De äldsta svenska kyrkoböckerna är
från 1600-talets början
F d kyrkobokföringsinspektören, prosten Arvid Wannerdt, ger
här några glimtar ur kyrkobokföringens allra första
historia, förebilder och initiativ.
De äldsta bevarade kyrkoböckerna finns i Italien och är
från början av 1300-talet. Men redan under romarriket fördes
anteckningar om befolkningen. Den första kristna kyrkan förde
register över sina medlemmar och antecknade bl a dop och vigslar.
I Sverige började man sporadiskt att föra kyrkoböcker först
i början av 1600-talet. Det första påbudet om kyrklig
personregistrering kom 1608.
Den mest kända skattskrivningen
Bland de många skattskrivningar som omtalas i antikens litteratur
och inskrifter är det en som väl de flesta av oss hört talas
om. Det är evangelisten Lukas som berättar om den i det kapitel
varur julevangeliet är hämtat.
Denna skattskrivning hade påbjudits av den romerske kejsaren Augustus.
Judafolket stod ju vid vår tideräknings början under romersk
överhöghet. Det kan ge oss anledning kasta en blick på
hur det förhöll sig med folkregistreringen i det gamla romerska
riket.
Detta rike bestod vid den här ifrågavarande tiden av moderlandet
Italien och de erövrade provinserna Grekland, Mindre Asien, Syrien,
Palestina o s v. De friborna invånarna i moderlandet kallades romerska
medborgare och betraktades som en elit, en härskareklass framför
undersåtarna i provinserna.
Bland de romerska medborgarna förekom redan på ett tidigt
stadium, långt innan det romerska riket blev kejsardöme, en
s k census, en folkregistrering som innebar folkräkning, mantalsskrivning,
skattskrivning och rullföring men även hade andra syften. Den
utövades av höga tjänstemän, censorerna, med biträde
av underlydande personal.
Muntlig självdeklaration
Proceduren var en muntlig självdeklaration. Till en början vart
fjärde och sedermera vart femte år skulle varje fullmyndig romersk
medborgare framträda inför censorerna och under edlig försäkran
uppgiva namn, ålder, härstamning och social ställning, namnen
på dem som tillhörde hans hushåll samt storleken av sin
förmögenhet. Uppgifterna antecknades i mantals- och skattskrivningslängder.
Dessutom fördes mönsterrulla över värnpliktiga och hölls
vapensyn med ridderskapet.
Men censorerna hade även att pröva medborgarnas vandel. Om
grundad anmärkning förelåg gjordes anteckning härom
i längderna. Vederbörande straffades genom förlust av rösträtt
eller genom att nedflyttas till en mindre ansedd ställning. Å
andra sidan hade censorerna befogenhet att belöna förtjänta
personer genom att uppflytta dem till att bli innehavare av ledigblivna
platser inom riddareklassen. Det hela gick ut på att bringa ordning
och reda i medborgarnas ekonomiska, militära och moraliska skyldigheter
gentemot staten samt att lämna vissa i samband härmed stående
förmåner.
Annorlunda ställde det sig med census inom de erövrade provinserna.
Dess befolkning ansågs stå alltför lågt för
att kunna bli föremål för en moralisk bedömning,
ägnad att bereda dem plats bland högre rangklasser. Här
var det endast fråga om skyldigheter: militärtjänst och
skatt.
I äldre tider var skattskrivningen i provinserna tämligen oregelbunden.
Först under den framstående organisatören kejsar Augustus
erhöll den fastare former.
Församlingsmedlemmar registrerades
Med det romerska borgerliga civilregistraturet i tillämpliga delar
som förebild upptog den kristna kyrkan seden att registrera församlingsmedlemmar.
Frän 200-talet fördes sålunda i de kristna församlingarna
listor över döpta, vigda och avlidna.
Dopförteckningarna upptog namnen på såväl de döpta
som på dem som bar fram barnen till dopet. Vigselregistren förvarades
i kyrkorna. Listorna över döda, som ursprungligen upptog endast
mera framstående präster och lekmän, omfattade så
småningom samtliga församlingsmedlemmar med tanke på
det heliga offer, som skulle frambäras på årsdagen av
de trognas död.
Detta var alltså början till en kyrklig bokföring. Det
dröjde emellertid inte länge förrän denna registrering
upphörde för århundraden framåt.
Registrering överflödig
Sedan kristendomen genom den romerske kejsaren Teodosius den stores edikt
år 380 blivit statsreligion och det påföljande år
hållna kyrkomötet i Konstantinopel ånyo fastslagit den
nicaenska trosbekännelsen var den kristna statskyrkan grundad i romarriket.
Hedningar och kättare skulle behandlas som förbrytare. Härav
följde att den som icke undfått dopet landsförvisades som
kättare, med undantag för judarna. Å andra sidan betraktades
då givetvis varje inom romerska riket befintlig församlingsmedlem
som döpt. Och den som utstötts ur kyrkan avled ju inte inom dess
gemenskap. Följaktligen ansåg man det överflödigt att
föra förteckningar över döpta och avlidna. Samtidigt
med dop och dödlistorna försvann också vigselregistren.
Återinfördes under medeltiden
Under medeltiden synes man dock så småningom ha känt behovet
av ett återinförande av förteckningar över kyrkliga
handlingar allt starkare och den kyrkliga registreringen togs åter
i bruk.
De äldsta kyrkoböcker som finns bevarade till vår lid
är från Italien och började föras från år
1305. Från 1300-talets Frankrike finns ett vigselregister från
åren 1336-1350 och en förteckning över begravningar som
ägt rum under tiden 1335-1348. I Tyskland fördes dopregister
under 1400-talet. Och i England slutligen började man föra register
över dop, vigslar och begravningar i enlighet med en av konung Henrik
VIII utfärdad förordning.
Normgivande för den katolska kyrkans bokföring är ett
dekret från konciliet i Trident av den 1 november 1563, vari påbjudes
förandet av dop- och vigselregister inom hela den katolska kyrkan.
Efter tridentinska mötet förekom flerstädes förordningar
som gick långt utöver vad där påbjudits. En synod
i Konstanz år 1567 föreskrev sålunda förandet av
register över bl a dop, konfirmationer och vigslar samt över
avlidna och i kyrklig ordning begravda personer och från 1600-talet
återfinnes förordningar angående dop-, konfirmations-,
vigsel- och familjeregister, vilka sistnämnda skulle upptaga de enskilda
familjerna med deras medlemmar och tjänare.
