Datum: 2012-03-26
Skatteverket lämnar följande synpunkter på förslagen i promemorian. Synpunkterna lämnas i anslutning till respektive paragraf.
3 §
I första stycket uttrycks bl.a. att Skatteverket får begära att åtgärder ska vidtas för inhämtande av information av annan myndighet i annat EU-land. Vilka begränsningar som kan finnas för Skatteverkets del framgår inte tillräckligt tydligt av lagen eller av motiveringen, jämfört med exempelvis nuvarande 14 § m. fl. i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, LÖHS.
4 §
Skatteverket anser att bestämmelsen om direktivets tillämpningsområde måste förtydligas. Det är oklart om alla områden som nämns i artikel 355 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt omfattas eller om det bara är de som nämns i artikel 52 i fördraget om Europeiska unionen. Det är inte bra att den enskilde ska behöva läsa två olika fördrag för att kunna konstatera vilka områden som omfattas av lagen. Skatteverket föreslår i stället att man i lagtexten direkt skriver in de områden som omfattas.
6 §
Begreppet "begärande myndighet" i artikel 3.5 bör inte ändras till "sökande myndighet" i lagen. Detta skapar förvirring eftersom det inte är det uttryck som används i den svenska översättningen av direktivet och inte heller inom andra områden avseende informationsutbyte inom EU, t.ex. moms och punktskatter. Begreppet "sökande" är dessutom mindre adekvat än "begärande".
Skatteverket kan konstatera att definitionen av person i fjärde strecksatsen i den föreslagna lagen medför svårigheter med att avgöra om en viss investeringsfond omfattas av nämnda definition på grund av följande. En svensk investeringsfond är inte en juridisk person men av 2 kap. 3 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL framgår att bestämmelserna om juridiska personer ska tillämpas på investeringsfonder. Av 6 kap. 5 § IL framgår vidare att svenska investeringsfonder inte är skattskyldiga för inkomst av tillgångar som ingår i fonden. En sådan fond kommer därför att omfattas av lagens definition av person endast om den är skattskyldig i något annat EU-land. För att avgöra om en svensk investeringsfond omfattas av lagen måste man därför utreda hur fonden har placerat sina tillgångar.
9 §
I fjärde punkten används ordet "hänsyn" i stället för "ordning" som används i artikel 17.4 i direktivet. Det är en viss nyansskillnad och det kan därför vara lämpligt att tydliggöra varför ett annat ord har valts.
10 §
Ordet "ägarintressen" som har valts i stället för "äganderätt" som används i artikel 18.2. i direktivet kan uppfattas omfatta en vidare krets. Det är inte negativt men det bör kommenteras.
I den allmänna motiveringen s. 51 sägs avseende skydd för kommunikation mellan advokater och deras klienter, "att bestämmelsen inte inskränker det skydd för uppgifter i kommunikation mellan advokater ...och deras klienter som finns enligt nationell lagstiftning. Några begränsningar i tillgången till information som skulle kunna föranleda sådan otillåten vägran att lämna upplysningar som avses i artikel 18.2 finns inte i Sverige."
Högsta förvaltningsdomstolen har i dom den 28 februari 2012 (mål nr 7066-10) funnit att revisionsbeslut mot bank avseende klientmedelskonton i visst fall skulle upphävas som oproportionerligt, eftersom det saknades fullgott skydd för uppgift om vad advokats klientuppdrag avsåg. Utöver denna aspekt befanns revisionsbesluten ha laga grund. I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör domen beaktas och det kan göras genom ett förtydligande av andra citatmeningen ovan. I nämnda mening bör ordet relevant läggas till enligt följande:"..begränsningar i tillgången till relevant information.
11 §
Det är olyckligt att i första stycket begränsa sig till begreppet "kontrolluppgifter". Detta bl.a. mot bakgrund av att det fortsättningsvis inte kommer lämnas några kontrolluppgifter för de som beskattas enligt A-SINK. Detsamma kommer att gälla om förslaget om månadsuppgifter genomförs (se SOU 2011:40). Det kommer i stället att lämnas en bilaga till arbetsgivardeklarationen. Det finns även uppgifter i förenklad skattedeklaration som bör utbytas automatiskt. Det är därför lämpligt att skriva "kontrolluppgifter eller motsvarande upplysningar och uppgifter i inkomstdeklarationer".
