På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Skatteverkets yttranden

Genomförande av det nya EU-direktivet om bistånd med indrivning mm.

Datum: 2011-06-13

Dnr/målnr/löpnr:
131-326384-11/112
Finansdepartementet
103 33 STOCKHOLM

Dnr Fi2009/3125

Sammanfattning


 
Skatteverket tillstyrker förslagen i promemorian med följande undantag och kompletterande förslag
 
Skatteverket avstyrker
 
- att verket får en skyldighet att underrätta Kronofogdemyndigheten om vissa förestående återbetalningar (förslag till 53 a § skattebetalningsförordningen, 1997:750).
 
Skatteverket föreslår
 
- att bestämmelsen om handräckning för indrivning av tvistiga fordringar (10 § förslaget till lag om bistånd med indrivning mm. inom Europeiska unionen) formuleras om så att handräckning i vissa fall även kan begäras när skattefordran är överklagad
 
- att offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) kompletteras med en hänvisning även till lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning
 
- att 13 § förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning kompletteras så att det framgår att ett överskott på grund av växling efter handräckning inte ska betalas ut
 
- att bestämmelsen om närvaro vid utredning mm görs tydligare
 
- att frågan om vilken svensk myndighet som slutligen ska stå för kostnader som kan uppkomma i samband med handräckning för indrivning regleras
 
- att frågan om vilken myndighet som ska vara Behörig myndighet vid handräckning för skatteindrivning utvärderas

 

1. Behov av ny lag?


 
I remissen föreslås en helt ny lag om bistånd med indrivning mm. inom Europeiska unionen. Denna lag — som i det följande benämns biståndslagen - ska gälla vid handräckning för indrivning enligt indrivningsdirektivet 2010/24/EU. Dessutom gäller lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden (LÖHS).
 
Enbart LÖHS ska tillämpas vid annan handräckning i skatteärenden än indrivning. Detta innebär t.ex. att LÖHS ska tillämpas i relation till Finland när det gäller utbyte av upplysningar i skatteutredningar.
 
Enligt Skatteverkets mening hade det möjligen -  för överskådlighetens skull - varit att föredra om de nya bestämmelserna hade samlats i en lag, t.ex. LÖHS. Med hänsyn till de argument som redovisas i promemorian (s. 26) anser dock Skatteverket att den föreslagna lösningen är mest ändamålsenlig.

 

2. Behörig myndighet vid handräckning för indrivning


 
Trots att Skatteverket den 1 januari 2008 övertog de s.k. offensiva borgenärsuppgifterna från Kronofogdemyndigheten (KFM) kom uppgiften som Behörig myndighet vid handräckning för indrivning att ligga kvar hos KFM. Uppgiften sågs i första hand som ett utflöde av KFM:s verkställande funktion (promemorian s. 24). Att uppgiften låg kvar hos KFM har medfört vissa problem i den praktiska handläggningen. Skatteverket och KFM hemställde därför gemensamt om vissa ändringar bl.a. i LÖHS. De i promemorian föreslagna ändringarna i förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden (FÖHS)samt i förordningen (2007:789) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter (BorgF) torde lösa flertalet problem. Vissa frågor återstår dock att besvara. Verket återkommer till detta nedan.

 

3. Utbyte av upplysningar utan föregående begäran


 
Enligt indrivningsdirektivets artikel 6 får en medlemsstat som ska betala ut skatt eller avgift till en person som är etablerad eller har hemvist i en annan medlemsstat underrätta den andra staten om den förestående utbetalningen. Det finns alltså, med undantag för mervärdesskatt, inte någon skyldighet att lämna sådan underrättelse.
 
I promemorian har antagits att denna bestämmelse inte i praktiken kan väntas leda till något omfattande utbyte av upplysningar i ett kort eller medellångt perspektiv. Detta bl.a. av det skälet att många medlemsstater i dag saknar de tekniska och organisatoriska förutsättningarna för att upplysningar ska kunna lämnas på ett enkelt sätt (s. 30).
 
Enligt promemorian har Sverige relativt goda möjligheter för att kunna få till stånd ett väl fungerande lämnande av upplysningar av detta slag. Därför föreslås att Skatteverket ska få en skyldighet att underrätta KFM om återbetalningar av betydande belopp, med vilket avses lägst motvärdet av 1 500 euro.
 
Skatteverket har i dag enligt 4 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter en skyldighet att innan utbetalning undersöka om det allmänna har en fordran som avräkning kan ske mot, dvs. om den som ska få en utbetalning är gäldenär hos KFM i allmänna mål. För detta har byggts upp ett teknikstöd.
 
