På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Förhandsbesked från Skatterättsnämnden

Bostadsrättsförening - uppdelning på kvalificerad och annan verksamhet

Beslutande instans: Skatterättsnämnden

Datum: 2007-07-11

Område: Inkomstskatt - Näring

Dnr/målnr/löpnr:
-
Vid bedömningen av huruvida en bostadsrättsförening utgör ett privatbostadsföretag ska uppdelningen på kvalificerad och annan verksamhet grundas på den ekonomiska omfattningen av de olika delarna, dvs. deras verkliga värden.
 
Taxeringsår 2005
 
Skatteverket omklassificerade en bostadsrättsförening som tidigare år behandlats som privatbostadsföretag och beskattade föreningen konventionellt. Bedömningen av kvalifikationsgraden följde de hyresvärden som tillämpas vid fastighetstaxeringen, dvs. bruksvärdeshyra för bostäder och marknadshyra för lokaler. Verket kom fram till att endast 43,2 procent av verksamheten avsåg bostäder, dvs. klart under de 60 procent som anges i verkets rekommendationer.
 
Allmänna ombudet hos Skatteverket (AO) ansökte om förhandsbesked och frågade om föreningen ska anses som privatbostadsföretag¹.

Skatterättsnämnden svarade att föreningen ska behandlas som ett privatbostadsföretag.
 
Nedan återges Skatterättsnämndens motivering för sitt avgörande:
 
"Motivering
 
Bostadsrättsföreningen registrerades år 1974. På föreningens fastighet uppfördes under åren 1979-1980 i enlighet med den ekonomiska planen en byggnad med 74 bostadslägenheter samt lokaler. Lägenhetsytan tas i planen upp till 10 202,5 kvm, varav 5790,5 kvm bostäder och 4412 kvm lokaler. Av grundavgifterna som sammanlagt uppgår till 53 miljoner kr avser 31,8 miljoner kr bostäder och 21,2 miljoner kr lokaler. De sammanlagda andelstalen (inklusive övriga utrymmen) fördelar sig med 60 procent på bostäder och 40 procent på lokaler. Detsamma gäller årsavgifterna. Samtliga bostadslägenheter och lokaler är upplåtna med bostadsrätt. En av bostadslägenheterna är upplåten med bostadsrätt till en juridisk person. Lägenhetens yta uppgår till 105 kvm och andelstalet är 0,995 procent. Övriga bostadslägenheter är upplåtna med bostadsrätt till fysiska personer.
 
Efter att tidigare ha behandlats som ett privatbostadsföretag vid inkomsttaxeringen ansåg Skatteverket vid 2005 års taxering att så inte längre var fallet och beskattade föreningen enligt konventionell metod. I omprövningsbeslutet hänvisade Skatteverket till rekommendationerna i Skatteverkets broschyr Skatteregler för bostadsrättsföreningar och deras medlemmar, SKV 378, utgåva 2, 2004, som bygger på Riksskatteverkets rekommendationer (RSV S 1999:43). Till användning som enligt rekommendationerna kvalificerar för privatbostadsföretag hänförs bostadslägenheter som upplåts med bostadsrätt till fysiska personer. Lokaler och bostadslägenheter som upplåts till juridiska personer hänförs till den icke kvalificerade delen. Bedömningen av kvalifikationsgraden görs som huvudregel utifrån de hyresvärden som tillämpas vid fastighetstaxeringen, dvs. bruksvärdeshyra för bostäder och marknadsmässig hyra för lokaler. Med tillämpning av de hyresnivåer som använts vid 2004 års förenklade fastighetstaxering kom Skatteverket fram till att endast drygt 40 procent av verksamheten avsåg bostäder, dvs. klart under de 60 procent som anges i verkets rekommendationer.

Allmänna ombudet vill få föreningens status vid 2005 års taxering prövad genom ett förhandsbesked. Allmänna ombudet anser att lagtextens ordalydelse leder till att föreningen är att anse som ett privatbostadsföretag. Föreningen delar denna slutsats.

Skatterättsnämnden gör följande bedömning.
 
