På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning


Skatteverkets yttranden

Genomförande av det nya EU-direktivet om administrativt samarbete i fråga om beskattning

Datum: 2012-03-26

Dnr/målnr/löpnr:
Dnr 131 78144-12/112
Finansdepartementet
103 33 Stockholm

Skatteverket lämnar följande synpunkter på förslagen i promemorian. Synpunkterna lämnas i anslutning till respektive paragraf.

 

Sammanfattning


 
De synpunkter som Skatteverket framför innebär huvudsakligen att det föreligger ett behov av förtydligande och avgränsning av olika definitioner och begrepp i den föreslagna lagstiftningen. Vidare anser Skatteverket att förslaget till ändringar i skatteförfarandelagen bör omformuleras. Skatteverket anser också att det behövs ett tillägg i förordningen om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet och att ytterligare sekretessreglering bör övervägas avseende skattebeslut.

 

1. Förslag till lag om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning


 
1 §
Till skillnad från förslaget i promemorian anser Skatteverket att det i första paragrafen bör tas in en generell bestämmelse om att lagen gäller för utbyte av upplysningar som är relevanta för administration och verkställighet, motsvarande artikel 1.1. i direktivet. Det är en central reglering av avgränsande karaktär. Syftet med lagen framgår på ett mycket tydligare sätt och det blir klart vilket samarbete lagen behandlar. Lagen i sin helhet förlorar kraft om denna bestämmelse inte finns här.
 
I motiveringen, s. 29 anges bland argumenten för att inte ha en inledande generell bestämmelse att avgränsningen inte gäller vid det automatiska utbytet. Detta framgår dock redan av den utformning 3 §2 st . har i förslaget. Om detta inte uppfattas som en exkludering av kravet i artikel 1.1 så bör en sådan formulering  skrivas in i bestämmelserna om automatiskt utbyte i 11 §.
 
Skatteverket föreslår därför följande formulering av 1 §.
 
"Denna lag gäller för sådant samarbete mellan Sverige och en annan medlemsstat i Europeiska unionen som avses i rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning.
Lagen innehåller bestämmelser om när upplysningar utbyts med andra medlemsstater inom Europeiska unionen och upplysningarna  kan antas vara relevanta för administration och verkställighet av medlemsstaternas nationella lagstiftningar i fråga om skatter som avses i 4 §."

 
3 §
I första stycket uttrycks bl.a. att Skatteverket får begära att åtgärder ska vidtas för inhämtande av information av annan myndighet i annat EU-land. Vilka begränsningar som kan finnas för Skatteverkets del framgår inte tillräckligt tydligt av lagen eller av motiveringen, jämfört med exempelvis nuvarande 14 § m. fl. i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden, LÖHS.
 
4 §
Skatteverket anser att bestämmelsen om direktivets tillämpningsområde måste förtydligas. Det är oklart om alla områden som nämns i artikel 355 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt omfattas eller om det bara är de som nämns i artikel 52 i fördraget om Europeiska unionen. Det är inte bra att den enskilde ska behöva läsa två olika fördrag för att kunna konstatera vilka områden som omfattas av lagen. Skatteverket föreslår i stället att man i lagtexten direkt skriver in de områden som omfattas.
 
6 §
Begreppet "begärande myndighet" i artikel 3.5 bör inte ändras till "sökande myndighet" i lagen. Detta skapar förvirring eftersom det inte är det uttryck som används  i den svenska översättningen av direktivet och inte heller inom andra områden avseende informationsutbyte inom EU, t.ex. moms och punktskatter.  Begreppet "sökande" är dessutom mindre adekvat än "begärande".
 
Skatteverket kan konstatera att definitionen av person i fjärde strecksatsen i den föreslagna lagen medför svårigheter med att avgöra om en viss investeringsfond omfattas av nämnda definition på grund av följande. En svensk investeringsfond är inte en juridisk person men av 2 kap. 3 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL framgår att bestämmelserna om juridiska personer ska tillämpas på investeringsfonder. Av 6 kap. 5 § IL framgår vidare att svenska investeringsfonder inte är skattskyldiga för inkomst av tillgångar som ingår i fonden. En sådan fond kommer därför att omfattas av lagens definition av person endast om den är skattskyldig i något annat EU-land. För att avgöra om en svensk investeringsfond omfattas av lagen måste man därför utreda hur fonden har placerat sina tillgångar.
 
