Av utredningen i målet framgår att i samband med registrering för mervärdesskatt har bolaget angett att dess verksamhet ska bestå i att det ska utveckla och marknadsföra medicinska tjänster över Internet för medicinska användare. I samband med utredning av den ingående skatten i en deklaration har det framkommit att bolaget ändrat sin verksamhetsinriktning utan att meddela Skatteverket om detta. Den nya verksamhetsinriktningen består i att idka handel med konst och antikviteter. Då bolaget inte har kunnat styrka att objektiva omständigheter förelegat för att den nya verksamhetsinriktningen ska anses utgöra en ekonomisk verksamhet har Skatteverket inte medgivit avdrag för den ingående skatten på ett köpt armbandsur som bolaget ansett vara hänförligt till verksamheten att idka handel med konst och antikviteter. Detta eftersom bolaget inte har kunnat styrka att inköpet gjorts för verksamhet som medför skattskyldighet.
 
Bolaget har överklagat Skatteverkets beslut och länsrätten gör följande bedömning som kammarrätten genom dom 2005-09-16 med mål nr 2638‑05 fastställer.
 
"Eftersom Sverige är medlem i Europeiska unionen måste, förutom svensk rätt, också EG-rätten beaktas. Om den svenska rätten strider mot EG-direktiv går EG-direktiven som huvudregel före de svenska reglerna. I förevarande fall är det främst Rådets sjätte direktiv och EG-domstolens praxis därom som är av intresse.
 
Den första frågan länsrätten tar ställning till är vem som har bevisbördan för att avdragsrätt föreligger/inte föreligger. Som allmän princip i den svenska taxeringsprocessen gäller att den som har lättast att prestera bevisning också skall ta på sig detta ansvar. Eftersom den som enligt lag är skyldig att deklarera också är skyldig att sörja för att underlag finns för att fullgöra deklarationsskyldigheten och för kontroll av den, anses den skattskyldige ha enklare än det allmänna att bevisa att han har haft en viss kostnad samt vilken typ av kostnad det är. Huvudregeln är således att det är den skattskyldige som har bevisbördan beträffande avdragssidan. Det uppställs inte något krav på full bevisning, utan det räcker att uppgifterna vid en objektiv bedömning framstår som sannolika. Enligt praxis från EG-domstolen (se exempelvis Rompelman-domen p. 24-25) är det den person som begär avdrag för mervärdesskatt som skall styrka att villkoren för att åtnjuta avdragsrätten är uppfyllda och särskilt att han är en skattskyldig person. Rådets sjätte direktiv hindrar således inte att Skatteverket kräver att den påstådda avsikten styrks genom objektiva omständigheter. Länsrätten finner således att bevisbördan för att avdragsrätt föreligger åvilar bolaget.
 
Den andra frågan länsrätten tar ställning till är huruvida bolaget skall medges avdrag för ingående mervärdesskatt. Vad först gäller de svenska reglerna krävs enligt huvudregeln i 8 kap. 3 § första stycket ML, för att avdrag för den ingående skatt som hänför sig till förvärv eller import i verksamheten skall få göras, att man bedriver en verksamhet som medför skattskyldighet.
 
I artikel 17.2 b i Rådets sjätte direktiv sägs att i den mån varorna och tjänsterna används för den skattskyldiga personens skattepliktiga transaktioner, skall denne ha rätt att från den skatt som han är skyldig att betala dra av mervärdesskatt som är förfallen eller erlagd med avseende på importerade varor inom landets territorium. Med "skattskyldig person" avses enligt Rådets sjätte direktiv artikel 4.1 varje person som självständigt bedriver någon form av ekonomisk verksamhet som anges i punkt 2, oberoende av syfte och resultat. Av punkt 2 framgår att de former av ekonomisk verksamhet som avses i punkt 1 skall omfatta alla verksamheter av producenter, återförsäljare och personer som tillhandahåller tjänster, däribland gruvdrift och jordbruksverksamhet samt verksamhet inom fria yrken. Utnyttjande av materiella eller immateriella tillgångar i syfte att fortlöpande vinna intäkter därav skall likaså beaktas som ekonomisk verksamhet.
 
Begreppen "skattskyldig person" och "ekonomisk verksamhet" definieras vidare av EG-domstolens praxis. EG-domstolen har i Rompelman-målet (p. 22-25) uttalat att redan förberedande verksamhet, såsom förvärv av medel för utnyttjande (i det fallet köp av fast egendom), skall betraktas som ekonomisk verksamhet. Den som företar sådana investeringshandlingar som är nära knutna till och nödvändiga för det framtida utnyttjandet av en fastighet skall följaktligen anses som en skattskyldig person i den mening som avses i Rådets sjätte direktiv artikel 4.1. Principen om mervärdesskattens neutralitet när det gäller skattebelastningen på företaget kräver att de första investeringskostnaderna för ett företags behov och för att starta företaget skall anses som ekonomisk verksamhet. I Inzo-målet (p. 25) har EG‑domstolen funnit att ekonomisk aktivitet kan påbörjas redan genom igångsättande av en utredning avsedd att utröna om en viss verksamhet kan genomföras. I och med att ekonomisk aktivitet hade påbörjats hade företaget rätt till återbetalning av ingående mervärdesskatt. I Gabalfrisa-målet (p. 47) säger EG-domstolen att den som styrker sin uppgift att han har för avsikt att självständigt bedriva ekonomisk verksamhet, i den mening som avses i artikel 4 Rådets sjätte direktiv, och som har sina första investeringsutgifter för detta ändamål, skall anses som en skattskyldig person.
 
Frågan är således om bolaget har visat att det bedriver en verksamhet som medför skattskyldighet enligt svensk lag alternativt är en sådan skattskyldig person som avses i Rådets sjätte direktiv. Bolaget har anfört att det, utöver förvärvet av armbandsuret, genomfört analyser av marknaden, varit i kontakt med presumtiva säljare och köpare, bedömt den framtida verksamhetens lönsamhet samt beställt en konsekvensutredning av de skattemässiga effekterna av handeln med armbandsur. Det enda bolaget ar gjort för att styrka dessa påståenden är dock att uppvisa kopior på e-postkorrespondens från december 2002 där det sägs att kontakt har tagits för eventuellt inköp av ytterligare ur. Länsrätten finner inte att den uppgiften eller vad som i övrigt har framkommit av utredningen visar att bolaget bedriver en yrkesmässig eller ekonomisk verksamhet med konst och antikviteter med medför skattskyldighet. Bolaget kan därmed inte medges avdrag för ingående mervärdesskatt. Överklagandet skall således avslås i den delen."
 
Kommentar:
Skatteverket anser att kammarrättens dom att inte medge avdrag är korrekt trots att bolaget var registrerat till mervärdesskatt under den aktuella redovisningsperioden. Detta med hänsyn till att bolaget medgivits registrering för annan verksamhet än den som bolaget bedrev vid den aktuella tidpunkten. Således föreligger i detta ärende sådana nya omständigheter som anges i C-110/94, Inzo, som innebär att avdragsrätten kan nekas om objektiva omständigheter för om ekonomisk verksamhet föreligger inte kan styrkas. Dessa nya omständigheterna är att en helt annan verksamhet än den som bedömdes i samband med registreringen bedrevs enligt bolaget vid den aktuella tidpunkten för avdraget.
 
Länsrätten hänvisar till EG-domar som har följande nummer; 268/83 Rompelman, C-110/94 Inzo och de förenade målen C‑110/98 till C‑147/98 Gabalfrisa m.fl.