Reformationen med dess praktiska blick för organisatoriska institutioner
visar sig mångenstädes ha utövat en hälsosam inverkan
på kyrkobokföringen i Tyskland. En lång rad evangeliska
kyrkoordningar från förra hälften av 1500-talet reglerade
även kyrkobokföringen, såsom exempelvis den Brandenburg-Närnbergska
kyrkoordningen av år 1533.
Utskrivningar av krigsfolk
När det gäller Sverige är det inte känt om den medeltida
prästen förde någon typ av personregistrering. Man torde
få antaga att han i varje fall i någon form gjorde anteckningar
om vissa förrättningar som exempelvis dop, vigsel och jordfästning.
Några belägg härför saknas dock.
Gissningsvis kan man förmoda att prästerna såväl
under medeltiden som senare när det gällde personkännedom
hade en viss hjälp av de förteckningar som upprättades
vid utskrivningar av krigsfolk. När det gäller 1500-talet eller
del därav synes denna förmodan kunna härledas från
den nyordning vid utskrivningsförfarandet, som kom till stånd
vid början av 1600-talet och som baserades på att prästerna
till utskrivningskommissarierna överlämnade en med hjälp
av länsmannen och kyrkans sexmän
upprättad mantalslängd upptagande alla män inom socknen
över 15 och under 60 år.
Genom denna anordning fick givetvis också prästen god hjälp
till en ingående kännedom om sockenborna. Det förefaller
sannolikt att denna växelverkan mellan utskrivningsmyndigheten och
kyrkan även tidigare varit för handen.
Ekonomiska anteckningar fördes
Vad man däremot säkert kunnat belägga är att den medeltida
sockenprästen förde böcker av övervägande ekonomisk
art. Kyrkans och prästbordets jordar och inkomster
skulle registreras. Längder över donatorer fördes sannolikt
åtminstone vid alla mera betydande kyrkor. Som ett annat exempel kan
nämnas förteckningar vid domkyrkor över de årliga fester
som skulle firas till minne av enskilda kyrkors välgörare.
Efter reformationen synes intresset för kyrkliga anteckningar i
vårt land till en början ha koncentrerats till förteckningar
över kyrkans inventarier och räkenskaper.
Första stadgandet om bokföring
Första gången man nämner förandet av vissa böcker
vid landets kyrkor är i 1571 års kyrkoordning. Där stadgas
bl a beträffande domkyrkornas tillhörigheter: "ähwad thet
är - - - skal ther aff itt wist Register j alle partzeler, leggias
in j Sakristien til förwaring." Och i fortsättningen framhålles
nyttan av en årlig inventering beträffande såväl domkyrkornas
som landskyrkornas penningar, kläder osv. En sådan inventering
förutsatte givetvis någon form av bokföring.
Det synes synnerligen anmärkningsvärt att kyrkoordningen icke
innehöll någon föreskrift om en kyrklig personregistrering.
Detta så mycket mer som dess upphovsman, Laurentius Petri, ingalunda
kan ha saknat kännedom om 1500-talets organisatoriska utveckling
på detta område i Tyskland. Man behöver här endast
erinra om den tidigare nämnda Brandenburg-Närnbergska kyrkoordningen
av år 1533, som till en del var en direkt källa till den svenska.
Det kan vid studiet av denna källa inte ha undgått den store
svenske kyrkomannen att densamma även reglerade kyrkobokföring.
Äldsta svenska kyrkoboken
Ganska snart in på 1600-talet synes ledande män inom kyrkan ha
insett betydelsen av förandet av kyrkoböcker i vår tids
mening. Sålunda förmanade ärkebiskopen Olaus Martini år
1608 det till prästmöte församlade prästerskapet att
föra bok över alla barndop, vigslar och trolovningar liksom register
"opå alt annat, som wårdar någott". Detta påbud
om kyrkobokföring, som tillkom efter tyska förebilder, är
det först kända i vårt land. Någon allmän omedelbar
efterföljd synes föreskriften dock icke ha fått, vilket
framgår av att Laurentius Paulinus Gothus, som var ärkebiskop
åren 1637-1646, omnämner bruket att föra kyrkobok mera som
gott och önskvärt än som allmänt iakttaget:
Ändock finns från dåvarande ärkestiftet två
ministerialböcker i behåll, av vilka den ena - en dödbok
för Helga Trefaldighets församling i Uppsala - börjar 1608
eller året för det ärkebiskopliga påbudet och sträcker
sig fram till 1615. Den andra är en vigselbok för S:t Nicolai
församling i Stockholm med början år 1609. Dessa båda
kyrkoböcker är de äldsta i sitt slag i Sverige om man undantar
en förteckning över döda 1607-1622, som sistnämnda
år infördes i det då av kyrkoherden i Skultuna Johannes
Jonae upplagda "Album ecclsiae Skultunensis" (Skultuna kyrkobok), en kombinerad
dop-, vigsel- och dödbok.
Framsynt biskop i Västerås lade grunden
till dagens kyrkobokföring
Prosten Arvid Wannerdt fortsätter här sin redogörelse
för äldre tiders folkbokföring. Denna gång avhandlas
den kyrkliga personregistreringen i Sverige före 1686 års kyrkolag.
En ordnad personregistrering hade på 1600-talet stor religiös
betydelse. Det var viktigt att det fördes anteckningar om dop och
katekesförhör. Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius
var en föregångsman inom folkbokföringsområdet.
Han utfärdade bl a den första föreskriften om förhörslängder
samt regler för kyrkobokföringen i sitt stift.
Betydelsen av en kyrklig personregistrering i vårt land synes på
1600-talet ha stått klar för ledande män inom kyrkan och
även för företrädare för den civila förvaltningen.
Såväl de under århundradet framlagda kyrkoordningsförslagen
som biskopliga föreskrifter under denna tid lämnar tydliga bevis
för att en sådan registrering ansetts oundgängligen nödvändig.
Dopanteckning var viktig
Redan i ett kyrkoordningsförslag av år 1608 yrkades det på
dopanteckningar. Och i ett annat förslag från år 1619 lämnas
en intressant hänvisning till kyrkobokföringens rent religiösa
betydelse. I förslagets fjärde kapitel om dopet betonas nämligen
vikten av vittnen till att barnet blivit "sannfärdeligen" döpt.
