Dnr. 8604-98/911
Riksskatteverket (RSV) har utarbetat förslag om utökad kontrolluppgiftsskyldighet i fråga om utländska värdepappersfonder samt om avyttring av finansiella instrument genom inlösen.
Förslagen föranleder ändringar i 3 kap. 32 a, b och c §§ lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter.
RSV hemställer att förslagen läggs till grund för lagstiftning.
Sammanfattning
I promemorian föreslås att reglerna om skyldighet att lämna kontrolluppgifter enligt lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter (LSK) utvidgas i två avseenden.
För det första föreslås att en skyldighet införs för utländska fondföretag som bedriver fondverksamhet i Sverige att lämna kontrolluppgift om realisationsvinst eller -förlust vid avyttring av andel i utländsk värdepappersfond.
För det andra föreslås att nuvarande regler om skyldighet att lämna kontrolluppgift vid avyttring av finansiella instrument utökas så att även avyttringar som sker i form av inlösen innefattas i uppgiftsskyldigheten.
De föreslagna ändringarna föreslås börja tillämpas på kontrolluppgifter som skall lämnas för taxeringen år 2000.
1 Kontrolluppgift om vinst/förlust på andel i utländsk värdepappersfond
1.1 Nuvarande regler om uppgiftsskyldighet
Fondbolag som avses i 1 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder är enligt 3 kap 32 a § LSK skyldigt att lämna kontrolluppgift (KU) om realisationsvinst och -förlust vid avyttring av andel i värdepappersfond. Detsamma gäller annan som med tillstånd enligt 3 § samma lag bedriver sådan verksamhet som där avses.
Med fondbolag avses enligt den nyss nämnda lagen "ett svenskt aktiebolag som fått tillstånd att utöva fondverksamhet."
Regeln i 3 § tar sikte på verksamhet "där allmänheten erbjuds att för gemensam räkning delta i förvärv och förvaltning av fondpapper och andra finansiella instrument". Tillstånd att bedriva sådan verksamhet lämnas av Finansinspektionen. Bestämmelsen är inte tillämplig på utländska värdepappersfonder utan tar sikte på sådana fondbildningar (s.k. nationella fonder och företagsanknutna allemansfonder m fl) som inte omfattas av EU:s direktiv rörande kollektiva investeringsfonder, vilka innehåller särskilda placeringsbestämmelser (se nedan). Vanliga svenska värdepappersfonder - liksom numera också de icke företagsanknutna allemansfonderna - omfattas av direktivet och den svenska lagstiftningen om värdepappersfonder har utformats i överensstämmelse med direktivet.
Genom hänvisningen till 1 § lagen om värdepappersfonder begränsas KU-skyldigheten i 3 kap 32 a § LSK till svenska värdepappersfonder. Någon skyldighet att lämna KU om realisationsvinst/förlust vid avyttring av andelar i utländska värdepappersfonder föreligger därför inte.
Däremot finns en skyldighet enligt 3 kap 27 § att lämna KU för fysisk person om utdelning och innehav även beträffande utländsk värdepappersfond, dels av VPC (punkt 3) om utdelning utbetalts genom VPC:s försorg eller (punkt 4) av valutahandlare samt av värdepappersinstitut hos vilket utländskt fondpapper (eller rättighet eller skyldighet som anknyter till sådant fondpapper) förvaras i depå.
Skyldighet att lämna KU enligt 27 § åligger enligt 32 b § även utländskt företag, som bedriver värdepappersrörelse m m med stöd av svensk lag och som lämnat förbindelse till Finansinspektionen att årligen lämna KU.
1.2 Utländska fonder och fondföretag
1.2.1 EG-direktivet
De länder (däribland Sverige) som 1992 undertecknade det s k EES-avtalet har genom avtalet förbundit sig att tillämpa och i sin nationella lagstiftning införliva ett antal rättsakter inom bl a värdepappersmarknadsområdet. EES-reglerna för värdepappersfondsverksamhet återfinns i bilaga IX till EES-avtalet. Där hänvisas bl a till rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) och rådets direktiv 88/220/EEG av den 22 mars 1988 med ändring, såvitt gäller placeringsinriktningen för vissa fondföretag, av direktiv 85/611/EEG. I fortsättningen används benämningen EG-direktivet.