Den nu föreslagna upplysningsskyldigheten avser även personer som inte är gäldenärer hos KFM. Att lämna sådana upplysningar manuellt får anses uteslutet. För att upplysningar ska kunna lämnas krävs därför ett nytt eller utbyggt teknikstöd både hos Skatteverket och hos KFM. Kostnaderna för detta är enligt promemorian försumbara (s. 49). Skatteverket har beräknat kostnaderna för att utveckla erforderligt teknikstöd till ungefär 2,5 Mkr. Dessutom ska framhållas att om ett sådant teknikstöd måste tas fram till den 1 januari 2012 tvingas verket att prioritera bort andra angelägna tekniska utvecklingsinsatser, t.ex. sådana som betingas av den kommande skatteförfarandelagen.
 
Skatteverket avstyrker därför den förslagna bestämmelsen i53 a§ skattebetalningsförordningen (1997:750).

 

4. Handräckning för indrivning av överklagade skattefordringar


 
Enligt förslaget till 10 § biståndslagen får handräckning inte begäras vid en tidpunkt när beslutet i skatteärendet är föremål för om - eller överprövning. Denna formulering innebär att även okynnesöverklaganden och andra överklaganden som är helt utsiktslösa utgör hinder för en begäran om handräckning. Enligt verkets mening saknar denna tolkning stöd i indrivningsdirektivets artikel 11.1 och 12.2 andra stycket. Enligt Skatteverket är det möjligt att begära handräckning även i de fall den skattskyldige överklagat och i samband med det begärt anstånd men fått sin anståndsansökan avslagen av domstol. Enligt en dom den 8 februari 2008 meddelad av kammarrätten i Stockholm (mål 7207-07) innebar redan EU:s indrivningsdirektiv 2001/44/EG att det var möjligt för Sverige att begära handräckning i annan medlemsstat för fordringar som bestrids så länge lagar och andra författningar samt administrativ praxis i den andra medlemsstaten tillåter en sådan åtgärd. Om saken senare avgörs till gäldenärens fördel ansvarar svenska staten för återbetalning av det indrivna beloppet och eventuell upplupen ersättning enligt gällande regler i den anmodade medlemsstaten (indrivningsdirektivet artikel 12.2 andra stycket).Enligt verkets uppfattning innebär således den föreslagna formuleringen en inskränkning i möjligheten att begära handräckning (jfr artikel 12.2 i direktiv 2008/55/EG). En sådan inskränkning står i direkt strid med syftet med det nya indrivningsdirektivet. Skatteverket anser därför att bestämmelsen bör få en annan lydelse som direkt motsvarar gällande rätt. Första meningen i 10 § skulle kunna ha följande lydelse: "Kronofogdemyndigheten får inte begära bistånd med indrivning i en annan medlemsstat vid en tidpunkt när beslutet i skatteärendet är föremål för om- eller överprövning med undantag för när fordringarna är verkställbara utan hinder av överklagande och när samma sak gäller i den anmodade medlemsstaten."

 

5. Offentlighets och sekretesslagen


 
Av 24 § LÖHS framgår att svenska myndigheter har vissa begränsningar av möjligheten att använda uppgifter som med villkor erhållits i ett handräckningsärende. Bestämmelsen i 9 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen bör därför kompletteras med en hänvisning inte bara till biståndslagen utan även till LÖHS.

 

6. Överskott på grund av växling


 
Enligt indrivningsdirektivets artikel 13 1 p. ska den anmodade staten driva in fordran i den egna valutan. Det belopp som drivits in ska sändas över till den anmodande staten. För svenskt vidkommande innebär det alltid att indrivning sker i annan valuta än svensk. Det är inte ovanligt att växelkursen ändrats under den tid indrivningen pågått i den anmodade staten.
 
I 13 § FÖHS anges att om det efter redovisad handräckning på grund av växling finns en brist så faller restskulden bort. Vad som händer om det av samma skäl uppstår ett överskott framgår däremot inte av förordningstexten. Denna fråga är för närvarande föremål för prövning i Högsta domstolen, mål Ö 266-10. (Högsta domstolen har den 11 april 2011 meddelat prövningstillstånd.) Skatteverket föreslår att nämnda bestämmelse kompletteras så att det framgår att ett överskott på grund av växling efter handräckning inte ska betalas ut.