Och i fortsättningen heter det bl a: "Huarföre wore godt emot
Wederdöpare och andre suarmande Andar,
att Pastor hadhe en Book förwaradt i Kyrkione, thervthinnan han anteknade
hwardt och itt barn, som thet åhret blifuer döpt och huad måna
och dagh thet skeer och Huilke som wore withe til theres Döpelse, effter
som bruklighit haffuer warit i gamble tijder - - -."
Kyrklig undervisning
Kyrkoordningsförslag och biskopliga föreskrifter på 1600-talet.
upptog givetvis också förteckningar över vigda och avlidna.
Det var dock icke blott frågan om dessa speciella anteckningar
- som kom att utmärka århundradet som genombrottets tidevarv
när det gällde den kyrkliga personregistreringen. Som lika angeläget
framstod behovet av förhörslängder som hjälpmedel
i den kyrkliga undervisningen m m.
Det har sagts att 1600-talets kyrkostadgar och kyrkoordningsförslag
överflödade av föreskrifter om den kristna undervisningen.
Denna skulle också ge anledning till i varje fall ett par av de
tidigare benämningarna på vår nuvarande församlingsbok.
Katekesen var grundstommen vid undervisningen i vårt land ända
från reformationen och långt in på vårt eget århundrade.
Katekesförhör blev regel
Redan kyrkoordningen av år 1571 föreskrev som villkor för
nattvardsgång att vederbörande kunde "Fadher wår, Troon
och Bodhorden." Katekesförhör blev därför tidigt en
regelmässig kyrklig arbetsform. Redan år 1596 beslöt domkapitlet
i Uppsala att prästerna skulle resa omkring i socknen och kalla samman
ett byalag eller två i taget och hålla förhör , emedan
allmogen var så okunnig i sin kristendom att man ej tryggt kunde låta
de begå nattvarden.
Regelbundna katekesförhör i kyrkan varje sön- och helgdag
påbjöds i Växjö stift år 1619. Och biskopen
Laurentius Paulinus Gothus, som var biskop i Strängnäs 1609-1637
och utfärdade liknande bestämmelser för stiftet, meddelade
även föreskrifter om enskilda husförhör: prästerna
skulle tillsammans med sina kaplaner och sexmän
besöka sina åhörare i tur och ordning och göra sig
underrättade om deras kunskaper och leverne.
Särskilda längder lades upp
Man kan förmoda att många präster före kyrkolagens
tillkomst vid katekesförhören litat till sin lokal- och personkännedom
utan några anteckningar. Andra använde troligen exempelvis militära
längder. Även prästens uppbördslängder över
tionde osv kunde komma till användning.
På många håll lade man emellertid ganska tidigt upp
särskilda längder för katekesförhören. För
längderna har använts olika benämningar: katekismilängder,
katekisationslängder, folklängder, läselängder och
skrifteböcker.
Som exempel på hur man i kyrkoordningsförslag tänkt sig
uppläggning av förhörslängder kan nämnas ett
förslag av professorn, sedermera biskopen i Strängnäs Erik
Gabrielsson Emporagrius, där det talas om längder på sockenfolket
"ordenteligen fördeelade uthi wissa rotar, byar, gårdar, hemman
och torp, och widh hwar husbonde anteknade hans hustru, barn, legohion
och inhyses folk, hwar vid sitt nampn."
Biskop Rudbeckius var först
Den första föreskriften om förhörslängder i vårt
land utfärdades för Västerås stift av Johannes Rudbeckius,
som var biskop där åren 1619 -1646 och 1600-talets främste
kyrklige organisatör.
Då kyrkoordningen av år 1571 i flera fall redan var föråldrad
författade Rudbeckius andra stadgar, som skulle gälla för
hans stift, däribland även detaljerade föreskrifter år
1622 för kyrkobokföringen.
Enligt dessa föreskrifter ålades kyrkoherdarna att upprätta
icke mindre än 20 längder, däribland "en folkalängd
på alle the, som öffuer 10 åhr äro, tå Biskopen
visiterar, register på barn, som äro christnade, brude folk,
som äro wigde, lijk, som äro begrafne."
Huvudsyftet med den sålunda påbjudna folklängden, som
alltså i verkligheten var en slags förhörslängd,
framgår tydligt av orden "tå Biskopen visiterar". Den skulle
tjäna som ledning för biskopen vid visitationsförhöret.
l folklängden skulle "mellan parallelle linier finnas antecknat.
1. huru många katekesstycken var och* en kunde läsa, 2. på
huru många stycken han kunde Luthers förklaring och 3. om han
förstod det upplästa väl, temligt eller något".
Folklängder från 1620-talet
Biskop Rudbeckius förtjänster när det gällde initiativet
till en regelrätt kyrkobokföring i senare tiders mening låg
inte blott i hans framsynthet i fråga om utfärdade föreskrifter
utan också i hans förmåga att kontrollera efterlevnaden
av givna direktiv. Att hans nitälskan för kyrkobokföringen
burit rik frukt framgår inte minst av det bestånd av kyrkoböcker
som från Västerås stift finns bevarat till våra dagar.
Däribland finns exempelvis just några av de av Rudbeckius påbjudna
folklängderna från 1620-, 1630- och 1640-talen och från
de tre följande decennierna från ytterligare sexton socknar.
Med hänsyn till att förhörslängderna i övriga delar
av landet börjar långt senare, ofta först efter 1750, inses
lätt den särställning Västerås stift intar härvidlag.
Kunglig instruktion kom 1631
Även statsmaktens intresse för en kyrklig personregistrering synes
ha väckts under denna tid. Johannes Botvidi, som var biskop i Linköpings
stift åren 1631-1635, hade före sitt tillträde till ämbetet
varit Gustav II Adolfs förste hovpredikant och preses i fältkonsistoriet
och följt konungen på dennes fälttåg i bl a Preussen
och Tyskland. Riktlinjerna för Botvidis verksamhet som biskop var uppdragna
i en i Berowald i Mecklenburg den 21 januari 1631 utfärdad kunglig
instruktion. I denna ålades biskopen att se till att i alla kyrkor
anskaffades längder för anteckning av bl a "de döpte och
begravnes namn".
l detta sammanhang kan också nämnas att 1633 års prästmöte
i Linköping på förslag av biskop Botvidi beslöt att
"ingen person, man eller qvinna, pijga eller dreng, tages ihn i någon
sochn med mindre the hafue bref och godh å besked hvad och hvadan
the äre." Detta var den första föreskriften i vårt
land om flyttningsbetyg.