Med privatbostadsföretag avses enligt 2 kap. 17 § första stycket 1 inkomstskattelagen (1999:1229), IL, en svensk ekonomisk förening eller ett svenskt aktiebolag vars verksamhet till klart övervägande del består i att åt medlemmar eller delägare tillhandahålla bostäder i byggnader som ägs av föreningen eller bolaget. Bestämmelsen har haft i stort sett samma lydelse sedan år 1930 (prop. 1930:142 s. 25 och bilagan s. 20, BevU 30, SFS 1930:190). Genom införandet av IL byttes uttrycket "uteslutande eller huvudsakligen" ut mot "till klart övervägande del". Ändringen angavs utgöra en kodifiering av praxis (prop. 1999/2000:2, del 2 s. 34). I lagstiftningsarbetet avvisades propåer från ett par remissinstanser om att införa uttryckliga procenttal i lagtexten med hänvisning till problemet att definiera vad som skulle beräknas.
 
I förevarande fall gäller det att bedöma om den verksamhet som föreningen bedriver till klart övervägande del består i att åt medlemmarna tillhandahålla bostäder i byggnader som ägs av föreningen. Skatteverkets uppfattning att så inte är fallet grundar sig på en jämförelse mellan de hyresvärden som tillämpas vid fastighetstaxeringen, dvs. bruksvärdeshyra för bostäder och marknadsmässig hyra för lokaler.
 
I avsaknad av praxis eller förarbetsuttalanden som pekar i annan riktning (jfr förarbetena till 1930 och 1999 års lagstiftningar) får enligt Skatterättsnämndens mening lagtexten uppfattas så att uppdelningen på kvalificerad och annan verksamhet skall grundas på den ekonomiska omfattningen av de olika delarna, dvs. deras verkliga värden. En sådan bedömning får göras utifrån förhållandena i de enskilda fallen. Att, vid en förenings bildande, föreningens andelsvärden (eller motsvarande) läggs till grund för bedömningen synes exempelvis vara helt i linje härmed.

Det finns emellertid, som redovisas i ansökan, förarbetsuttalanden i anslutning till andra lagstiftningsärenden med anknytning till den aktuella bestämmelsen som skulle kunna åberopas till stöd för uppfattningen att mer regelmässigt lägga hyresvärdena vid fastighetstaxeringen till grund för klassificeringen av bostadsrättsföreningar. Uttalandenas tyngd vid tolkningen av bestämmelsen begränsas av att de inte har gjorts i samband med att lagtexten ändrats i nu berört hänseende.
 
Skatteverket redovisar för övrigt, i frågan om att ändra en bostadsrättsförenings klassificering med hänvisning till förändringar av hyresvärdena när föreningen har samma användning som tidigare, alternativa värderingsmetoder (jfr Skatteverkets tidigare nämnda broschyr SKV 378, utgåva 2, s. 5 med dess  utgåva 3, 2007, s. 5 samt Riksskatteverkets skrivelse om gränsdragningen mellan äkta och oäkta bostadsföretag den 6 juni 1986, dnr 396/86-300).

Skatterättsnämnden delar allmänna ombudets uppfattning att i många fall där byggnader innehåller annat än bostäder framstår en klassificering av bostadsrättsföreningars status på grundval av hyresvärdena vid fastighetstaxeringen, dvs. en jämförelse mellan schablonvärden och verkliga värden, som svår att förena med lagtextens ordalydelse.

Av praxis kan vidare den slutsatsen dras att vissa förändringar av bostadsrättsföreningens verksamhet inte skall påverka den ursprungliga klassificeringen (RÅ 1944 ref. 62 I—III och jfr Melz, SkatteNytt 2000 s. 241 ff.), dvs. ett stöd för att en viss tröghet skall gälla vid den löpande bedömningen. Att klassificeringen kan ändras om användningen av föreningens byggnad genomgår påtagliga förändringar ligger dock i sakens natur (jfr RÅ 1965 Fi 1899 och Melz, a.a. s. 240).

I förevarande fall är samtliga bostadsrätter och lokaler upplåtna med bostadsrätt. Verksamheten bedrivs nästan helt på samma sätt som då den påbörjades. Lägenhetsytan fördelar sig med 60 procent på bostäder och 40 procent på lokaler. Drygt 59 procent av föreningens grundavgifter och årsavgifter belöper på lägenheter som upplåtits med bostadsrätt till medlemmar som är fysiska personer.
 