9 §
I fjärde punkten används ordet "hänsyn" i stället för "ordning" som används i artikel 17.4 i direktivet. Det är en viss nyansskillnad och det kan därför vara lämpligt att tydliggöra varför ett annat ord har valts.
 
10 §
Ordet "ägarintressen" som har valts i stället för "äganderätt" som används i artikel 18.2. i direktivet kan uppfattas omfatta en vidare krets. Det är inte negativt men det bör kommenteras.
 
I den allmänna motiveringen s. 51 sägs avseende skydd för kommunikation mellan advokater och deras klienter, "att bestämmelsen inte inskränker det skydd för uppgifter i kommunikation mellan advokater ...och deras klienter som finns enligt nationell lagstiftning. Några begränsningar i tillgången till information som skulle kunna föranleda sådan otillåten vägran att lämna upplysningar som avses i artikel 18.2 finns inte i Sverige."
 
Högsta förvaltningsdomstolen har i dom den 28 februari 2012 (mål nr 7066-10) funnit att revisionsbeslut mot bank avseende klientmedelskonton i visst fall skulle upphävas som oproportionerligt, eftersom det saknades fullgott skydd för uppgift om vad advokats klientuppdrag avsåg. Utöver denna aspekt befanns revisionsbesluten ha laga grund. I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör domen beaktas och det kan göras genom ett förtydligande av andra citatmeningen ovan. I nämnda mening bör ordet relevant läggas till enligt följande:"..begränsningar i tillgången till relevant information.

 
11 §
Det är olyckligt att i första stycket begränsa sig till begreppet "kontrolluppgifter". Detta bl.a. mot bakgrund av att det fortsättningsvis inte kommer lämnas några kontrolluppgifter för de som beskattas enligt A-SINK. Detsamma kommer att gälla om förslaget om månadsuppgifter genomförs (se SOU 2011:40). Det kommer i stället att lämnas en bilaga till arbetsgivardeklarationen. Det finns även uppgifter i förenklad skattedeklaration som bör utbytas automatiskt.  Det är därför lämpligt att skriva "kontrolluppgifter eller motsvarande upplysningar och uppgifter i inkomstdeklarationer".
 
Enligt  första stycket föreligger skyldighet att utbyta information  endast vad gäller tillgängliga uppgifter, d.v.s. sådana som "Skatteverket erhåller i form av kontrolluppgifter och uppgifter i självdeklarationer". I kommentaren till art. 8 ( avsnitt 5.8, s. 40) anges att det ska vara fråga om uppgifter som Skatteverket regelbundet får tillgång till. Detta bör även framgå av själva lagtexten.
 
Begreppet inkomst av anställning i1 st . 1 p bör förtydligas eftersom begreppet tidigare nationellt gett upphov till diskussioner om vad som omfattas. Begreppet synes inte närmare definierat än att det inrymmer "främst löneinkomster och naturaförmåner" (prop. 1989/90:110 s. 374, där basen för socialavgifter diskuteras).
 
Vidare bör man fundera på om det är någon skillnad mellan uttrycken inkomst av anställning och inkomst  från anställning. Om man anser att den svenska versionen "inkomster från anställning" innefattar detsamma som i 10 kap. 1 §2 st . 1 p. inkomstskattelagen (1999:1229), IL, så är frågan om det förutom löneinkomster och naturaförmåner även skulle kunna omfatta andra inkomster som någon uppbär p.g.a. utflöde av en anställning, t.ex. socialförsäkringsersättningar, livräntor, olycksfallsersättningar för ekonomisk invaliditet, se 10 kap. 2 § IL. Dessutom om det även borde innefatta "uppdrag" i 10 kap. 1 §2 st . 2 p IL. Parentetiskt kan framhållas att vid EU- möten i undergrupperingar till CACT har man enats om att, initialt, tolka begreppet "income of employment" snävt. Detta innebär att uppgifter inte ska utbytas avseende s.k. "independent income" (jfr. den numera upphävda art. 14 i OECDs modellavtal).
 
Styrelsearvoden som anges i andra punkten finns inte tillgängliga och det föreligger därmed inte någon skyldighet från svensk sida att utbyta dessa.  Däremot vore det önskvärt att få särskild uppgift om detta, men det är inte troligt att så blir fallet, om inte vi kan erbjuda att skicka motsvarande information.
 