Variation i efterlevnaden
Det har sagts att kyrkobokföringen redan var en verklighet i alla svenska
stift då den reglerades genom kyrkolagen. Omdömet är givetvis
helt adekvat i den meningen att mer eller mindre detaljerade föreskrifter
i ämnet förelåg i stiften. Emellertid var efterlevnaden
av föreskrifterna mycket olika. Kontrollen låg helt i biskoparnas
och prostarnas händer. Och deras förståelse för längdföringens
betydelse kunde givetvis variera. Vad den ene biskopen i detta hänseende
betonade som betydelsefullt kunde kanske av efterträdaren bedömas
som mindre angeläget.
1686 års kyrkolag
Sedan arbetet på en ny kyrkolag pågått i flera decennier
men tid efter annan hindrats på grund av olika politiska meningsriktningar
tillsatte Karl XI år 1684 en kommission av adliga jurister. Kommissionen
arbetade effektivt och i nära samarbete med representanter för
prästerskapet. På 1686 års riksdag fick det andliga ståndet
besked om att den nya kyrkolagen var stadfäst av konungen.
Formellt är kyrkolagen av den 3 september 1686, som utkom av trycket
1687 och bekantgjordes i landet 1688, ännu gällande, fastän
den självfallet är till stora delar upphävd eller ändrad
och i andra delar kommit ur tillämpning.
Den första riksomfattande bestämmelsen
om kyrkobokföring infördes 1686
Genom 1686 års kyrkolag fick vi riksomfattande regler för
den` kyrkliga personregistreringen. I lagen angavs noggrant vilka anteckningar
som skulle föras.
Karl XI tillsatte 1684 en kommission som fick i uppdrag att utarbeta
en ny kyrkolag. Den nya lagen stadfästes 1686 och gäller fortfarande
- även om den i stora delar är ändrad eller upphävd.
Genom 1686 års kyrkolag fastställdes för första
gången riksomfattande regler för en kyrklig personbokföring.
Syftet med personbokföringen var att den så gott som uteslutande
skulle tjäna prästens ämbetsgärning - samma syfte
som de tidigare insatserna på det här området haft.
I samband med föreskrifterna om katekespredikningar och katekesförhör
i kyrkorna stadgades sålunda i 2 kap 10 § att "Presterna skola
hålla wisse längder på alle sine åhörare,
Huus ifrån Huus, Gård ifrån Gård, och weta besked,
om theras framsteg och kunnskap uti theras Christendoms stycken.
Husbesök var nödvändiga
För att kunna upprätta dessa längder har säkerligen
systematiska husbesök varit nödvändiga. Sådana föreskrevs
också i 24 kap 22 §, där det bl a talas om kyrkolierdens
plikt att "besökia sine Åhörare, thet ena Huset efter thet
andra, när the å båda sijdor kunna ther til hafwa bequemlig
tijd och lägenheet".
Närmast var emellertid dessa husbesök avsedda att tjäna
den allmänna församlings- och själavården. Detta
framgår också av bestämmelsen i paragrafen att kyrkoherden
vid besöket bl a skulle förbereda de gamla på de frågor
som han ämnade rikta till dem i kyrkan.
I kyrkolagens 3 kap 12 § lämnas föreskrifter om anteckning
av barns födelse och dop: " Prästen skal uti Kyrckeboken anteckna
Orten och Dagen, hwar och när ett Barn födt är, såsom
och när thet döpt warder, jämwäl Barnetz, dess Föräldrars
och theras Namn, som Wittnen til dess döpelse warit hafwa."
Förhörslängd med kolumner
De grundläggande bestämmelserna för den genom kyrkolagen
reglerade kyrkobokföringen över huvud återfinns i 24 kap
8 §.
Efter en inledande beskrivning, huru kyrkoherden vid biskopens ankomst
för visitation skulle "giöra redo för sig och sitt Embetes
förrättande, samt om Församlingens tilstånd" m m
föreskrives framtagandet av en förhörslängd: "Dheslijkes
ingifwa en Längd, med Columner, angående sitt Sochnefolckz
förkofring i Catechismi lära, efter hwilken förteckning,
the och föliande Dagen skola förhöras.
I tolv därpå följande punkter i paragrafen får
vi en klar bild av dels vad som vid denna tid räknades som tillhörande
kyrkobokföringen och dels vad kyrkolagen stadgade om anteckningsförfarandet.
Tolv punkter utgjorde grunden
"Sedan frarntagas Kyrckioböckerna, uti hwilka, under wissa Blad och
Titlar införes.
- Inventaria på alt thet som Kyrckian äger, i löst
och fast, med all then underrättelse som ther til hörer.
- Kyrckiones inkomster, af hwad Namn the och måge wara.
- Prästegårdz Inventarium, och dhes tilhörige ägor.
- Bänkelängden, hwar uti Åhr efter Åhr, the förandringar
som dher wid skee, skola upteknas: Men twistige måhl om Bänckar,
som intet med förlijkning kunna slättas, höra under werldzlig
Rätt.
- Räkningen på inkomst och utgift, för hwart åhr
särskilt, under Credit och Debet rätteligen författad,
samt underskiifwin af Kyrckioherden och Kyrckiowärdarna, sedan
hon i Församlingens närwaro är upläsen, och sanfärdig
befunnen.
- Hwad som i Sochnestämma slutit är, Kyrckiones nödtorft
angående.
- Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående
af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift, eller och thet,
som utom Naturens ordentelige skickelse, i Elementerne, eller på
quicht och dödt, sig teer och wijsar, som wärdt är at
upteckna.
- Visitations Acterne.
- Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt
underrättelse, hwadan the äre komne, och hwad Witnesbörd
the haft hafwa.
- Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars
och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och
Orten ther the födde äro.
- The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården
äre begraftie, med kort underrättelse om dheras Lägerställen,
stånd, wilkor, lefwerne och ålder.
- Theras Namn, som tijd efter annan flyttia in uti, eller utur Församlingen,
med efterrättelse, hwadan the komne äro, huru the sig förhållit,
och hwart the fara Skrifteboken, eller then förteckning på
Sochnefolket, under By och bolag, för deeld i wisse Columner, ther
uti hwars och ens, som läsa kan, framsteg i Catechismi lära,
beskrifwit warder, inrättas särskilt, och skal af Prästen,
med sine Titlar, ställas i behörig richtigheet, emellan then
Dagen Visitationen förkunnas, och tå hon hålles.