Enligt första stycket föreligger skyldighet att utbyta information endast vad gäller tillgängliga uppgifter, d.v.s. sådana som "Skatteverket erhåller i form av kontrolluppgifter och uppgifter i självdeklarationer". I kommentaren till art. 8 ( avsnitt 5.8, s. 40) anges att det ska vara fråga om uppgifter som Skatteverket regelbundet får tillgång till. Detta bör även framgå av själva lagtexten.
Begreppet inkomst av anställning i1 st . 1 p bör förtydligas eftersom begreppet tidigare nationellt gett upphov till diskussioner om vad som omfattas. Begreppet synes inte närmare definierat än att det inrymmer "främst löneinkomster och naturaförmåner" (prop. 1989/90:110 s. 374, där basen för socialavgifter diskuteras).
Vidare bör man fundera på om det är någon skillnad mellan uttrycken inkomst av anställning och inkomst från anställning. Om man anser att den svenska versionen "inkomster från anställning" innefattar detsamma som i 10 kap. 1 §2 st . 1 p. inkomstskattelagen (1999:1229), IL, så är frågan om det förutom löneinkomster och naturaförmåner även skulle kunna omfatta andra inkomster som någon uppbär p.g.a. utflöde av en anställning, t.ex. socialförsäkringsersättningar, livräntor, olycksfallsersättningar för ekonomisk invaliditet, se 10 kap. 2 § IL. Dessutom om det även borde innefatta "uppdrag" i 10 kap. 1 §2 st . 2 p IL. Parentetiskt kan framhållas att vid EU- möten i undergrupperingar till CACT har man enats om att, initialt, tolka begreppet "income of employment" snävt. Detta innebär att uppgifter inte ska utbytas avseende s.k. "independent income" (jfr. den numera upphävda art. 14 i OECDs modellavtal).
Styrelsearvoden som anges i andra punkten finns inte tillgängliga och det föreligger därmed inte någon skyldighet från svensk sida att utbyta dessa. Däremot vore det önskvärt att få särskild uppgift om detta, men det är inte troligt att så blir fallet, om inte vi kan erbjuda att skicka motsvarande information.
Enligt skatteavtalen (jfr. art. 16 i OECDs modellavtal) har Sverige, som källstat, beskattningsrätten till arvodet även för personer som inte är bosatta här och oavsett i vilket land arbetet utförs. För svenskar som får styrelsearvode från annat land har vi också alltid beskattningsrätten enligt samma artikel och Sverige ska avräkna eventuell skatt betald i källstaten. Idag "försvinner" troligen det mesta in under löneinkomst (art. 15 i modellavtalet) vid informationsutbyte. Sverige tappar således skatteintäkter avseende inkomst som dels betalas till person bosatt utanför Sverige, dels avseende den som är bosatt i Sverige på grund av att reglerna för beskattningsrättens fördelning ser helt annorlunda ut för inkomster enligt art. 15 i förhållande till art. 16. Att med stöd av det nya direktivet se till att uppgiften lämnas om att det är styrelsearvode vore ett lämpligt tillfälle att korrigera detta.
Eftersom i vart fall femte punkten skulle kunna gälla även en juridisk person bör det förtydligas om uppgiftsskyldigheten även ska omfatta uppgifter som gäller juridiska personer. I paragrafen anges att uppgifter ska lämnas som avser "personer bosatta" i den andra medlemsstaten. Enligt definitionen av person i 6 § avses både fysisk och juridisk person men samtidigt används begreppet bosatt som får anses avse endast fysiska personer. Om bestämmelsen ska omfatta även juridiska personer bör i stället begreppet "hemmahörande" eller liknande användas.