Mot bakgrund av det anförda finner Skatterättsnämnden att det saknas skäl att frångå den vid tidigare taxeringar intagna ståndpunkten att föreningen skall anses utgöra ett privatbostadsföretag enligt 2 kap. 17 § första punkten IL."

Kommentar: AO har överklagat förhandsbeskedet och yrkat att det fastställs.

¹ Utdrag ur Allmänna ombudets ansökan:
"Rättslig bedömning
Med privatbostadsföretag avses enligt 2 kap. 17 § inkomstskattelagen en svensk ekonomisk förening eller svenskt aktiebolag vars verksamhet till klart övervägande del består i att åt sina medlemmar eller delägare tillhandahålla bostäder i byggnader som ägs av föreningen eller bolaget.
 
Bestämmelsen fick sin nuvarande utformning vid införandet av inkomstskattelagen men går tillbaka på bestämmelser som infördes redan år 1923 i 1910 års förordning (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt (nr 71) respektive 1910 års förordning (nr 116) angående bevillning av fast egendom och inkomst(nr 72) och som i stort sett varit oförändrade sedan dess. I det lagstiftningsärendet som var ett riksdagsinitiativ för att undvika dubbelbeskattning av medlemmarnas och delägarnas bostadsförmån gjordes inget uttalande om hur gränsen borde dras (BevU. 1923:30). Inte heller i förarbetena till kommunalskattelagen (1928:370) dit bestämmelsen i det närmast oförändrad togs in som punkt 3 av anvisningarna till 24 § berördes gränsdragningen.

År 1930 justerades bestämmelsen för att något förtydliga att det krävdes att verksamheten också utövades i överensstämmelse med ändamålet (prop. 1930:142 sid. 25 och bilagan sid. 20, BevU 30, SFS 1930:190). Bestämmelsen fick följande lydelse. "Med bostadsförening och bostadsaktiebolag förstås ekonomisk förening och aktiebolag, vars verksamhet uteslutande eller huvudsakligen består i att åt föreningens medlemmar eller bolagets delägare bereda bostäder i hus som äges av föreningen eller bolaget."

Bestämmelsen, som vid slopandet av kommunaltaxeringen av juridiska personer år 1984 flyttades till 2 § 7 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, fick genom 1930 års lagstiftning, bortsett från en betydelselös redaktionell jämkning, den lydelse den hade fram till den nu gällande inkomstskattelagen. Något närmare uttalande om hur gränsen skulle dras gjordes inte heller i 1930 års lagstiftningsärende. Departementschefen framhöll dock: "Utan att taga ställning till något konkret fall vill jag uttala, att en förening, som till utomstående uthyr ett i förhållande till antalet av medlemmar innehavda bostadslägenheter betydande antal bostadslägenheter, svårligen torde kunna sägas bedriva verksamhet som uteslutande eller huvudsakligen består i att bereda medlemmarna bostäder" (prop. 1930:142 sid. 25).
 
När schablonbeskattning av bostadsföreningar och bostadsaktiebolag infördes år 1954 (prop. 1954:37, BevU 18, SFS 1954:51) aktualiserades gränsdragningsfrågan. Reformen innebar stora förenklingsvinster för både skattskyldiga och skatteförvaltningen och det var därför angeläget att de flesta bostadsrättsföreningar etc. kom att omfattas av schablonbeskattningen och att kvalifikationsgränsen alltså inte bestämdes för snävt. Å andra sidan var man medveten om att schablonbeskattningen skulle kunna utnyttjas av och ge opåkallade skattefördelar till föreningar och bolag som formellt men inte reellt uppfyllde de krav som uppställdes för att tillämpa de lindrigare schablonskattereglerna. Departementschefen stannade för att gränsdragningsfrågan även fortsättningsvis fick överlämnas åt rättspraxis samt förutsatte att Riksskattenämnden följde utvecklingen (prop. 1954:37 sid. 30 ff.).