I 10 § i samma kapitel föreskrives slutligen bl a: "Hwad som i
Kyrckioboken bör intecknas, thet skal skee, förr än the (dvs
de som enligt lagen stannat kvar i kyrkan, sedan kvinnorna och ungdomen
efter visitationsdagens gudstjänst och katekesförhör fått
"hemlåf") skilias år, så wäl som och Acta Visistationis
af Notarien förfärdigas, och af Visitatorerne underskrifwas."
Längd eller skriftebok
Studerar man kyrkolagen närmare finner man en viss upprepning när
det gäller handlingar som hör till personregistreringen. Det beror
på att man hämtade uppgifter från olika kyrkolagsförslag
Utan att man märkte dubbleringen. Men man har även pekat på
brådskan vid lagens slutliga redigering.
Som synes kallas förhörslängden i kyrkolagen dels enbart
längd och dels skriftebok. Beteckningen längd härstammar
från rent svenska kyrkolagsförslag, medan ordet skriftebok
härrör från en av biskopen i Åbo Johannes Gezelius
d ä år 1666 utfärdad och år 1673 tryckt stiftsstadga.
Att förhörslängden i kyrkolagens 24 kap 8 § först
kallas "en Längd, med Columner" och därefter med några
få raders mellanrum "Skrifteboken 7---för deeld i wisse Columner"
kan väl endast förklaras som ett rent förbiseende.
Som framgår av kyrkolagen räknades förhörslängden
ursprungligen icke till kyrkoböckerna. Den nyss nämnda skrifteboken
var ju endast en återupprepning av den i ingressen för kyrkoböckerna
nämnda längden.
Allt i en bok
Det är inte känt om den i kyrkolagen använda termen kyrkoböckerna
i stället för kyrkoboken väckte någon opposition vid
denna tid, då i varje fall i mindre och medelstora församlingar
boken innefattade såväl de ekonomiska noteringarna som de ministeriella
anteckningarna. Man kan antaga att pluralförmen kyrkoböckerna
som uppges ha berott på direkt inflytande från biskop Gezelius'
stiftsstadga - uppfattades som naturlig med tanke på de i huvudstadgandet
ingående tolv olika punkterna. Man reflekterade nog inte över
att de där uppräknade handlingarna skulle rymmas inom samma pärmar.
Det förhärskande enbokssystemet rubbades i varje fall inte av
terminologin.
Ännu i slutet av 1700-talet användes termen kyrkobok på
åtskilliga håll i vårt land som en sammanfattande beteckning
för anteckningar rörande själavård, personregistrering
och ekonomi.
Anteckningar om nattvardsgång
Ett slag av anteckningar som inte ens omnämns i kyrkolagen och som
följaktligen i likhet med förhörslängderna ursprungligen
inte räknades till kyrkoböckerna var kommunionlängderna.
Liksom 1571 års kyrkoordning uppställde kyrkolagen som villkor
för deltagande i nattvardsgång att vederbörande hade tillägnat
sig kristendomens huvudstycken.
För den som ville gå till skrift stadgades anmälningsplikt:
"Alle som wilia låta sig skrifta, skola något förut,
hos Predikanten sig angifwa; och när någon Husfader, med sine
Barn och Tienstefoick tillijka wil undfå skriftermåhl, måste
den samma, om han kan skrifwa, upsättia hwars och ens Namn på
en Lista, och sända den til Predikanten, eller eliest, särdeles
på Landzbygden, gifwa thet munteligen Prästen tilkänna,
då han kommer til Kyrckian, på thet han må wetta, hwilka,
och huru många, gå hwar gång til Skrift.
Syftet med anmälan var alltså dels att prästen skulle
veta hur många oblater och hur mycket vin som behövdes och
dels att han skulle kunna kontrollera att alla som önskade gå
till nattvarden också var berättigade därtill.
Med hänsyn till den ringa skrivkunnigheten vid denna tid skedde
anmälningarna säkert som regel muntligen. Detta medförde
att prästen såg sig nödsakad att till stöd för
minnet antingen själv anteckna de blivande kommunikanterna eller
uppdraga åt klockaren att göra det.
Två kommunionlängder
På detta sätt uppstod kommunionlängderna, av vilka det på
denna tid kom att finnas två olika slag.
Det ursprungliga slaget var en i tidsföljd nedskriven förteckning
över kommunikanterna.
Det andra slaget var en på förhand kameralt iordningställd
längd över sockenborna, där kommunikanterna i samband med
varje nattvardsgång utmärktes på ett särskilt sätt,
t ex genom anteckning av datum för nattvardsgången. Uppställningen
var alltså densamma som i förhörslängden: "Huus ifrån
Huus, Gård ifrån Gård".
Fastän den inte var direkt föreskriven i kyrkolagen blev kommunionlängden
snart lika vanlig som förhörslängden. Det hände ofta
att man slog samman katekisationslängden (förhörslängden)
till en efter bostad uppställd liggare över sockenborna med
kolumner för anteckning om såväl kristendomskunskap som
nattvardsgång. Denna dubbla användning framgår inte alltid
av handlingens titel. Den kallas visserligen ibland katekisationslängd
och kommunionlängd, men ibland enbart katekisationslängd eller
enbart kommunionlängd.
Den riksreglerade personbokföringens första
tid
Den fjärde delen av prosten Arvid Wannerdts artikelserie om folkbokföringen
i gångna tider handlar om åren efter kyrkolagens tillkomst,
dvs från 1686 och framåt. Kyrkolagen innehöll endast summariska
bestämmelser om personbokföring. Bestämmelserna om bannlysning
omfattade däremot tre sidor.
Konventikelplakatet från 1726 påbjöd husförhör
över hela landet. Noteringar om förrättringar fördes
ofta i form av kladdanteckningar, som renskrevs i kyrkoböckerna i
efterhand.
Fullskrivna kyrkoböcker bevarades inte alltid utan försvann.
Prästerna var till en början skyldiga att vara med vid mantals-
och skattskrivningar. Men efter protester upphörde så småningom
den skyldigheten.
Som framgår av flera olika beteckningar på prästernas
längder över sockenborna i äldre tider - katekismilängder,
katekisationslängder osv - upplades dessa ursprungligen i själavårdande
syfte. De upptog därför från början inte alla sockenbor
utan endast dem som åtnjöt eller åtnjutit kristendomsundervisning
och därför var skyldiga att infinna sig till förhören.
Det var ju här fråga om prästens "åhörare".