Vidare bör begreppet "fast egendom" i femte punkten förtydligas. Eftersom det inte finns någon definition av vad som avses med fast egendom är det svårt att veta vilka uppgifter som Sverige förväntas lämna med automatik. Avser fast egendom ett utvidgat begrepp jämfört med vad som avses med fastighet i inkomstskattelagen så kan uppgiftsskyldigheten bli omfattande.
Skatteverket anser generellt att det är viktigt att de begrepp som används i den föreslagna lagen är väl definierade antingen så att de överensstämmer med inkomstskattelagens definitioner eller att de särskilt definieras i den föreslagna lagen. På detta sätt kan man undvika de erfarenheter Skatteverket har från sparandedirektivet där Sverige inte klarar av att uppfylla våra åtaganden på vissa punkter. Att vi inte kan lämna de uppgifter som förväntas beror främst på att vår svenska lagstiftning och definitioner inte anpassats så att den överensstämmer med det direktivets uppgiftsskyldighet.
I paragrafens tredje stycke första meningen bör uttrycket "ska inte" bytas ut mot "bör inte". Det är inte fråga om ett förbud utan är snarare en rekommendation, då det kan antas att den andra medlemsstaten inte önskar få någon information (jfr. art. 8.3 i direktivet). Förbud föreligger däremot i de fall som, helt korrekt, åsyftas i sista meningen.
Det bör finnas en mer utförlig beskrivning av tanken bakom att hämta uppgifter från inkomstdeklarationer. De flesta uppgifter som finns i en inkomstdeklaration med avseende på uppräkningen i 11 § är uppgifter som redan lämnats i form av kontrolluppgifter från tredje part.
Det förekommer givetvis att uppgifter lämnas av personen själv när kontrolluppgift saknas. Antingen saknar utbetalaren kontrolluppgiftsskyldighet eller så har denna skyldighet inte skötts. Det bör vid en jämförelse därför bli endast ett fåtal automatiska uppgifter som selekteras fram och som ska skickas enbart av den anledningen att inkomsten är redovisad i inkomstdeklarationen. Med nuvarande utformning av uppgiftslämnande i deklarationerna så är detta automatiska utbyte inte helt enkelt att genomföra. Det kan också bli en större administrativ börda för de enskilda beroende på vilka uppgifter som detta utbyte ska innehålla och hur utbytet ska genomföras. Jämför här de skyldigheter som finns för den som har exempelvis utländska inkomster och de motstående önskemål om att deklarationsförfarandet ska vara så enkelt som möjligt.
14 §
Det är mycket positivt med ett uttalande om att det idag inte är möjligt för utländsk tjänsteman att intervjua personer och granska handlingar här i landet.
Det är dock önskvärt att det utreds och tydligt uttalas vad som gäller utifrån svensk rätt avseende myndighetsutövning om svensk tjänsteman nyttjar rätten enligt samma artikel i annat land inom unionen.
19 §
I första stycket bör det för tydlighetens skull framgå att sekretessreglerna ska iakttas vid återkoppling t. ex. genom formuleringen att återkoppling ska ske om sekretess inte hindrar det.
20 §
I paragrafen anges "erhåller från en myndighet i en annan medlemsstat". Direktivet reglerar utbyte av information mellan behöriga myndigheter. För att undvika tvetydigheter bör därför förtydligas att det är fråga om upplysningar "från en behörig myndighet i en annan medlemsstat".
37 kap.
9 §
Formuleringen i 2 st1 p. b) och c) "fullgjort en uppgiftsskyldighet enligt
... skattelagstiftningen i" är högst tveksam.
Tveksamheten beror på att uppgifterna/upplysningarna som ska hämtas in kanske inte direkt följer av det som kan uppfattas som en klar och tydlig uppgiftsskyldighet alternativ upplysningsskyldighet i det andra landet, men ändå är sådana att föreläggande är det sätt Sverige lämpligen ska hämta in uppgifterna på. Frågan som då uppstår är om Sverige ska eller bör vägra. Det förefaller tveksamt eftersom Sverige eftersträvar största möjliga transparens. Ordvalet "uppgiftsskyldighet" kan således även här komma att skapa oönskade effekter, diskussioner och eventuella processer. Föreslagen formulering kan bl.a. uppfattas som inskränkande i förhållande till vad som bör kunna göras. Skatteverket föreslår därför följande formulering.