Vid sidan om det krav som redan uppställdes på att föreningen eller bolaget var en bostadsförening eller ett bostadsbolag (punkt 3 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen) infördes genom 1954 års lagstiftning ett krav (24 § 3 mom. första stycket kommunalskattelagen) på att fastigheten i det enskilda fallet "uteslutande eller huvudsakligen använts för beredande av bostad åt föreningens medlemmar eller bolagets ägare" för att fastigheten skulle schablonbeskattas.

Gränsdragningsfrågan sågs över av Skattelagssakkunniga (H. Björne och E.G. Eklund) som i en PM 1956 föreslog att definitionen skulle kompletteras med en bestämmelse med förebild i ett uttalande från Riksskattenämnden (nämndens meddelanden 3/1955 punkt 5). Förslaget innebar att en ekonomisk förening eller ett aktiebolag skulle anses som bostadsförening eller bostadsaktiebolag endast under förutsättning att till medlemmar eller delägare var upplåtna lägenheter i sådan omfattning att minst två tredjedelar av det sammanlagda taxeringsvärdet på föreningens eller bolagets fastighetsinnehav belöpte på så upplåtna lägenheter samt att om mer än en lägenhet upplåtits till samma medlem eller delägare hänsyn endast fick tas till lägenhet som nyttjades av denne själv eller av denne närstående.

Remissinstanserna var överlag positiva till att gränsdragningsfrågan klarlades men hade åtskilliga synpunkter (prop. 1957:3 sid. 22 ff).

Riksskattenämnden ställde sig dock skeptisk till att den närmare gränsdragningen lämpligen skulle låta sig preciseras i själva lagen eftersom hänsyn syntes böra tas till åtskilliga omständigheter (a.a. sid.27 f .) En enligt Riksskattenämnden mer praktisk och smidig lösning vore att bibehålla lagregelns utformning och att gränsdragningen i stället klarlades genom uttalanden av nämnden. Nämnden framhöll det dock som önskvärt att det genom ett uttalande i propositionen klarlades efter vilken grund taxeringsvärdet på de olika lägenheterna borde fördelas. Enligt nämnden borde fördelningen göras i förhållande till hyresvärdena eller, då fråga var om bostadsrättsföreningar enligt 1930 års lag, i förhållande till andelsvärdena för de olika lägenheterna.

HSB yrkade att bostadsrättsföreningar skulle kunna schablonbeskattas om bostadslägenhetsytan översteg 50 procent av den totala lägenhetsytan för att knyta an till de grunder enligt vilka statliga lån kunde erhållas för bostadsproduktionen. HSB påtalade att de föreslagna reglerna innebar att många bostadsrättsföreningar skulle komma att falla utanför schablonbeskattningen. Ett allmänt omfattat önskemål var att bostadsproduktionen om möjligt skulle förskjutas mot städernas och tätorternas centrum där stadsplanerna i stor utsträckning krävde att även bostadsbyggnader innehöll affärs och kontorslokaler. Även bostadsrättsföreningar med centrala fastighetsbestånd borde enligt HSB kunna schablonbeskattas.

Departementschefens inställning till gränsdragningsfrågan i 1957 års lagstiftningsärende kan sammanfattas med att behovet av ett lagstiftningsingripande inte tycktes vara så stort och att gränsen svårligen lät sig preciseras nöjaktigt genom lagstiftning. Enligt departementschefen borde därför även i fortsättningen den närmare gränsdragningen överlämnas åt praxis. Departementschefen fortsatte.

"Den vägledning för taxeringsmyndigheterna, som kan anses erforderlig, kan, såsom riksskattenämnden framhållit, på ett smidigare sätt tillhandahållas genom anvisningar från nämnden. Härvid bör nämnden ha förhållandevis fria händer att inom ramen för huvudbestämmelsen taga hänsyn till omständigheterna i olika förekommande fall. I detta sammanhang vill jag - närmast med anledning av vad HSB anfört i sitt yttrande - såsom min mening framhålla att det inte behöver väcka betänkligheter att verkställa schablontaxering i fall där omkring 60 procent av taxeringsvärdet belöper på bostadslägenheter som upplåtits till medlemmar eller delägare. Även en sådan avgränsning bör sålunda enligt min uppfattning kunna inrymmas under den redan gällande huvudbestämmelsen.