Den engelska benämningen på dessa fondföretag är "undertakings for collective investment in transferable securities (UCITS)".
Införlivandet i svensk lagstiftning skedde i det nu aktuella avseendet genom ändringar i första hand av lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1994 (SFS 1992:1320).
Med fondföretag avses enligt EG-direktivet företag
- som har till enda syfte att företa kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper med kapital från allmänheten och som tillämpar principen om riskspridning, och
- vars andelar på begäran av innehavarna återköps eller inlöses med medel ur företagets tillgångar.
Från direktivets tillämpningsområde är vissa typer av fonder uttryckligen undantagna, nämligen
1. fondföretag vars andelar inte återköps eller inlöses (slutna fonder),
2. fondföretag som anskaffar kapital utan att marknadsföra sina andelar till allmänheten genom gemenskapen,
3. fondföretag vars andelar får säljas endast till allmänheten i icke-medlemsländer,
4. särskilda kategorier av fondföretag som undantagits av hemlandet därför att direktivets placeringsregler och bestämmelser om inlåning inte är ändamålsenliga för dessa,
5. sådana fondföretag som bygger på bolagsrättslig grund (investeringsbolag) och vars tillgångar via dotterbolag är placerade huvudsakligen i annat än överlåtbara värdepapper.
Fondföretagen kan ha olika rättslig form beroende på vad som stadgas i varje enskilt lands nationella lagstiftning. De kan vara bildade på kontraktsrättslig grund ("mutual fund"), enligt trustlagstiftning ("unit trust") eller på bolagsrättslig grund ("investment company"). I det fall fonduppbyggnaden baseras på bolagsrättslig grund ägs tillgångarna av bolaget och "andelsägarna" utgörs då av aktieägarna i bolaget. I de andra fallen ägs fondförmögenheten av andelsägarna gemensamt. Vid trustkostruktionen finns också en särskild rättslig ägare ("trustee") med i bilden. De svenska värdepappersfonderna är närmast att hänföra till kategorien "mutual fund".
(Prop. 1992/93:90, sid 36).
1.2.2 Lagen om värdepappersfonder
För utländska fondföretag finns särskilda bestämmelser i 7 a, b och c §§ lagen om värdepappersfonder. Reglerna om utländska fondföretags rätt att driva verksamhet i Sverige innebär bl a följande.
Enligt 7 a § lagen om värdepappersfonder får ett utländskt fondföretag efter tillstånd av Finansinspektionen driva fondverksamhet här i landet antingen från avdelningskontor med självständig förvaltning (filial) eller utan att inrätta filial. Vissa förutsättningar gäller för att ett sådant tillstånd skall kunna lämnas.
Enligt 7 b § får ett fondföretag som har sitt säte i ett annat land inom EES driva verksamhet här i landet utan tillstånd enligt 7 a §, om företaget 1) i sitt hemland har tillstånd att driva fondverksamhet och 2) vidtar nödvändiga åtgärder för att här i landet kunna göra utbetalningar till andelsägarna, lösa in andelar och lämna den information som företaget enligt reglerna i hemlandet är skyldigt att tillhandahålla.
Ett företag som vill driva verksamhet med stöd av den nu nämnda bestämmelsen i 7 b § skall anmäla detta till Finansinspektionen.
7 c § innehåller dels en hänvisning till bestämmelserna enligt lagen om utländska filialer dels ett stadgande om att regeringen eller efter dess bemyndigande Finansinspektionen får lämna närmare föreskrifter i vissa hänseenden.
Föreskrifter om vad en anmälan enligt 7 b § bör innehålla har utfärdats av Finansinspektionen i Allmänna råd (FFS 1994:13). Här anges mera i detalj vilka uppgifter (kopia av tillstånd, intyg från behörig myndighet i hemlandet, fondbestämmelser eller bolagsordning, prospekt, senaste årsberättelse m m) som behövs för Finansinspektionens tillståndsgivning.
Av föreskrifterna framgår bl a också att om försäljning/inlösen av andelar/aktier ombesörjs av annan än fondföretaget, bör en kopia av avtalet som reglerar förhållandet mellan fondföretaget och uppdragstagaren ges in till Finansinspektionen.
Bedrivs fondverksamheten genom filial i Sverige bör upplysning lämnas om bl a firma och adress samt ledande befattningshavare.