"Skatteverket får förelägga den som är eller kan antas vara...för kontroll av att andra än den som föreläggs
1. har fullgjort en uppgiftsskyldighet enligt
15-35 kap.,
2. har lämnat uppgifter som kan antas vara relevanta i ett skatteärende i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen. Detta får göras när det är möjligt att utbyta upplysningar med stöd av rådets direktiv 2011/16/EU eller avtal som innehåller bestämmelser om utbyte av upplysningar i skatteärenden.
3. har lämnat uppgifter som kan antas vara relevanta i ett skatteärende i en stat eller jurisdiktion utanför Europeiska unionen. Detta får göras när det är möjligt att utbyta upplysningar med stöd av avtal som innehåller bestämmelser om utbyte av upplysningar i skatteärende."
41 kap. 2 §
Formuleringen kan uppfattas på olika sätt, bl.a. så att Skatteverket ska kontrollera att en uppgiftsskyldighet enligt en annan stats eller jurisdiktions lagstiftning fullgjorts. Detta är inte avsikten. Valet av ordet "uppgiftsskyldighet" i lagtexten är mindre lämpligt. Det blir en alltför stor centrering på att uppgifterna hämtas in för kontroll av uppgiftsskyldighet i annat land. Ordet uppgiftsskyldighet kan givetvis omfatta att man är skyldig att ange t. ex. en inkomst eller förmögenhet av viss storlek men ordet leder främst tanken till kontrolluppgiftsskyldighet och liknande handlande. En begäran från annat land behöver inte vara isolerad till att endast få avse sådana uppgifter. Det kan givetvis med ett övergripande synsätt vara fråga om kontroll av att en viss uppgift lämnats korrekt men det handlar i praktiken likaväl om att få ta del av ett mer omfattande material.
Skatteverket föreslår därför att det i stället för punkterna 8-9 införs ett nytt stycke med följande innehåll.
"Skatteverket får besluta om revision för att
1. inhämta uppgifter som kan antas vara relevanta i ett skatteärende i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen. Detta får göras när det är möjligt att utbyta upplysningar med stöd av rådets direktiv 2011/16/EU eller avtal som innehåller bestämmelser om utbyte av upplysningar i skatteärenden.
2. inhämta uppgifter som kan antas vara relevanta i ett skatteärende i en stat eller jurisdiktion utanför Europeiska unionen. Detta får göras när det är möjligt att utbyta upplysningar med stöd av avtal som innehåller bestämmelser om utbyte av upplysningar i skatteärende."
Vidare är punkten 10 svår att förstå och sätta in i sammanhang som gäller informationsutbyte. Det finns heller inget förtydligande i författningskommentaren. Möjligen kan bristen bero på att tidigare punkter i paragrafen blir något märkliga då ordet "uppgiftsskyldighet" används genomgående. Frågan är också om det saknas något i 37 kap. 6 och 9 §§ SFL med tanke på punkt 10.
Ordet "stat" förekommer på flera ställen i utkast till lagförslag i promemorian. Det är i flera fall olämpligt när det dessutom ska syfta på de informationsutbytesavtal som träffats med parter som inte är självständiga stater. I dessa avtal har därför ordet "part" använts, se exempelvis avtalet med Brittiska Jungfruöarna. Även i författningskommentaren är det ett mindre lämpligt ordval. Lämpligt uttryckssätt är "stat eller jurisdiktion".
Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad generaldirektör. Vid den slutliga handläggningen har i övrigt deltagit, rättschefen Vilhelm Andersson, enhetschefen Stina Ögren, sektionschefen Jonas Grönkvist, den rättsliga experten Britt-Marie Hallberg Eriksson och den rättsliga experten Maria Östgren, föredragande.