Nämnden har i sitt yttrande upptagit vissa detaljspörsmål, bl.a. angående grunderna för en fördelning av en fastighets taxeringsvärde på olika lägenheter samt rörande det minsta antal lägenheter en fastighet måste innehålla för att ett företag, som äger fastigheten, skall anses vara en bostadsförening eller ett bostadsaktiebolag i lagens mening. Under erinran om att utformningen av eventuella anvisningar på området självfallet är en nämndens angelägenhet får jag framhålla, att jag icke har något att invända mot vad nämnden anfört i dessa frågor" (prop. 1957:3 sid.33 f .).

I 1957 års lagstiftningsärende slopades det krav för schablontaxering som införts år 1954 i 24 § 3 mom. kommunalskattelagen att "fastigheten uteslutande eller huvudsakligen använts för beredande av bostad åt föreningens medlemmar eller bolagets delägare".
 
Genom Inkomstskattelagen byttes uttrycket "uteslutande eller huvudsakligen" ut mot "till klart övervägande del". Ändringen angavs utgöra en kodifiering av praxis (prop. 1999/2000:2, del 2 sid. 34). I lagstiftningsärendet avvisades propåer från ett par remissinstanser om att införa uttryckliga procenttal i lagtexten med hänvisning till problemet att definiera vad som skulle beräknas (a.a. sid. 34).
 
I 1971 års bostadsrättslag (nr 479) utmönstrades begreppet andelsvärde och det finns inte heller i 1991 års bostadsrättslag (nr 614). I 1971 års proposition med förslag till bostadsrättslag framhöll departementschefen att hans förslag att slopa andelsvärdena "framtvingar ett annat system bl.a. för bestämmande i skattesammanhang huruvida det är fråga om en s.k. äkta bostadsrättsförening på vilken vissa schablontaxeringsregler är tillämpliga." men hänvisade till den nyligen tillkallade bostadsbeskattningsutredningen (prop. 1971:12 sid. 75).

Slopandet av andelsvärdena innebar att den inbördes relationen mellan bostadsrätternas värden i stället fick bestämmas av grundavgifterna och, i fråga om föreningar bildade enligt 1991 års bostadsrättslag, av insatserna.

Bostadsbeskattningsutredningen ansåg att grundavgiften "inte är lämplig som grund vid bedömningen av en förenings "äkthet" eftersom grundavgift inte bestäms för andra utrymmen än sådana som upplåtits eller avses upplåtas med bostadsrätt" (Ds Fi 1971:14 sid. 86). I stället borde man enligt utredningen vid tillämpning av 40/60-procentregeln anknyta till ett lätt konstaterbart faktum, t.ex. fastighetens lägenhetsyta. Utredningen lade inte fram något lagförslag utan ansåg att det borde få ankomma på Riksskatteverket att meddela behövliga anvisningar i detta avseende. Utredningens förslag ledde inte till någon kommentar i någon proposition. Frågan tycks ha "drunknat" i det bostadspolitiska beslutet (prop. 1974:150) hösten 1974(jfr SOU 1976:11 sid. 115).

Värdet av departementschefens uttalande i gränsdagningsfrågan i 1957 års proposition minskas av att bestämmelsen i punkt 3 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen lämnades oförändrad men man kan likväl konstatera att uttalandet med en smärre avvikelse fått stort genomslag i anvisningar från Riksskattenämnden (RN 1958 2:1) och Riksskatteverket (RSV Dt 1976:43 och senast RSV S 1999:43) samt i Skatteverkets publikation SKV 378 och som i sin tur fått genomslag i domstolspraxis. Avvikelsen består i att medan departementschefen ansåg att det räckte med att omkring 60 procent av taxeringsvärdet belöpte på bostäder som upplåtits till medlemmar respektive delägare kräver rekommendationerna minst 60 procent. Något vägledande avgörande från Regeringsrätten där taxeringsvärdefördelningen ställts på sin spets finns inte.