En stor del av de enligt 7 b § anmälda utlandsbaserade värdepappersfonderna är s k SICAV-bolag med säte i Luxemburg. SICAV-bolag är en fondbildning på bolagsrättslig grund med rörligt aktiekapital. Ett SICAV-bolag kan i sin tur vara uppdelat på flera underfonder.
1.2.3 Marknadsnotering och marknadsföring
De fonder som utbjuds till allmänheten efter tillstånd eller anmälan enligt ovan marknadsförs antingen av fondföretaget självt eller av ett svenskt värdepappersinstitut. Det senare ombesörjer då även köp och försäljning av fondandelar.
Löpande noteringar (s k NAV-kurser) publiceras i dagstidningarna och genom andra informationskanaler.
Vid sidan av de utländska fonder som beskrivits ovan (s k UCITS-fonder) förekommer också marknadsföring av andra utländska värdepappersfonder, vilket kan ske utan att berörda fondföretag är registrerade hos Finansinspektionen. Bestämmelserna i lagen om värdepappersfonder hindrar nämligen inte utländska fondföretag från att marknadsföra andelar i Sverige. Marknadsföringslagens (1975:1418) bestämmelser måste dock följas. Tillstånds- eller anmälningsplikt inträder först om ett företag - här i landet - genom egen personal eller genom annan skall sälja eller lösa in andelar. (Prop. 1992/93:90, sid 70).
1.3 Materiella skatteregler
1.3.1 Svenska värdepappersfonder
En värdepappersfond är inte en juridisk person men väl ett skattesubjekt. Enligt 1 § 3 mom lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (SIL) skall svenska värdepappersfonder vid tillämpning av denna lag anses som juridiska personer. En uttrycklig definition av vad som menas med värdepappersfond saknas i skattelagstiftningen. Det får antas att med svensk värdepappersfond avses värdepappersfond som faller in under den svenska civilrättsliga lagstiftningen om värdepappersfonder.
Det bör dock noteras att Regeringsrätten i en dom i maj 1996 (RÅ 1996 ref. 32) funnit att en s.k. nationell fond skall beskattas enligt samma regler som svensk värdepappersfond eftersom nationella fonder omfattas av definitionen av värdepappersfond enligt den civilrättsliga fondlagstiftningen, dock utan att till alla delar vara underkastade regleringarna i lagstiftningen.
Enligt 6 § 5 mom SIL taxeras värdepappersfond för inkomst av tillgångar som ingår i fonden. Hur inkomsten skall beräknas framgår av 2 § 10 mom SIL. I korthet innebär reglerna att 1,5 % av värdet av tillgångarna i fonden tas upp som intäkt medan avdrag medges för beslutad utdelning och för omkostnader. Enligt 10 a § SIL utgör statlig inkomstskatt 30 % av den beskattningsbara inkomsten.
Andelsägare i en värdepappersfond beskattas numera enhetligt med 30 % skatt både på realisationsvinst vid avyttring av andel i fonden och på utdelning från fonden. Vinst vid avyttring av s k räntefond beskattas som ränta.
Realisationsvinstbeskattningen av andelar i värdepappersfonder sker enligt reglerna för aktiebeskattade finansiella instrument (27 § 1 mom SIL). En särskild regel för beräkning av anskaffningsvärde infördes i samband med införandet av skyldigheten att lämna KU på reavinst vid avyttring av andelar i andra värdepappersfonder än allemansfonder. Regeln, som återfinns i 27 § 2 mom fjärde och femte stycket SIL, innebär att som anskaffningsvärde för andel som anskaffats före 1995 får värdet den 31 december 1992 användas i stället för det verkliga anskaffningsvärdet. Motsvarande värde för andel i fond som bildats under 1993 eller 1994 är det först noterade marknadsvärdet.
När det gäller allemansfonder har på samma sätt införts en regel om stickvärde för äldre andelsinnehav.(Punkt 8 av övergångsbestämmelserna till SIL). Regeln innebär att i fråga om andelar som anskaffats före 1991 får som anskaffningsvärde tas upp marknadsvärdet per den 31 december 1990. Före detta var realisationsvinster vid avyttring av sådana andelar skattefria.