Enligt skatteavtalen (jfr. art. 16 i OECDs modellavtal) har Sverige, som källstat, beskattningsrätten till arvodet även för personer som inte är bosatta här och oavsett i vilket land arbetet utförs. För svenskar som får styrelsearvode från annat land har vi också alltid beskattningsrätten enligt samma artikel och Sverige ska avräkna eventuell skatt betald i källstaten. Idag "försvinner" troligen det mesta in under löneinkomst (art. 15 i modellavtalet) vid informationsutbyte. Sverige tappar således skatteintäkter avseende inkomst som dels betalas till person bosatt utanför Sverige, dels avseende den som är bosatt i Sverige på grund av att reglerna för beskattningsrättens fördelning ser helt annorlunda ut för inkomster enligt art. 15 i förhållande till art. 16. Att med stöd av det nya direktivet se till att uppgiften lämnas om att det är styrelsearvode vore ett lämpligt tillfälle att korrigera detta.
 
Eftersom i vart fall femte punkten skulle kunna gälla även en juridisk person bör det förtydligas om uppgiftsskyldigheten även ska omfatta uppgifter som gäller juridiska personer. I paragrafen anges att uppgifter ska lämnas som avser "personer bosatta" i den andra medlemsstaten. Enligt definitionen av person i 6 § avses både fysisk och juridisk person men samtidigt används begreppet bosatt som får anses avse endast fysiska personer. Om bestämmelsen ska omfatta även juridiska personer bör i stället begreppet "hemmahörande" eller liknande användas.
 
Vidare bör begreppet "fast egendom" i femte punkten förtydligas. Eftersom det inte finns någon definition av vad som avses med fast egendom är det svårt att veta vilka uppgifter som Sverige förväntas lämna med automatik. Avser fast egendom ett utvidgat begrepp jämfört med vad som avses med fastighet i inkomstskattelagen så kan uppgiftsskyldigheten bli omfattande.
 
Skatteverket anser generellt att det är viktigt att de begrepp som används i den föreslagna lagen är väl definierade antingen så att de överensstämmer med  inkomstskattelagens definitioner eller att de särskilt definieras i den föreslagna lagen. På detta sätt kan man undvika de erfarenheter Skatteverket har från sparandedirektivet där Sverige inte klarar av att uppfylla våra åtaganden på vissa punkter. Att vi inte kan lämna de uppgifter som förväntas beror främst på att vår svenska lagstiftning och definitioner inte anpassats så att den överensstämmer med det direktivets uppgiftsskyldighet.
 
I paragrafens tredje stycke första meningen bör uttrycket "ska inte" bytas ut mot "bör inte". Det är inte fråga om ett förbud utan är snarare en rekommendation, då det kan antas att den andra medlemsstaten inte önskar få någon information (jfr. art. 8.3 i direktivet). Förbud föreligger däremot i de fall som, helt korrekt, åsyftas i sista meningen.
 
Det bör finnas en mer utförlig beskrivning av tanken bakom att hämta uppgifter från inkomstdeklarationer. De flesta uppgifter som finns i en inkomstdeklaration med avseende på uppräkningen i 11 § är uppgifter som redan lämnats i form av kontrolluppgifter från tredje part.
 
Det förekommer givetvis att uppgifter lämnas av personen själv när kontrolluppgift saknas. Antingen saknar utbetalaren kontrolluppgiftsskyldighet eller så har denna skyldighet inte skötts. Det bör vid en jämförelse därför bli endast ett fåtal automatiska uppgifter som selekteras fram och som ska skickas enbart av den anledningen att inkomsten är redovisad i inkomstdeklarationen. Med nuvarande utformning av uppgiftslämnande i deklarationerna så är detta automatiska utbyte inte helt enkelt att genomföra. Det kan också bli en större administrativ börda för de enskilda beroende på vilka uppgifter som detta utbyte ska innehålla och hur utbytet ska genomföras. Jämför här de skyldigheter som finns för den som har exempelvis utländska inkomster och de motstående önskemål om att deklarationsförfarandet ska vara så enkelt som möjligt.
 
14 §
Det är mycket positivt med ett uttalande om att det idag inte är möjligt för utländsk tjänsteman att intervjua personer och granska handlingar här i landet.
 
Det är dock önskvärt att det utreds och tydligt uttalas vad som gäller utifrån svensk rätt avseende myndighetsutövning om svensk tjänsteman nyttjar rätten enligt samma artikel i annat land inom unionen.
 
