Datum: 2019-11-11
Dnr/målnr/löpnr:
202 417582-19/112
Promemorians förslag rör inte Skatteverkets verksamhet. Skatteverket har därför inte några synpunkter på förslagen.
Skatteverket lämnar dock vissa synpunkter på texten i promemorians avsnitt 2.3.1 Energi- och koldioxidskatter i Sverige i förtydligande syfte.
I promemorians avsnitt 2.3.1 Energi- och koldioxidskatter i Sverige anges skattesatser genomgående som ett belopp per energimängd (öre/kWh). I lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) anges skattesatser för energi- och koldioxidskatt på bränslen som ett belopp per bränslemängd (kr och öre per liter, kubikmeter eller kg beroende på bränsleslag).[1] De skattesatser för bränslen som anges i promemorian är resultatet av omvandlingar till en annan enhet av de skattesatser som anges i eller följer av LSE. Detta bör framgå explicit och inte beskrivas som gällande skattesatser eller skattesatser som följer av LSE.
Av texten i promemorian (avsnitt 2.3.1, s. 11) framgår det inte uttryckligen hur beskrivningarna förhåller sig till att skattesatserna för energi- och koldioxidskatt på vissa bränslen under 2018 och 2019 har ändrats inte bara vid årsskiften utan även under respektive år.[2] Promemorians uppgift att tillämpliga skattesatser för år 2019 framgår av förordningen (2018:1638) om fastställande av omräknade belopp för energiskatt och koldioxidskatt för år 2019 behöver dock korrigeras, eftersom förordningen har upphävts den 1 juli 2019. De skattesatser som framgår av förordningen gäller därmed endast till och med den 30 juni 2019. Gällande skattesatser för energi- och koldioxidskatt på bränslen från och med den 1 juli 2019 framgår i stället av 2 kap. 1 § LSE.
I promemorian anges dels att de som framställer skattepliktig el och de som är nätinnehavare som huvudregel är skattskyldiga för energiskatt på el, dels att skattskyldighet inträder vid överföring eller vid användning (avsnitt 2.3.1, s. 11). De som framställer skattepliktig el (producenter) och de som är nätinnehavare är i och för sig vanliga kategorier av skattskyldiga för energiskatt på el men bestämmelsen om skattskyldighet för energiskatt på el är inte utformad som en huvudregel med undantag och innehåller inte heller någon prioritetsordning mellan de olika kategorierna av skattskyldiga.[3] För producenter och nätinnehavare inträder skattskyldigheten när el överförs till någon som inte är skattskyldig i egenskap av producent, nätinnehavare eller frivilligt skattskyldig eller när el förbrukas av den skattskyldige.[4] För att undvika missuppfattningar av innehållet i LSE bör beskrivningarna i promemorian förtydligas i dessa avseenden.
Enligt promemorian (avsnitt 2.3.1, s. 11) avses med begreppet uppskovsförfarande det suspensiva förfarande som anvisas i det s.k. punktskattedirektivet[5]. Promemorians hänvisning kan missuppfattas eftersom begreppet suspensivt förfarande i punktskattedirektivet används i anslutning till bestämmelser om tull. Begreppet uppskovsförfarande definieras i 3 a kap. 1 § LSE. I den fortsatta beredningen är det därför mer lämpligt att hänvisa till denna bestämmelse för att återge innebörden av begreppet uppskovsförfarande.
I promemorian anges att hushåll är den typ av användare som betalar högst skatt för eldningsolja (avsnitt 2.3.1, s. 11 f.). Eftersom eldningsolja som förbrukas av hushåll inte omfattas av någon skattebefrielse enligt LSE, har sådan eldningsolja beskattats efter oreducerade skattesatser för energi- och koldioxidskatt. Dessa skattesatser är dock inte högre än de skattesatser som gäller för eldningsolja som förbrukas av andra kategorier av förbrukare, vars förbrukning av eldningsolja inte heller omfattas av någon skattebefrielse enligt LSE.