I förmögenhetshänseende gäller att värdet av andel i värdepappersfond som är marknadsnoterad tas upp till 80 % av det noterade värdet. Andel i räntefond tas dock upp till det noterade värdet.
1.3.2 Utländska värdepappersfonder
Det som sagts ovan avser i princip svenska värdepappersfonder. Reglerna i 27 § SIL om realisationsvinstbeskattning vid avyttring av andelar torde dock vara tillämpliga både på svenska och utländska värdepappersfonder (i varje fall om de senare är marknadsnoterade).
När det gäller beskattningen av utländska värdepappersfonder kompliceras rättsläget av att det i skattelagstiftningen saknas reglering av vad som kan godtas som en värdepappersfond. Något krav på att en värdepappersfond skall vara svensk förekommer inte generellt sett. Däremot torde det stå klart att inte alla former för del- och samägande av värdepapper kan godtas som värdepappersfonder.
Inte heller i Skattelagskommitténs förslag till ny inkomstskattelag (SOU 1997:2) har något försök till en närmare reglering gjorts. Det konstateras i betänkandet (del II, sid 51) att vissa utländska värdepappersfonder kan vara att betrakta som utländska bolag, i andra fall som "annan utländsk juridisk person". I så fall gäller de beskattningsregler som finns för dessa typer av skattesubjekt. Men det kan mycket väl vara så att fonden inte skall anses som en utländsk juridisk person. I så fall beskattas delägarna i fonden för fondens intäkter och kostnader på samma sätt som delägare i enkla bolag.
Skattelagskommittén påpekar härefter att en delägarbeskattning många gånger kan vara opraktisk. Den har därför övervägt att föreslå någon ändring, men kommit fram till att en ändring inte bör aktualiseras inom ramen för kommitténs utredningsarbete.
Nuvarande regler om beskattning av utländska bolag finns i 6 § 1 mom första stycket c) och utländska juridiska personer i första stycket d) SIL. Regler om delägarbeskattning återfinns i punkt 10 andra stycket anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen (1928:370).
Följande är citerat från Rutberg, Rutberg, Molander: Beskattning av värdepapper (andra upplagan, 1997):
"I utlandet förekommer ett antal olika former för fondverksamhet. En naturlig avgränsning för vad som rimligen bör accepteras som värdepappersfonder kan vara att fonderna liknar de svenska värdepappersfonderna vad avser öppenhet, reglering samt kontroll. I Luxemburg och andra EU-länder förekommer värdepappersfonder som i allt väsentligt bygger på EG:s direktiv om fondverksamhet. Regleringen avseende dessa fonder liknar naturligtvis den som gäller för de svenska värdepappersfonderna både vad avser placeringsrestriktioner, förvaltning av fondens tillgångar och tillsyn, eftersom även den svenska lagstiftningen bygger på direktivet. Ett klarläggande i frågan är dock välkommet."
En stor del av de utländska fonder som marknadsförs och säljs i Sverige har sitt säte i Luxemburg. Ett skäl till detta är att beskattningen av en fond i Luxemburg är låg - endast 0,06 % av fondkapitalet. Ingen särskild beskattning av utdelning förekommer, och det finns därför ingen anledning för en Luxemburgfond att lämna utdelning av skatteskäl. Utdelningarna ligger i stället kvar i fonden och blir beskattade som realisationsvinst när fondandelen inlöses.
Andra fördelar med utlandsregistrerade fonder förutom skattefördelar är att fonderna kan säljas även till andra än svenskar. Samma fond kan marknadsföras i flera länder, t.ex. inom Norden.
Finansinspektionen har 1998-09-04 listat de utländska fondföretag som kommit in med anmälan enligt 7 a och 7 b §§, med uppgift om vilka fonder som dessa företräder. Listan omfattar 1 fondföretag (19 fonder) med tillstånd enligt 7 a § samt 67 fondföretag (ca 530 fonder) med anmälan enligt 7 b §.
Marknadsvärdet av svenska fondsparares placeringar i utländska värdepappersfonder kan enligt en grov uppskattning beräknas överstiga 100 miljarder kronor.