19 §
I första stycket bör det för tydlighetens skull framgå att sekretessreglerna ska iakttas vid återkoppling t. ex. genom formuleringen att återkoppling ska ske om sekretess inte hindrar det.
 
20 § 
I paragrafen anges "erhåller från en myndighet i en annan medlemsstat". Direktivet reglerar utbyte av information mellan behöriga myndigheter. För att undvika tvetydigheter bör därför förtydligas att det är fråga om upplysningar "från en behörig myndighet i en annan medlemsstat".

 

2. Förslag till förordning om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning


 
15 §
Tidsfristen som kopplas till tillgängligheten och som överensstämmer med direktivet, kommer i vissa fall att leda till märkligheter vad gäller utbytet avseende kontrolluppgifter för ett och samma beskattningsår. De kontrolluppgifter som Skatteverket får in före ett årsskifte, t.ex. i december 2014 ska skickas senast den 30 juni nästkommande år 2015. Däremot behöver de kontrolluppgifter som inkommer efter årsskiftet, t.ex. i januari 2015 inte skickas förrän den 30 juni det därpå kommande året 2016.
 
18 §
I paragrafen anges att återkoppling ska ske inom tre månader "efter det att resultatet av användningen .. .... blivit känt". Här bör ett förtydligande göras om när svensk behörig myndighet ska återkoppla till annat land. Enlig Skatteverkets  uppfattning ska detta ske när Skatteverket fattat sitt beskattningsbeslut och inte när beslutet vunnit laga kraft efter ett eventuellt överklagande. Att återkoppling ska ske först när ett beslut vunnit laga kraft förespråkas av flera medlemsstater men Skatteverket anser att det vore i det närmaste omöjligt att hålla reda på. 

 

3. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet


 
3 kap.2 a §
Det bör i motiveringen till den nya bestämmelsen om vissa begränsningar av tillämpningen av vissa bestämmelse i personuppgiftslagen (1998:204), PuL närmare beskrivas i vilka situationer som sådana begränsningar kan bli nödvändiga d.v.s., vid vilken typ av informationsutbyte som hänsyn ska tas till ett sådant intresse som anges i 8 a § f) PuL.
 
Vidare anges i motiveringen (s. 63) att bestämmelsen inte i sig innebär en begränsning i allmänhetens rätt att enligt offentlighetsprincipen få del av allmänna handlingar. Detta skulle innebära att den information som den enskilde inte kan få ta del av med stöd av PuL skulle den enskilde kunna begära ut med stöd av offentlighetsprincipen. Det bör därför övervägas om någon sekretessregel kan tillämpas i en sådan situation.
 
Som följd av förslaget att införa en ny paragraf i 3 kap. bör det i 3 kap. 1 § tilläggas att det utöver begränsningen i 2 § också finns en begränsning i 2 a §.
 
Skatteverket föreslår vidare ett tillägg i förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet, SdbF. I 2 § 11 p. SdbF anges att uppgifter som behövs för handläggning av ärenden enligt LÖHS får behandlas i beskattningsdatabasen. Eftersom den nya lagen om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning ersätter 21 §1 st . LÖHS bör det i SdbF tilläggas att uppgifter som behövs för handläggning av ärenden enligt den nya lagen får behandlas i beskattningsdatabasen.

 

4. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL


 
Skatteverket anser att det bör övervägas om ytterligare reglering avseende sekretess för vissa uppgifter i skattebeslut behöver införas, på grund av följande.
 
I den allmänna motiveringen, s. 48 anges att svenska sekretessbestämmelser ska tillämpas på upplysningar som Skatteverket förfogar över på grund av samarbete enligt direktivet och att detta följer direkt av bestämmelserna i 27 kap. 1, 2, 4, och 5 §§ OSL. Det gäller således normalt absolut sekretess för de uppgifter som utbyts med stöd av den nya lagen. Däremot anges i 27 kap. 6 § OSL att de flesta skattebesluten är offentliga till skillnad från i flera andra länder där besluten är sekretessbelagda. Detta medför att för de fall uppgifter som erhållits från andra länder måste tillföras ett skattebeslut kan uppgifterna komma att offentliggöras om ett sådant beslut begärs ut med stöd av offentlighetsprincipen. Såsom Skatteverket har uppfattat det går det inte med dagens bestämmelser att hindra att ett sådant skattebeslut lämnas ut i sin helhet. Det bör därför övervägas att i 27 kap. 6 § OSL införa en reglering som innebär att för de delar av ett skattebeslut som innehåller uppgifter som inhämtats med stöd av den nya lagen ska gälla absolut sekretess.
 

5. Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen


 
37 kap.
6 §
Föreslagen lagtext i1 st . 1 och 2 p. bygger på den reglering som reglerar helt interna förhållanden i nuvarande 1 och 2 st . och när det gäller interna svenska förhållanden är det lättare att förstå vad begreppet "skyldigheten" i nämnda bestämmelser syftar på.
 
Det fungerar däremot inte lika väl i punkterna 3 och 4 i samma paragraf som avser informationsutbyte med andra länder. Det kan vara svårt att förstå vilken "skyldighet" det är som ska kontrolleras. Detta innebär att det kan uppstå missförstånd och onödiga diskussioner om någon inte anser att han ska lämna  uppgifter/upplysningar som han föreläggs att lämna. Det kan bero på att det är en uppgift som normalt inte lämnas in på grund av det svenska beskattningssystemets utformning eller att det inte uppfattas vara en uppgift som det finns skyldighet att lämna i aktuellt land på grund av det landets lagstiftning.
 
Vidare kan det uppfattas som tveksamt med orden "uppgiftsskyldig" och "kontrollera skyldigheten" när det vid informationsutbyte oftast är ett mera omfattande och bakomliggande material som ska hämtas in från personen som föreläggs. Man måste tänka på att det är fråga om skyldigheter som kan skilja sig mellan länder.  
 
Den formulering som föreslås i förslaget uppfattas vara avsedd att syfta till att Sveriges lagstiftning inte ska innehålla begränsningar i det fall Sverige inte har ett eget beskattningsintresse. Men formuleringen uppfattas i stället delvis som en begränsning på grund av ordvalet.
 
Skatteverket föreslår därför mot bakgrund av ovanstående följande formulering.
 
"Skatteverket får förelägga den som är eller kan antas vara
...
3. skyldig att lämna uppgifter som kan antas vara relevanta i ett skatteärende i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen att komma in med uppgifter. Detta får göras när det är möjligt att utbyta upplysningar med stöd av rådets direktiv 2011/16/EU eller avtal som innehåller bestämmelser om utbyte av upplysningar i skatteärenden. 
4. skyldig att lämna uppgifter som kan antas vara relevanta i ett skatteärende i en stat eller jurisdiktion utanför EU att komma in med uppgifter. Detta får göras när det är möjligt att utbyta upplysningar med stöd av avtal som innehåller bestämmelser om utbyte av upplysningar i skatteärende."

 
37 kap.
9 §
Formuleringen i 2 st1 p. b) och c) "fullgjort en uppgiftsskyldighet enligt
... skattelagstiftningen i" är högst tveksam.
 
Tveksamheten beror på att uppgifterna/upplysningarna som ska hämtas in kanske inte direkt följer av det som kan uppfattas som en klar och tydlig uppgiftsskyldighet alternativ upplysningsskyldighet i det andra landet, men ändå är sådana att föreläggande är det sätt Sverige lämpligen ska hämta in uppgifterna på. Frågan som då uppstår är om Sverige ska eller bör vägra. Det förefaller  tveksamt eftersom Sverige eftersträvar största möjliga transparens. Ordvalet "uppgiftsskyldighet" kan således även här komma att skapa oönskade effekter, diskussioner och eventuella processer. Föreslagen formulering kan bl.a. uppfattas som inskränkande i förhållande till vad som bör kunna göras. Skatteverket föreslår därför följande formulering.
 
"Skatteverket får förelägga den som är eller kan antas vara...för kontroll av att andra än den som föreläggs 
1. har fullgjort en uppgiftsskyldighet enligt
15-35 kap., 
2. har lämnat uppgifter som kan antas vara relevanta i ett skatteärende i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen. Detta får göras när det är möjligt att utbyta upplysningar med stöd av rådets direktiv 2011/16/EU eller avtal som innehåller bestämmelser om utbyte av upplysningar i skatteärenden. 
3. har lämnat uppgifter som kan antas vara relevanta i ett skatteärende i en stat eller jurisdiktion utanför Europeiska unionen. Detta får göras när det är möjligt att utbyta upplysningar med stöd av avtal som innehåller bestämmelser om utbyte av upplysningar i skatteärende."

