1. Bakgrund

I inkomstskattelagen (1999:1229, IL) medges omedelbart avdrag för inventarier som är av mindre värde eller kan antas ha en ekonomisk livslängd på högst tre år (18 kap. 4 §). Inventarier av mindre värde får således dras av omedelbart även om de har en ekonomisk livslängd som överstiger tre år.

Riksskatteverket (RSV) har utfärdat rekommendationer m.m. om inventarier av mindre värde, RSV Dt 1992:10. Enligt dessa rekommendationer bör som inventarier av mindre värde normalt räknas ett inventarium vars anskaffningsvärde – exklusive mervärdesskatt – uppgår till högst 2.000 kr. För större företag bör värdegränsen bestämmas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet och normalt inte överstiga 10.000 kr exklusive mervärdesskatt för varje enskilt inventarium. Det sammanlagda värdet av de inventarier som behandlas som inventarier av mindre värde bör dock inte överstiga ca 7% av de sammanlagda årliga investeringarna i inventarier.

I årsredovisningslagen (1995:1554, ÅRL) saknas de skattemässiga begreppen inventarier av mindre värde och korttidsinventarier. Begreppen förekommer inte heller i Redovisningsrådets rekommendation RR 12, Materiella anläggningstillgångar. Däremot har Bokföringsnämnden (BFN) i sina allmänna råd BFNAR 2001:3, Redovisning av materiella anläggningstillgångar, uttalat att när det inte rör sig om väsentliga belopp kan anskaffningsutgiften av förenklingsskäl i många fall kostnadsföras direkt.

När det är fråga om väsentliga belopp måste emellertid anskaffningsvärdet tas upp som tillgång och skrivas av systematiskt.

2. Fråga

Vid skatterevision har uppmärksammats, att det föreligger en diskrepans mellan de skattemässiga och redovisningsmässiga reglerna vad gäller inventarier av mindre värde respektive oväsentliga belopp. Fråga har därför ställts hur dessa diskrepanser ska behandlas skattemässigt.

3. Svar

Så länge oväsentliga belopp är lägre än mindre värde uppkommer naturligtvis inga problem. Skattemässigt får företagen avdrag med rekommenderade belopp 2.000 eller 10.000 kr enligt ovan. Om däremot oväsentliga belopp för det enskilda företaget är högre än de skattemässigt tillåtna kan företaget inte få direktavdrag för dessa. Om företaget enligt god redovisningssed i bokföringen dragit av dessa direkt måste nämnda belopp återläggas i deklarationen. Avdrag medges sedan genom årliga värdeminskningsavdrag med 20% under fem år från och med året efter taxeringsåret. En förutsättning för detta är givetvis att det felaktiga avdraget inte ryms inom tillåten avskrivning (se RÅ 1962 Fi 1066). I sammanhanget bör också nämnas att i praktiken torde de flesta företagen anpassa sin redovisning av oväsentliga belopp till vad som gäller skattemässigt.

Det kan dock inträffa att det skattemässiga beloppet för mindre värde för ett enskilt företag är högre än vad som kan accepteras redovisningsmässigt som oväsentligt belopp. Vidare kan det inträffa att ett företag enligt god redovisningssed rätteligen borde ha aktiverat en utgift för korttidsinventarier avseende väsentligt belopp men av skatteskäl gjort direktavdrag i redovisningen. Om nämnda förhållanden uppmärksammas ska rätteligen direktavdrag vägras och rättelse ske i deklarationen. I nuläget bör emellertid inte någon ändring göras. Skälen till detta är att rekommendationen för inventarier av mindre värde kommer att omarbetas samt att RSV hos finansdepartementet har hemställt om lagändring vad beträffar korttidsinventarier.