1.4 Förslag till lagreglering av uppgiftsskyldigheten
En skyldighet att lämna kontrolluppgifter till skattemyndigheterna avseende avyttring av andelar i utländska värdepappersfonder bör knytas till nuvarande lagregel i 3 kap 32 a § LSK. Ett betydande antal av de utlandsregistrerade fondföretag, som efter anmälan bedriver verksamhet här i Sverige, är knutna till svenska värdepappersinstitut. Dessa har sedan flera år fungerande system för vinstberäkningen och för rapportering på KU via ADB. Några tekniska problem för uppgiftslämnarna torde därför inte behöva uppkomma.
Det torde också redan idag vara vanligt att fondbolaget/värdepappersinstitutet lämnar kunderna de uppgifter som behövs för att de ska kunna deklarera realisationsvinst eller -förlust på utlandsbaserade fondandelar.
Det skulle vara en avgjord fördel för berörda fondsparare att ett krav på obligatorisk uppgiftsskyldighet införs, på samma sätt som för svenska värdepappersfonder. Det har kunnat konstateras att en stor osäkerhet finns bland deklaranterna om hur dessa vinster eller förluster skall deklareras. Vid en på två skattemyndigheter nyligen genomförd riktad kontroll av en utlandsbaserad fond, från vilken kontrolluppgifter om under 1997 inlösta andelar inhämtats genom revision, framkom att mellan 30 - 35 % av de skattskyldiga inte redovisat vinsten i deklarationen. Detta kan i många fall antas ha berott på okunnighet. Eftersom någon skyldighet att lämna KU inte föreligger drabbas de som försummat att ta upp vinsten i deklarationen av skattetillägg om felet upptäcks.
För de värdepappersinstitut m fl som förvaltar fonderna torde en obligatorisk uppgiftsskyldighet som sagts tidigare inte behöva innebära några större påfrestningar. F n hämtas KU delvis in genom förelägganden i samband med riktade kontroller, vilket i så fall skulle bli överflödigt. Man kan också se det som en konkurrensfördel att inte vara underkastad KU-skyldighet, vilket missgynnar svenska värdepappersfonder.
För att kunna bestämma vad kontrolluppgiften skall avse och av vem uppgiften skall lämnas, krävs att det i LSK definieras
- vilka slag av utländska värdepappersfonder som avses i det här sammanhanget, samt
- vem som skall vara uppgiftsskyldig.
Det bör heller inte råda några oklarheter om att det som uppgiften avser, dvs. realisationsvinsten eller -förlusten, skall beskattas enligt motsvarande regler som gäller för svenska värdepappersfonder.
Vad skall uppgiften avse?
En tänkbar lösning kan vara att anknyta till den definition av värdepappersfond som finns i 1 § lagen om värdepappersfonder. Ett problem är att en motsvarande definition inte finns i den materiella skattelagstiftningen. Den torde heller inte utan vidare kunna anses omfatta samtliga förekommande utländska värdepappersfonder, eftersom dessa kan vara uppbyggda på ett sätt som inte överensstämmer med de svenska.
I avsaknad av en uttrycklig definition i KL eller SIL måste uppgiftsskyldigheten i LSK utformas på ett annat sätt. En tänkbar lösning bör vara att begränsa uppgiftsskyldigheten till sådana värdepappersfonder där försäljning av andelar sker i Sverige av utländska fondföretag med stöd av tillstånd eller anmälan enligt 7 a resp. 7 b § lagen om värdepappersfonder (UCITS-fonder). Med en sådan begränsning uppnås i huvudsak det syfte som avses med uppgiftslämnandet, nämligen att få in uppgifter om merparten av de avyttringar som gjorts av den fondsparande allmänheten.
Vem är uppgiftslämnare?
Det som ligger närmast till hands här är att knyta uppgiftsskyldigheten till fondföretaget, dvs det utländska företag som efter anmälan till eller tillstånd från Finansinspektionen bedriver fondverksamhet här i landet. I 32 b § LSK finns en föreskrift om att utländska företag, som bedriver viss typ av verksamhet i Sverige utan att inrätta filial eller motsvarande etablering här, skall lämna en skriftlig förbindelse till Finansinspektionen om att årligen lämna kontrolluppgift enligt vissa uppräknade lagrum. Denna föreskrift bör i så fall kompletteras med att utländska företag av det slag som det nu är fråga om skall förbinda sig att lämna uppgift enligt 32 a §.