I längderna upptogs alltså inte barn som ännu ej inhämtat
tillräcklig kristendomskunskap. Från början antecknades
märkligt nog inte heller socknens ståndspersoner, vilket synes
ha motiverats med att dessa sällan var närvarande vid förhören
och att prästen även utan några anteckningar kunde redogöra
för deras kunskaper i "salighetsläran" vid inträffande
visitation. Emelleritd ålades dock vid 1693 års riksdag även
"folk av förnäma villkor" att infinna sig vid förhören.
Konventikelplakatet påbjöd husförhör
Ett stycke fram på 1700-talet började för hörslängderna
vanligen kallas husförhörslängder, beroende på att
katekesförhören i kyrkorna vid denna tid så småningom
kommit i bakgrunden för de allt vanligare husförhör, som
formellt påbjöds över hela riket genom det s k konventikelplakatet
den 12 januari 1726.
Där hette det bl a: "Ty skola Prästerne efter theras Sed och
Ämbetes skyldighet wara förbundne troligen sin anförtrodde
Hiord at wårda och utom de vanlige Catechismi förhör i
kyrckian esomoftast besöka sine Åhörare i deras huus eller
där sådant beqwämligen ej låter sig giöra då
några huus i staden och byar på landet i sänder sammankalla
på det de med all Säkerhet måge förnimma deras framsteg
i Christendomen och dem til den rätta Salighetens grund och kundskap
föra ...."
Nitton rader med föreskrifter
När kyrkolagen bekantgjordes år 1688 betydde detta bl a att en
stiftsvis påbörjad och dittills sålunda lokalt reglerad
personbokföring fick för hela det svenska statsområdet gällande
föreskrifter.
Den summariska utformningen av de ifrågavarande bestämmelserna
är dock påfallande.
Huvudföreskrifterna för personregistreringen upptog tillsammans
19 rader, varav fem var en upprepning. Som jämförelse kan nämnas
att bestämmelserna om bannlysning hade ägnats inte mindre än
tre sidor.
En av de största bristerna var att formulärföreskrifter
för de olika anteckningarna helt saknades.
Någon anvisning om tiden för det rutinmässiga anteckningsförfarandet
fanns inte heller i kyrkolagen. Detta hade till följd att många
ministerialanteckningar från denna tid inte är de ursprungliga.
Vanligt med kladd anteckningar
Efter en förrättning antecknade prästen denna ofta på
en lös lapp eller i en kladdbok. Det var också ganska vanligt
att kladdboken sköttes av klockaren. I regel var man väl angelägen
om att förrättningarna antecknades i kronologisk ordning. Hade
då dessa utförts av olika präster kunde givetvis någon
lätt förbigås, i synnerhet som det ibland kanske gick åtskilliga
månader mellan kladdanteckningarna och "renskrivningen" i kyrkobok.
I en församling i Karlstads stift saknas födelseanteckningar
för tiden 16 mars 1717 - 21 augusti 1719, vilket förklarats
på följande sätt: "Av den olyckligeliga vådeld,
som timade uti klockaregården, blev ock kyrkokladden uppbränd,
då klockaren hade tagit honom hem att uppskriva vad däruti
inskrivas borde och därför har man ingen rättelse om de
intill denna tiden födde."
Gamla längder försvann
Enligt kyrkolagen skulle förhörslängden ställas "i behörig
richtigheet" under tiden mellan pålysning om visitation och själva
förrättningen. Längden skulle utgöra ledning för
biskopen och häradsprosten vid deras granskning av sockenbornas kristendomskunskaper.
Ursprungligen torde längderna ha förnyats och omskrivits efter
en kort tid, vanligen ett år. Så utfärdades exempelvis
i Linköpings stift år 1700 ett cirkulärbrev enligt vilket
prästerna ålades att årligen inrätta sådana
längder.
På grund av det ursprungliga speciella ändamålet med
längderna dröjde det länge innan dessa kom att allmänt
bevaras till eftervärlden. När en ny längd upplagts torde
den dittillsvarande ofta ha ansetts vara utan värde. På detta
sätt har många förstörts eller förkommit på
annat sätt. I några fall har förhörslängden
så småningom använts till pärmfyllnad för andra
böcker. Det kunde också hända att längderna lades
till visitationshandlingarna och på så sätt hamnade i
domkapitlets arkiv.
Emellertid blev det så småningom allt vanligare att längderna
upprättades med tillväxtutrymmen så att de kunde användas
under flera är. Någon allmän föreskrift härom
gavs dock inte och ännu inemot slutet av 1700-talet förekom
att man tillämpade den äldre metoden med årligen förnyade
längder.
Tryckt formulär med företal
Stiftsledningarna gjorde ganska snart efter kyrkolagens tillkomst lovvärda
försök att - så långt det sig göra lät -
avhjälpa de mest påtagliga bristerna i fråga om de bestämmelser
som reglerade personbokföringen. Som exempel härpå kan nämnas
att biskopen i Linköpings stift Jacob Lang, som tillträdde ämbetet
i januari 1712, redan i början av år 1713 lät trycka ett
katekisations- och kommunionslängdsformulär samt ett utförligt
latinskt företal, daterat den 20 januari sistnämnda år.
Varje församling ålades sedan att inköpa ett exemplar av
företalet och ett efter församlingens storlek lämpat antal
ark av formuläret.
Biskopens åtgärd var föranledd av hans angelägenhet
att skapa fasta och enhetliga regler för den kyrkliga undervisningen
i stiftet. Hans initiativ i fråga om längderna vittnar om att
han hade en klar blick för betydelsen av praktiskt upplagda hjälpmedel.
Kyrkoböckerna användes vid mantalsskrivningen
Sedan prästerna genom kyrkolagen blivit ålagda att i kyrkoboken
anteckna bl a barns födelse och dop dröjde det inte länge
förrän dessa anteckningar officiellt kom att användas vid
mantals- och skattskrivningen. I mantalskommissarieinstruktionen av år
1693 stadgades sålunda, att kyrkoherden skulle "hafwa med sig Kyrkio-Boken,
hwaruti hwars och ens Födelse i Församlingen bör wara anteknad,
så at, i fall något twifwelsmål om Åldern på
de unge sig skulle yppas, han det då af samma Bok må kunna uppwisa."
Ändamålet var här att förhindra underslev
när det gällde skyldigheten att erlägga mantalspenningar.
Den undre gränsen gick vid femtonårsåldern. Tack vare
kyrkoboken fick myndigheterna alltså möjlighet att höja
mantalsskrivningens effektivitet.
Man torde dock med ganska stor sannolikhet kunna antaga att mantalskommissarierna
redan tidigare utnyttjat åldersuppgifter i förefintliga kyrkoböcker,
även om en allmän föreskrift härom av lätt förklarliga
skäl inte fanns före kyrkolagen.