 
41 kap. 2 §
Formuleringen kan uppfattas på olika sätt, bl.a. så att Skatteverket ska kontrollera att en uppgiftsskyldighet enligt en annan stats eller jurisdiktions lagstiftning fullgjorts. Detta är inte avsikten. Valet av ordet "uppgiftsskyldighet" i lagtexten är mindre lämpligt. Det blir en alltför stor centrering på att uppgifterna hämtas in för kontroll av uppgiftsskyldighet i annat land. Ordet uppgiftsskyldighet kan givetvis omfatta att man är skyldig att ange t. ex. en inkomst eller förmögenhet av viss storlek men ordet leder främst tanken till kontrolluppgiftsskyldighet och liknande handlande. En begäran från annat land behöver inte vara isolerad till att endast få avse sådana uppgifter. Det kan givetvis med ett övergripande synsätt vara fråga om kontroll av att en viss uppgift lämnats korrekt men det handlar i praktiken likaväl om att få ta del av ett mer omfattande material.
 
Skatteverket föreslår därför att det i stället för punkterna 8-9 införs ett nytt stycke med följande innehåll.
 
"Skatteverket får besluta om revision för att
 
1. inhämta uppgifter som kan antas vara relevanta i ett skatteärende i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen. Detta får göras när det är möjligt att utbyta upplysningar med stöd av rådets direktiv 2011/16/EU eller avtal som innehåller bestämmelser om utbyte av upplysningar i skatteärenden.
 
2.  inhämta uppgifter som kan antas vara relevanta i ett skatteärende i en stat eller jurisdiktion utanför Europeiska unionen. Detta får göras när det är möjligt att utbyta upplysningar med stöd av avtal som innehåller bestämmelser om utbyte av upplysningar i skatteärende."
 
Vidare är punkten 10 svår att förstå och sätta in i sammanhang som gäller informationsutbyte. Det finns heller inget förtydligande i författningskommentaren. Möjligen kan bristen bero på att tidigare punkter i paragrafen blir något märkliga då ordet "uppgiftsskyldighet" används genomgående. Frågan är också om det saknas något i 37 kap. 6 och 9 §§ SFL med tanke på punkt 10.
 
Ordet "stat" förekommer på flera ställen i utkast till lagförslag i promemorian. Det är i flera fall olämpligt när det dessutom ska syfta på de informationsutbytesavtal som träffats med parter som inte är självständiga stater. I dessa avtal har därför ordet "part" använts, se exempelvis avtalet med Brittiska Jungfruöarna. Även i författningskommentaren är det ett mindre lämpligt ordval. Lämpligt uttryckssätt är "stat eller jurisdiktion".

 

6. Övriga synpunkter


 
Artikel 8.5 b)
Rimligtvis är det så att denna kommande utvidgning av automatiskt informationsutbyte införs senare i lagen. Det bör dock kommenteras att en utvidgning av det automatiska utbytet kan komma att ske och vad det är avsett att omfatta.

 

7. Konsekvenser av införandet av det nya direktivet (avsnitt 7 s. 64)


 
Vad det gäller kostnaderna delar Skatteverket inte den uppfattning som framförs i promemorian om att en eventuell ökning av administrationskostnaderna skulle bli begränsade och inte större än vad som kan hanteras inom givna resursramar för Skatteverket. Eftersom det pågår ett arbete inom kommissionen om vilka specifika uppgifter som ska utbytas och då detta arbete inte är klart har Skatteverket inte kunnat göra någon exakt beräkning av kostnaderna.
 
Mot bakgrund av Skatteverkets tidigare erfarenheter när det gäller kostnader för automatiskt informationsutbyte inom OECD bedömer dock verket att de initiala utvecklingskostnaderna kommer att uppgå till 4 miljoner kronor samt en årlig kostnadsökning för de fem första åren efter driftsättning på 1,75 miljoner kronor. Skatteverket yrkar därför ett tillskott på 12,75 miljoner kronor om förslagen blir lag.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad generaldirektör. Vid den slutliga handläggningen har i övrigt deltagit, rättschefen Vilhelm Andersson, enhetschefen Stina Ögren, sektionschefen Jonas Grönkvist, den rättsliga experten Britt-Marie Hallberg Eriksson och den rättsliga experten Maria Östgren, föredragande.