 

7. Närvaro vid myndigheter m.m.


 
I 8 § biståndslagen föreslås att företrädare för den sökande myndigheten i vissa skall ska kunna närvara vid myndigheter, närvara vid utredningar och bistå under domstolsförhandlingar.
 
Bestämmelsen torde avse rätten för en företrädare för den anmodande statens rätt att agera i Sverige. Vid de domstolsförhandlingar som kan bli aktuella - ansökan om betalningssäkring, konkursförhandlingar och utsökningsmål mm. - är det Skatteverket, inte KFM som företräder borgenären.
 
Skatteverket förutsätter att svenska tjänstemän på motsvarande sätt med stöd av indrivningsdirektivets artikel 7.1 kan få agera i anmodade stater. I den mån någon svensk tjänsteman ska medverka vid en domstolsförhandling i en annan stat torde det med tanke på arbetsuppgifterna vara en tjänsteman från Skatteverket. Verket förutsätter att detta är möjligt enligt förslaget till ny 11 § FÖHS. Skatteverket önskar dock att detta förtydligas av lagstiftaren.

 

8. Kostnader i handräckningsärenden


 
Enligt förslaget till 14 § biståndslagen ansvarar KFM bl.a. för eventuell ersättning som ska betalas sedan en fordran satts ner eller fallit bort. Enligt indrivningsdirektivets artikel 20 kan den anmodande staten i vissa fall betala förrättningskostnader mm. i den anmodade staten. Enligt samma artikel förutsätts i vissa fall överenskommelser mellan den anmodande och den anmodade staten. Det har i några fall förekommit diskussioner mellan Skatteverket och KFM huruvida en viss åtgärd ska begäras eller inte. Kostnaderna i den anmodade staten  för t.ex. en konkursutredning ska betalas av KFM som dock inte har något borgenärsintresse. I något fall kunde inte enighet uppnås varför KFM, mot Skatteverkets önskemål, avstod från att begära vissa åtgärder. Enligt Skatteverket bör det öppnas möjligheter för verket att gentemot KFM ta på sig betalningsansvaret för sådana kostnader. Detta bör lämpligen regleras i förordning.
 
Motsvarande bör gälla även vid handräckning i Sverige om Skatteverket ådragit sig kostnader t.ex. i samband med en ansökan om betalningssäkring eller konkurs, se vidare nedan.

 

9. Utbyte av upplysningar


 
Utbyte av upplysningar ska ske via Behörig myndighet vid KFM. KFM har enbart information om personer, fysiska och juridiska, som är eller har varit registrerade som gäldenärer hos myndigheten. KFM har i sin verkställande roll inte heller rätt att göra utredningar om andra personer än sådana som är gäldenärer. Beträffande övriga har KFM att vända sig till Skatteverket för upplysningar som ska vidarebefordras till annan stat. Skatteverket har i motsats till KFM i princip information om samtliga personer i Sverige. Detta förfarande med "remiss" från KFM till Skatteverket är en onödig omgång som hade undvikits om Skatteverket varit Behörig myndighet även vad gäller indrivning.

 

10. Beslut enligt LÖHS och biståndslagen kan inte överklagas


 
Skatteindrivning ombesörjs i flertalet EU-stater av en och samma myndighet. Denna myndighet har, med vissa undantag, befogenhet att både utföra exekutiva åtgärder, t.ex. att verkställa utmätning, och att vidta borgenärsåtgärder, t.ex. att ansöka om konkurs och företräda inför domstol. I Sverige är uppgiften delad mellan KFM som utför de exekutiva uppgifterna och Skatteverket som vidtar borgenärsåtgärderna. KFM är dessutom Behörig myndighet vad gäller indrivningen och har — enligt 4 § LÖHS och de föreslagna författningsändringarna - att vidarebefordra önskemål mellan Skatteverket i Sverige och  skattemyndigheter i andra stater. Detta gäller såväl vid anmodan till annan stat som vid anmodan från annan stat.
 
Med denna kompetensfördelning kan följande scenarion  inträffa:
 
Skatteverket föreslår KFM att begära handräckning i annan stat. KFM vägrar med motivering t.ex. att KFM anser att skattefordran är tvistig eller att KFM anser att indrivningsmöjligheterna i Sverige inte är uttömda. (Det har förekommit fall där kammarrätten har vägrat förlänga preskriptionstiden för en skatteskuld med motivering att KFM inte begärt handräckning.)
 
Skatteverket anser att KFM ska tillstyrka kostsamma utredningar mm. i annan stat. KFM vägrar med hänsyn till att kostnaderna kommer att belasta KFM:s budget.
 