Av rättsfallen RÅ 1944 ref 62 IIII drog, enligt ett uttalande i 1957 års proposition, Skattelagssakkunniga slutsatsen att en förening som bildats med syfte att huvudsakligen eller uteslutande upplåta bostäder åt medlemmarna före 1954 års lagändring ansetts kunna bibehålla sin karaktär av bostadsföretag i kommunalskattelagens mening även om flertalet lägenheter upplåtits till utomstående. Enligt de sakkunniga torde det inte ha spelat någon roll huruvida upplåtelserna till andra än medlemmar gjorts av föreningen eller medlemmar (prop. 1957:3 sid. 10). Med hänsyn till att lagändringen år 1954, dvs. föreskriften i 24 § 3 mom. kommunalskattelagen fastigheten i det enskilda fallet använts "uteslutande eller huvudsakligen för att bereda bostad åt föreningens medlemmar eller bolagets ägare", upphävdes år 1957 bör rättsfallen ha full relevans även i dag.

Goda skäl kan anföras för att det skall gälla en långtgående stabilitet i klassificeringen. Att denna emellertid inte är orubblig framgår av RÅ 1965 Fi 1899 där en förening inte längre ansågs vara äkta bostadsförening. Bara knappt 50 procent av taxeringsvärdet på en förenings fastighet belöpte på till medlemmar upplåtna lägenheter. När föreningen bildades år 1925 hade alla bostadslägenheter utom en innehafts av medlemmar (GRS II 3.e uppl. sid. 246).
 
Önskemålet om stabilitet i klassificeringen torde ligga bakom Rikskattenämndens bedömning, vilken departementschefen som framgått delade, att taxeringsvärdet i fråga om föreningar bildade enligt 1930 års lag om bostadsrättsföreningar borde fördelas i förhållande till andelsvärdena för de olika lägenheterna. Ställningstagandet har upprepats av Riksskatteverket bl.a. i RSV S 1999:43 och av Skatteverket i publikationen SKV 378.
 
Bostadsrättskommittén redogjorde i sitt betänkande Bostadsrätt (SOU 1969:4) för hur andelsvärdet bestämdes (sid. 104).

"Vad angår åsättande av andelsvärde anmärks först att vid upprättande av ekonomiska planer, andelsvärden ibland endast åsätts sådana lägenheter som skolat upplåtas med bostadsrätt.
  Andelsvärden för bostadslägenheter har i regel beräknats på grundval av en fördelning på de skilda lägenheterna av det för föreningen erforderliga totala uttaget av årsavgifter och hyror. Fördelningen har byggt på en bedömning av de olika lägenheternas relativa bruksvärden. Dessa värden åter har fastställts genom att produktionskostnaderna för varje lägenhet beräknats, varefter värdet av de särskilda förhållanden som ansetts påverka lägenhetens bruksvärde i den ena eller andra riktningen uppskattats."

Enligt kommittén torde skillnaden mellan de olika metoder som tillämpats för att bestämma en lägenhets bruksvärde i huvudsak ligga i att produktionskostnaden beräknats på olika sätt. I fråga om andelsvärden för lokaler har dessa enligt kommittén i stor utsträckning fastställts med utgångspunkt från de marknadsmässiga hyresvärdena. Särskild hänsyn har härvid ansetts böra tas till bl.a. lokalernas affärsläge och utformning.
 
I fråga om fastigheter som innehåller både bostäder och lokaler skulle som jag förstått det en värdering utifrån de hyresvärden som används vid fastighetstaxeringen respektive en värdering utifrån andelsvärdena sett från en viss enstaka tidpunkt möjligen ge ungefärligen samma resultat. Sett över en längre tid kan skillnaderna bli avsevärda och föranleda omklassificering vid den förra men inte vid den senare metoden och i sin tur leda till avsevärt ändrad skattebelastning. En sådan ordning är inte rationell och kan ifrågasättas med hänsyn till kravet på likabehandling.

Att metoderna kan få skilda effekter berördes inte i 1957 års lagstiftningsärende. En möjlig förklaring till det skulle kunna vara att en omklassificering enbart till följd av den omständigheten att hyror för bostäder och lokaler utvecklades olika var helt främmande för lagstiftaren som ju uttryckligen var av den uppfattningen att regeringsrättens praxis innebar avsevärd stabilitet för att inte säga orubblighet i klassificeringen (jfr prop. 1957:3 sid. 10). Om lagstiftaren i stället hade avsett att möjliggöra omklassificering enbart till följd av värdeförändringar borde detta ha berörts uttryckligen.

