftersom den ska följa verkstadsavtalet, bestämts utan tillägg för arbetsgivaravgifter och andra liknande avgifter av kollektivavtalskaraktär samt att något vinstpåslag inte gjorts. I denna del framstår avtalet mellan bolagen som orealistiskt och utformat med den bakomliggande tanken att X egentligen är anställd i bolaget.

Vid en samlad bedömning finner Regeringsrätten att avtalet mellan bolaget och KB A inte kan anses innebära att X ställning i förhållande till bolaget har förändrats på något avgörande sätt jämfört med vad som gällde före den 1 november 1998. Avtalet kan således inte ges den innebörden att X därefter ska anses verksam genom KB A. I stället måste situationen bedömas så att X:s anställning hos bolaget alltjämt bestod med i stort sett endast den förändringen att ersättningen för arbetet fortsättningsvis skulle betalas till KB A. Någon ändring därvidlag inträdde inte när betalningen från bolaget senare kom att överföras till KB B. Vid sådant förhållande saknar de av KB A och KB B företedda F-skattsedlarna betydelse i den mening som avses i 5 kap. 5 § skattebetalningslagen, 2 kap. 5 § socialavgiftslagen. /.../ Överklagandet ska därför avslås.                
      
Två regeringsråd var skiljaktiga.                

Kommentar:
Skatteverket återkommer efter sommaren med en analys av denna dom och ytterligare en samma dag i Regeringsrätten meddelad dom (mål nr 748‑‑751‑05). 
 
Ny rättspraxis i fråga om F-skattsedelns rättsverkningar