Prästen blev sekreterare
Emellertid protesterade prästerna snart mot den roll de numera fått
sig tilldelad vid mantalsskrivningsförrättningarna.
Man kan säga att prästen alltifrån 1635 års memorial
angående mantalsskrivningarna och till dess särskilda mantalskommissarietjänster
inrättades år 1652 i realiteten tjänstgjorde som sekreterare
vid mantalsskrivningen med allt det ansvar detta innebar. Och fortfarande
skulle han närvara vid förrättningen och ställa sin
kännedom om sockenborna och deras förhållande till mantalskommissariens
förfogande.
Med tiden blev ställningen alltmer ömtålig. Å ena
sidan förväntade sig sockenborna att deras präst vid tvistiga
fall skulle visa solidaritet. Å den andra var hans lojalitet mot
överheten en självklar plikt.
Liksom i tidigare liknande förordningar framhölls i 1693 års
mantalskommissarieinstruktion vikten av att underslev förhindrades.
Av lagtexten framgår att oegentligheterna var väl kända:
"Emedan ofta torde hända, at månge Mantal undandöljas
och intet angifwas.."
Klagomålen gav resultat
Kampen mot dessa företeelser tog sig bl a uttryck i en bekräftelseed
vid mantalslängdens undertecknande: "Men är då intet mer,
så slutes därmed Skrifningen, och Längden summeras samt
annoteras derpå alla deras Namn, som härom giordt bekännelse,
hwilket sedan Kyrkioherden och Häradsfogden tillika med MantalsCommissarien
med egne Namn och Signetens undersättande, under en mening, skole betyga,
att de wid sin Siäls Salighet, så mycket dem witterligit warit,
ingen undandölgt, eller låtit af Längden utsluta, som Mantals-Penningarne
betala böra.
Prästernas otrivsel ökade undan för undan. Man klagade
också över att mantalskommissarien ändrade i längderna
efter undertecknandet. Man ville slippa befattningen med mantalsskrivningarna
eller åtminstone få en lindring i bekräftelseeden vid
längdernas undertecknande.
Så småningom gav protesterna resultat. Först mildrades
bekräftelseeden år 1719. Och snart därefter befriades
prästerna från skyldigheten att närvara vid mantalsskrivningsförrättningarna
genom 1723 års privilegier, vars åttonde paragraf även
lämnar upplysning om orsakerna till den sålunda medgivna lättnaden:
"Eftersom thet besvärliga krigsväsendet, som riket och fäderneslandet
en längan tid bortåt varit plågat med, hafver förorsakat,
att kyrkjoherdarne å landet hafva måst vid utskrifningar,
afkortningar och andre lengders upprättande efter matlagen eller
röktalet samt vid flere extra ordinarie hjelpers utgörande förfärdiga
och utlefverera lengderna på sina sochnemän och åhörare;
så allthenstund presterskapet sig besvärat, att the therigenom
icke allenast blifva mycket förhindrade uti sine embetens förrettande,
utan ock ofta råka uti ovänskap och vedervilja med sina åhörare
och eljest thessförutan måste under tiden thervid lida hårda
och vrångvisa tilltal, fördenskull vele vi hafva them härefter
icke allenast ifrån all lengdeskrifning utan ock ifrån then
möda och olägenhet, som them till följe af mantalscommissarie-instructionen
härtill ålegat hafver, nåd. frikallade, så att
them hädanefter ej skall åligga sig vid mantalsskrifningarne
att infinna, längderna upprätta eller them samma underskrifva,
utan hafva the allenast vid påfordran till mantalscommissariens
efterrettelse antingen kyrkjoboken eller ett extract therutur att utgifva.
Prästen var ofta med ändå
Under en tid av 90 år var så prästerna befriade från
skyldigheten att närvara vid mantalsskrivningarna. Ändå
synes de på åtskilliga håll ha varit närvarande vid
förrättningarna även under denna tid. Ibland kunde väl
detta ha sin förklaring i att de gärna ville bistå sina
sockenbor, när dessa önskade skattebefrielse. Prästen kände
ju bäst till "åhörarnas" ekonomiska situation. Men det hände
väl också att han ansåg det nödvändigt att övervaka
hanteringen av utlämnad kyrkobokföringshandling. Ett uttalande
av den temperamentsfulle 78-årige kyrkoherden Pehr Meurling i Kristdala
år 1785 talar härför: "Icke är det heller tjänligit
att en hop små skrifware ska bläddra i wåra protocoller
och räkningar med mycket mera."
Ämbetsmännen vann slutligen kampen om förhörslängderna
Under I700-talet fördes en ibland ganska bitter kamp om tillgången
till husförhörslängderna. Prästerna ville inte ge de
civila ämbetsmännen möjlighet att ta del av uppgifterna i
kyrkans handlingar.
Prästerna var inte längre tvungna att vara med vid mantalsskrivningarna.
Men ämbetsmännen ville fortfarande ha tillgång till kyrkans
handlingar, bl a husförhörslängderna. Många präster
vägrade samarbeta. Frågan drevs till sin spets. Genom kungliga
brev fick först landsfiskalerna tillgång till handlingarna
och sedan även mantalskommissarierna.
När prästerna genom 1723 års privilegier befriades från
skyldigheten att närvara vid mantalsskrivningsförrättningarna
borde man haft anledning förvänta en lugnare tid när det
gällde förhållandet mellan kyrkans och statsmaktens representanter
på folkbokföringens område.
Så blev dock ingalunda fallet. Tvärtom kom fortsättningen
av 1700-talet att utmärkas av en ibland ganska bitter dragkamp om
tillgången till husförhörslängderna för mantalsskrivningskontrollen.
Att dessa tvistigheter överhuvud kunde uppkomma berodde på
att utformningen av privilegierna i detta avseende inte var entydig.
Husförhörslängden var ingen kyrkobok
Vad som behövdes för en effektiv kontroll vid mantalsskrivningen
var givetvis en förteckning över sockenborna "Huus ifrån
Huus, Gård ifrån Gård". En sådan uppställning
fanns i husförhörslängden och i kommunionlängden där
denna var uppställd i kameral ordning.
Enligt privilegierna skulle prästerna till mantalskommissarien utlämna
"kyrkioboken eller ett extract therutur" Men varken husförhörslängden
eller kommunionlängden räknades vid denna tid till kyrkoboken.