Enligt förslaget till 13 § biståndslagen får KFM begära att Skatteverket ska väcka talan om betalningssäkring. Av promemorian framgår inte i vad mån Skatteverket kan vägra att väcka talan om Skatteverket skulle göra annan bedömning än KFM och myndigheten i den anmodande staten (s. 40). I sammanhanget erinras om att lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter innehåller bestämmelser om skadestånd (21- 22 §). Om en fordran fastställs till ett lägre belopp än det som säkrats är staten strikt skadeståndsansvarig för den förmögenhetsskada som gäldenären tillfogats. Detta skadestånd ska betalas av Skatteverket. Är det fråga om skadestånd i ett handräckningsärende anser verket att kostnadsansvaret i stället borde ligga på KFM i den mån inte betalningsansvaret kan övervältras på den anmodande staten (se indrivningsdirektivets artikel 20.3).
 
Motsvarande frågeställning kan uppkomma i samband med ifrågasatt ansökan om konkurs eller förlängning av preskriptionstid. Det framgår inte om Skatteverket kan vägra att ge in en ansökan om verket bedömer att förutsättningar saknas. Även i samband med t.ex. konkursansökningar kan Skatteverket ådra sig kostnader hänförliga till ett handräckningsärende.
 
Av 21 § LÖHS framgår att den Behöriga myndighetens beslut inte kan överklagas. Av detta följer att Skatteverket inte kan överklaga KFM:s beslut i någon av de ovan nämnda situationerna. Inte heller har Skatteverket någon direktivrätt gentemot KFM. Vad som däremot inte är reglerat är om KFM kan överklaga ett ställningstagande av Skatteverket att t.ex. avstå från att ansöka om betalningssäkring.

 

11. Utvärdering om Skatteverket eller Kronofogdemyndigheten fortsättningsvis bör vara Behörig myndighet vid handräckning för skatteindrivning


 
Trots att Skatteverket den 1 januari 2008 övertog de s.k. offensiva borgenärsuppgifterna från KFM kom uppgiften som Behörig myndighet vid handräckning för indrivning att ligga kvar hos KFM. Att uppgiften låg kvar hos KFM har medfört vissa problem i den praktiska handläggningen. De i promemorian föreslagna ändringarna i FÖHS och i BorgF torde lösa flertalet problem. Vissa administrativa otympligheter och oklarheter kvarstår dock.
 
Som exempel kan nämnas
 
- Uppgiftslämnade till annan stat avseende person som inte är gäldenär hos KFM förutsätter administrativa och tekniska rutiner internt i Sverige.
 
- Det är oklart hur eventuella meningsskiljaktigheter mellan KFM och Skatteverket beträffande ansökningar om t.ex. betalningssäkring, konkurs och förlängning av preskriptionstid ska hanteras.
 
- KFM kan av olika skäl vägra att ansöka om handräckning. Skatteverket är bundet av KFM:s bedömning. Denna bedömning kan försvåra Skatteverkets möjligheter att vidta andra borgenärsåtgärder, t.ex. ansöka om konkurs.
 
- Oklarheter vem som slutligen bär ansvaret för kostnader i samband med handräckning. Denna oklarhet kan påverka ärendets handläggning.
 
Mycket talar för att Skatteverket borde vara Behörig myndighet även vad gäller handräckning för indrivning. Om Skatteverket anförtroddes uppgiften som Behörig myndighet fullt ut enligt 3 § LÖHS skulle dels viss lagstiftning kunna förenklas, dels vissa administrativa och tekniska rutiner bli onödiga, dels vissa gränsdragningsproblem kunna elimineras.
 
Mot detta talar den tidigare bedömningen att uppgiften som Behörig myndighet mer höra samman med verkställigheten än med borgenärsfunktionen.
 
Enligt verkets mening bör, sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft och tillämpats i ett år, utvärderas om Skatteverket eller KFM bör vara Behörig myndighet för handräckning för skatteindrivning. Skatteverket är berett att ombesörja denna utvärdering. Denna utvärdering bör helst utföras tillsammans med KFM.
 
...
 
Beslut i detta ärende har meddelats av undertecknad generaldirektör. I den slutliga handläggningen har även deltagit överdirektören Andersson, rättschefen Andersson, skattedirektören Ögren, sektionschefen Asker, rättslige experten Morgell och verksamhetsutvecklaren Brage. Föredragande har varit Morgell.