Eftersom en stor del av de berörda utländska fondföretagen har avtal med svenska värdepappersinstitut, med innebörden att de senare skall ombesörja försäljning/inlösen av andelar, kan det vara lämpligt att i dessa fall lägga uppgiftsskyldigheten på värdepappersinstitutet.
De fall som inte fångas upp är när ett utländskt fondföretag enbart marknadsför fondandelar i Sverige utan att vara registrerad, och köparen erlägger betalning direkt till utlandet. Företaget som är en utländsk juridisk person kan inte göras uppgiftsskyldig. Eftersom företaget inte kan anses driva värdepappersrörelse i Sverige kan det heller inte åläggas att inge förbindelse om uppgiftslämnande med stöd av 3 kap 32 b § LSK.
Vilka beskattningsregler gäller?
När det gäller frågan om vilka beskattningsregler som gäller kan följande sägas. De utländska värdepappersfonder som det här är fråga om torde enligt svenska beskattningsregler kunna hänföras endera till utländskt bolag eller till annan utländsk juridisk person. Delägarbeskattning torde inte bli aktuell eftersom fondföretag av den typ som kan jämställas med enkla bolag inte kan antas förekomma m h t EG-direktivets definition av fondföretag (se ovan under 1.2.1).
Det bör heller inte råda något tvivel om att beskattning av realisationsvinst vid avyttring (inlösen) av andelar skall ske enligt samma regler som gäller för andelar i svenska värdepappersfonder. Uppgiftslämnaren skall på samma sätt som vid avyttring av andelar i svenska fonder ange om det är fråga om aktiefond, räntefond eller blandfond samt om fonden är marknadsnoterad eller inte.
Den föreslagna utvidgningen av uppgiftsskyldigheten bör träda i kraft så tidigt som möjligt. RSV föreslår att en lagändring genomförs med sikte på att reglerna skall börja tillämpas på kontrolluppgifter som skall lämnas för inkomståret 1999, d v s för taxeringen år 2000.
Förslag till lagtext
3 kap. 32 a § LSK
Kontrolluppgift om realisationsvinst eller realisationsförlust vid avyttring av andel i svensk värdepappersfond skall lämnas av fondbolag som avses i 1 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Detsamma gäller annan som med tillstånd enligt 3 § samma lag bedriver sådan verksamhet som där avses.
Kontrolluppgift om realisationsvinst eller realisationsförlust vid avyttring av andel i utländsk värdepappersfond skall lämnas av utländskt fondföretag som till allmänheten direkt eller genom annan utbjuder andelar i sådana fonder efter tillstånd eller anmälan enligt 7 a eller 7 b § lagen om värdepappersfonder. Har det utländska fondföretaget slutit avtal med ett svenskt värdepappersinstitut om att detta skall ombesörja försäljning och inlösen av andelar för fondföretagets räkning, skall kontrolluppgift i stället lämnas av institutet.
Är andel i svensk eller utländsk värdepappersfond förvaltarregistrerad skall förvaltaren lämna de uppgifter som behövs för uppgiftslämnandet till den uppgiftsskyldige.
3 kap. 32 b § LSK
Ett utländskt företag som med stöd av 1 kap. 5 § 2 bankrörelselagen (1987:617), 1 kap. 3 c § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 7 a eller 7 b § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, 2 kap. 9 § 2 lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet eller 2 kap. 1 § 2 lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige driver bankverksamhet, värdepappersrörelse, fondverksamhet, finansieringsverksamhet eller försäkringsverksamhet i Sverige utan att inrätta filial eller motsvarande etablering här, skall innan verksamheten inleds till Finansinspektionen lämna en skriftlig förbindelse att årligen senast den 31 januari taxeringsåret lämna kontrolluppgift enligt 15, 22, 25 a, 27, 32 a eller 32 c § till Riksskatteverket.
2 Kontrolluppgifter vid avyttringar genom inlösen
2.1 Bakgrund
Enligt 3 kap 32 c § LSK föreligger skyldighet för värdepappersinstitut att lämna kontrolluppgift om avyttring av finansiellt instrument. Kontrolluppgift skall lämnas i de fall institutet är skyldigt att upprätta avräkningsnota enligt 3 kap. 9 § lagen om(1991:981) om värdepappersrörelse.