I promemorian beskrivs vidare vilken skatt ”industrin” betalar (avsnitt 2.3.1, s. 11 f.). LSE:s bestämmelser innebär dock inte att någon enhetlig skattesats gäller för bränsle som förbrukas av ett företag som bedriver industriell verksamhet. Skattenivån är beroende av det ändamål för vilket bränslet förbrukats inom företaget. Den partiella nedsättningen av skatt på vissa bränslen som förbrukas för annat ändamål än drift av motordrivna fordon vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet är begränsad till den förbrukning som sker vid tillverkningsprocessen. Förutom denna partiella nedsättning av skatten innehåller LSE bestämmelser om full befrielse från energi- och koldioxidskatt på bränslen som förbrukas i vissa industriella processer (t.ex. metallurgiska processer eller framställning av energiprodukter).[6] Om ett företag som bedriver industriell verksamhet förbrukar bränsle för ett ändamål som inte omfattas av någon skattebefrielse enligt LSE, beskattas bränslet efter de oreducerade skattesatserna för energi- och koldioxidskatt.
I promemorians beskrivning av energi- och koldioxidskatt på bränslen som förbrukas vid transporter (s. 13) används uttrycken ”yrkesmässig sjöfart”, ”kommersiellt flyg” och ”privat bruk”. Även om innebörden av uttrycken till stor del stämmer överens med den reglering som finns i LSE så används just dessa uttryck inte i LSE. De bestämmelser i LSE som avser nedsättning av skatt på bränsle som förbrukas vid luftfart och sjöfart utgår i stället från att luftfartyget, skeppet respektive båten inte använts för privat ändamål.[7] En definition av vad som utgör användning av luftfartyg, skepp och båtar för privat ändamål finns i 1 kap. 11 § LSE. Bestämmelserna i LSE innebär exempelvis att offentliga myndigheters användning och viss verksamhet i ideella organisationer omfattas av skattenedsättningen, medan vissa transporter inom en näringsverksamhet kan anses som användning för privat ändamål.
De aktuella beskrivningarna i promemorian bör förtydligas i dessa avseenden för att undvika missuppfattningar av innehållet i LSE.
I promemorians beskrivning av den energi- och koldioxidskatt som olika sektorer och användare betalar anges att viss skatt betalas för t.ex. ”bränslen” eller ”diesel- och eldningsoljor” inom vissa sektorer (avsnitt 2.3.1, s. 12 f.). LSE:s bestämmelser om nedsättning av energi- och koldioxidskatt innebär i de flesta fall att rätten till skattenedsättning endast avser vissa bränslen för respektive förbrukningsändamål som ger rätt till nedsatt skatt. En åtskillnad görs därvid mellan vad som förenklat kan kallas lågbeskattad olja respektive högbeskattad olja.[8] Skatteverket har följande kommentarer avseende de förbrukningsändamål som nämns i promemorian.
Nedsättningarna av skatt på bränsle som förbrukats för framställning av värme i en anläggning för vilken utsläppsrätter ska överlämnas respektive bränsle som förbrukats för framställning av skattepliktig el, avser andra bränslen än högbeskattad olja.[9] Nedsättningarna av skatt på bränsle som förbrukats i tåg eller annat spårbundet färdmedel respektive bränsle som förbrukats för annat ändamål än drift av motordrivna fordon vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet, avser andra bränslen än bensin och högbeskattad olja.[10] Nedsättningen av skatt på bränsle som förbrukats i luftfartyg, när luftfartyget inte använts för privat ändamål, avser flygfotogen och andra bränslen, dock inte annan bensin än flygbensin.[11] Vilka bränslen som omfattas av skattenedsättning vid förbrukning i skepp eller båt, som inte använts för privat ändamål, beror på i vilken typ av fartyg förbrukningen skett och, när det gäller båtar, vilken typ av tillstånd som meddelats för båten.[12]
De aktuella beskrivningarna i promemorian bör förtydligas i detta avseende för att undvika missuppfattningar av innehållet i LSE.
Promemorians förslag bedöms inte få några konsekvenser för Skatteverket.
Vill du lära dig mer om skatter och företagande? Ta då chansen och möt oss online på våra direktsända webbseminarier. Det är kostnadsfritt och du kan ställa frågor och få svar i en chatt.