Enligt min uppfattning bör en omklassificering enbart komma i fråga om en fastighets användning undergår någon förändring.
 
Att bedöma huruvida verksamheten till klart övervägande del består i att tillhandahålla medlemmarna bostäder med ledning av taxeringsvärdet framstår som invändningsfritt i fråga om fastigheter som bara innehåller bostäder. För fastigheter som utöver bostäder innehåller lokaler av någon betydelse är det tveksamt i vilken utsträckning metoden kan vara till hjälp. För att avgöra huruvida den ena av två verksamhetsdelar är större än den andra borde rimligen krävas att de bedöms enligt så enhetliga kriterier som möjligt. Eftersom taxeringsvärdet för en byggnads lokaldel bestäms utifrån marknadsmässiga principer borde hänsyn tas till marknadsvärdena även för bostadslägenheterna. Detta görs inte vid fastighetstaxeringen utan en sådan hänsyn måste göras mer skönsmässigt om man över huvud taget skall kunna använda sig av taxeringsvärdena.
 
Jag vill i sammanhanget erinra om uttalandena i 1999 års lagstiftningsärende där propåerna från ett par remissinstanser om att i lagtexten ta in uttryckliga procentsatser avvisades i propositionen med hänvisning till svårigheterna att definiera vad som skulle beräknas ( prop. 1999/2000:2, del 2 sid. 34) kan uppfattas som att lagstiftaren distanserat sig något från en fördelning med ledning av taxeringsvärdena.
 
I föreningens fall är samtliga bostäder och lokaler upplåtna med bostadsrätt. Föreningens intäkter avseende lokalerna utgörs därför endast av årsavgifterna för dessa. Årsavgifterna påverkas inte av hur marknadshyrorna för lokaler eller av hur taxeringsvärdet för lokaldelen utvecklar sig. En bedömning med ledning av taxeringsvärdena ter sig då särskilt missvisande. Till bilden hör att schablonbeskattningen inte innebär några opåkallade skattefördelar för föreningen. Syftet med kvalifikationsgränsen är ju att hindra att andra fastighetsinkomster än dem som avser medlemmarnas eller delägarnas bostäder i alltför stor utsträckning blir föremål för schablonbeskattning. I föreningens fall beskattas dessa fastighetsinkomster fullt ut hos bostadsrättshavarna till lokalerna.

Ifall fastigheten inte enbart innehåller bostäder är en bedömning med ledning av taxeringsvärdena enligt min uppfattning inte bara egendomligt utan direkt oförenligt med lagtexten.

Det är en grundläggande princip för svensk lagtolkning att inte tillämpa förarbetsuttalanden som inte har någon eller endast svag förankring i lagtexten till den skattskyldiges nackdel. Bedömningen bör därför inte göras beroende av hur taxeringsvärdena fördelar sig utan får i stället göras med utgångspunkt i lagtexten och med hänsyn till samtliga i det enskilda fallet relevanta omständigheter.
 
Till den kvalificerade användningen räknas enligt ett inte överklagat förhandsbesked bara bostadslägenheter som upplåtits med bostadsrätt till fysiska personer (RSV:s rättsfallsprotokoll 20/99). Några övergripande fiskala ändamålsskäl kan visserligen knappast anföras för att inte indirekta ägares boende skulle kunna anses kvalificerat. Men avgörandet innebär en strikt tolkning av lagtexten och jag har inget att erinra mot detta.
 
I föreningens fall fördelar sig lägenhetsytan med 60 procent på bostäder och 40 procent på lokaler. Drygt 59 procent av föreningens grundavgifter och årsavgifter belöper på lägenheter som upplåtits med bostadsrätt till medlemmar som är fysiska personer. Det är således ett gränsfall huruvida föreningens verksamhet till klart övervägande del kan anses bestå i att tillhandahålla sina medlemmar bostäder. För egen del anser jag att min fråga huruvida föreningen utgör privatbostadsföretag enligt 2 kap. 17 § första punkten inkomstskattelagen bör kunna besvaras med ja."