Enligt sistnämnda lagrum skall avräkningsnota upprättas vid köp, försäljning eller byte av finansiella instrument. Däremot upprättas ingen avräkningsnota vid inlösen. På grund härav saknas skyldighet att lämna kontrolluppgift i inlösenfallen. Reglerna om uppgiftsskyldighet är därför inte heltäckande.
Som exempel på avyttringar av finansiella instrument som faller utanför systemet för uppgiftslämnande kan nämnas aktieindexobligationer. Dessa emitteras oftast till obligationens nominella belopp och löper utan ränta. I stället erhålls i avkastning ett belopp vars storlek är beroende av utvecklingen av ett visst aktieindex. De flesta som sparar i aktieindexobligationer behåller obligationerna under hela löptiden. Någon avräkningsnota upprättas inte i samband med återbetalningen vid löptidens slut.
Inlösen av aktier förekommer också hos större marknadsnoterade bolag i samband med nedsättning av aktiekapitalet. Under senare tid har detta bl a skett i Volvo, Ratos, Skanska och ASG. Inte heller i dessa fall upprättas någon avräkningsnota och någon kontrolluppgift lämnas följaktligen inte heller.
Inlösen är skattemässigt att jämställa med avyttring (24 § 2 mom SIL). Uppkommer realisationsvinst eller -förlust i samband med inlösen är denna således skattepliktig resp avdragsgill enligt de allmänna reglerna i SIL.
RSV anser att det är en brist i nuvarande lagstiftning att det saknas uppgiftsskyldighet i inlösenfallen och finner det mycket angeläget att en ändring genomförs.
2.2 Tidigare utredningsförslag
Skattekontrollutredningen har i sitt delbetänkande Kontroll Reavinst Värdepapper (SOU 1997:27) lämnat ett förslag till ett system för maskinell beräkning av realisationsvinster och -förluster, baserat på kontrolluppgifter om förvärv och avyttringar av finansiella instrument. I betänkandet föreslås (sid. 29, 30, 183, 184) att kontrolluppgift om avyttring av finansiellt instrument även skall lämnas i inlösenfallen.
Samma utredning har i sitt slutbetänkande Självdeklaration och kontrolluppgifter - förenklade förfaranden (SOU 1998:12) föreslagit att - intill dess att det ovan nämnda systemet införs - i NLSK införs en tillfällig bestämmelse 7 kap. 1 c §, som i princip motsvarar nuvarande 3 kap. 32 c § LSK med tillägget att kontrolluppgift även skall lämnas vid inlösen (sid. 35, 381).
2.3 Förslag till lagreglering
RSV har i sitt remissyttrande över Skattekontrollutredningens nyss nämnda slutbetänkande framfört att ett genomförande av NLSK bör ske tidigast till 2002 års taxering. I det nu nämnda avseendet bör dock enligt RSV:s mening en ändring göras i den nuvarande lagstiftningen för att undvika fördröjning. RSV föreslår därför att en föreskrift införs i LSK om skyldighet att lämna kontrolluppgift vid inlösen av finansiellt instrument med sikte på ett ikraftträdande redan till inkomståret 1999 (taxeringsåret 2000).
Förslag till lagtext
3 kap. 32 c § LSK
Kontrolluppgift om avyttring av finansiellt instrument skall, i annat fall än som avses i 22 eller 32 a §, lämnas av värdepappersinstitut i de fall institutet är skyldigt att upprätta avräkningsnota enligt 3 kap. 9 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Vid avyttring genom inlösen av marknadsnoterat finansiellt instrument skall kontrolluppgift lämnas av den som löst in instrumentet.
Kontrolluppgift skall lämnas för fysisk person och dödsbo. Kontrolluppgiften skall ta upp den ersättning som överenskommits vid avyttringen efter avdrag för försäljningsprovision och liknande kostnader, antalet avyttrade finansiella instrument samt slag och sort.
Uppgiftsskyldighet föreligger inte vid byten som avses i 27 § 4 mom lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt respektive 6 § lagen (1994:1854) om inkomstbeskattningen vid gränsöverskridande omstruktureringar inom EG.
Vill du lära dig mer om skatter och företagande? Ta då chansen och möt oss online på våra direktsända webbseminarier. Det är kostnadsfritt och du kan ställa frågor och få svar i en chatt.