Prästerskapets motstånd mot att ge civila ämbetsmän
tillgång till kyrkans handlingar hade bl a ett lättförståeligt
motiv. Man fruktade att sockenborna vid kännedom om att längderna
skulle användas för personkontroll kunde komma att förhindra
att deras barn antecknades i dessa genom att inte låta dem deltaga
i den kristna undervisningen och i nattvardsgången. Det gällde
här alltså det kristna församlingslivet.
Starkt motstånd
Alltifrån år 1724 gjordes från de värdsliga myndigheternas
sida många försök att få tillgång till längderna
för mantalsskrivningskontrollen.
För det mesta blev dock resultatet av dessa ansträngningar
ganska negativt. Kyrkan hade prästeståndet i riksdagen på
sin sida, en fördel som prästerskapet förstod att väl
tillvarataga. Sålunda lyckades man t ex få ståndet att
kraftigt protestera mot ett kungligt brev av den 24 november 1724 om att
i Linköpings stift kommunionlängderna skulle vara tillgängliga
vid mantalsskrivningarna. Det är lätt att förstå
att resultatet av brevet härigenom icke blev det avsedda.
I det långa loppet avgick dock civilmyndigheten med segern.
Saken ställdes på sin spets vid mitten av 1750-talet. I en
år 1714 utfärdad instruktion för landsfiskalerna - deras
ämbete motsvarade vid denna tid närmast nuvarande länsåklagarämbetet
- ingick i deras arbetsuppgifter även att kontrollera att alla som
skulle mantalsskrivas också blev antecknade i längderna. Deras
verksamhet i detta avseende kom mera att bestå i efterkontroller
än i närvaro vid själva skrivningsförrättningarna.
En undersökande landsfiskal
År 1749 beslöt landsfiskalen i Göteborgs och Bohus län
Peter Warlund att undersöka tillförlitligheten av mantalsredovisningen
i länet.
För detta ändamål begärde han tillträde till
och del av prästernas husförhörs- och kommunionlängder.
Emellertid hände det då att prästerna på åtskilliga
platser vägrade honom att taga del av längderna, varför
han begärde handräckning hos landshövdingen. Denne i sin
tur befordrade framställningen till Göteborgs konsistorium
med anhållan att myndigheten måtte beordra kyrkoherdarna i
länet att vid anfordran uppvisa förhörs- och kommunionlängderna.
Konsistoriet ålade med anledning härav prästerskapet att
hålla förhörs- och kommunionlängderna riktiga och
färdiga att uppvisa, därest någon befullmäktigad
och därtill berättigad skulle påfordra detta. Landshövdingen
anmodade också genom öppet brev prästerskapet att lämna
landsfiskalen erforderliga upplysningar ur förhörslängderna.
Efter detta fick landsfiskalen under sina förrättningar begärda
upplysningar.
Prästerskapet fortsatte att vägra
Detta tillmötesgående fortsatte därefter till dess ett nytt
brev från konsistoriet tydligen tillkommet efter påtryckning
från stiftets präster - uppvisats för landsfiskalen. I denna
skrivelse förklarade konsistoriet sin tidigare befallning på
det sättet, att ingen borde anses berättigad att få se katekismi-
och förhörslängderna, som ej hade dess brev och "uttrycklig
utlåtelse att uppvisa i thetta mål". Vid behov skulle prästerskapet
enligt direktiv åberopa åttonde paragrafen i 1723 års
prästerliga privilegier.
Med stöd av detta cirkulärbrev vägrade prästerskapet
landsfiskalen att få det av husförhörs- och kommunionlängdernas
uppgifter, varför han måste avbryta sin undersökning.
Landsfiskalen hade enligt egna uppgifter sommaren 1749 upptäckt
677 undandolda mantal i de 14 pastorat han hunnit gå igenom innan
han hindrades i sin verksamhet. l skrivelse den 4 augusti 1750 frågade
han justitiekanslern hur prästerskapet skulle kunna förmås
att uppvisa sina husförhörs- och ketekismilängder.
Kungligt brev lästes upp i kyrkan
Resultatet av denna förfrågan blev ett kungligt brev av den 9
januari 1751 till Göteborgs konsistorium, som däri anbefalles
"at til säkerhets winnande om mantalslängdernes richtighet, och
at ingen är af wederbörande til Kongl. Maj:ts och Kronans skada
och afsaknad uti thes rättigheter, undandölgd, som för mantal
tecknas borde, antyda kyrkoherdarne uti stiftet, at uppå landsfliscalens
begäran upwisa the af them hållne husförhörs- och kommunionlängder".
Med anledning av detta kungliga brev hemställde konsistoriet i Göteborg
hos Kungl. Maj:t i skrivelse den 23 januari 1751, dels att detsamma för
undvikande av stridigheter mellan präst och sockenbor skulle få
uppläsas från predikstolarna och dels att det måtte anses
tillräckligt att prästerskapet en gång om året,
nämligen till mantalsskrivningsförrättningarna, då
landsfiskalen förmodades vara tillstädes, avsända husförhörs-
och kommunionlängderna jämte kyrkans annotationsböcker
m m, för att på så sätt undvika oro och olägenhet
under den övriga delen av året.
Genom ett nytt kungligt brev till Göteborgs konsistorium av den
13 mars 1751 bifölls dess förslag om uppläsning från
predikstolarna av det tidigare brevet även som dess hemställan
om begränsning till mantalsskrivningsförrättningarna av
skyldigheten att tillhandahålla landsfiskalen längderna, dock
endast under förutsättning att denna var närvarande vid
förrättningen. I annat fall skulle konsistoriet ha att på
begäran lämna honom biträde även under den övriga
delen av året.
Landsfiskalens rätt slogs fast
Sålunda hade nu landsfiskalen fått tillträde till kyrkobok
och längder vid mantalsskrivningsförrättningarna och i vissa
fall även året runt. Detta gällde dock endast för Göteborgs
stift. Först genom ett kungligt cirkulär av den 3 oktober 1781
till samtliga konsistorier blev denna rättighet utsträckt att
gälla hela riket. Cirkuläret utfärdades på grund av
förhållanden i Finland, snarlika dem som föranledde de kungliga
breven den 9 januari och den 13 mars 1751.
Sedan landsfiskalen i Göteborgs och Bohus län år 1751
fått rätt att taga del av husförhörs- och kommunionlängderna
var det en öppen fråga, när mantalskommissarien skulle
kunna infordra något mer än själva kyrkoboken eller ett
utdrag av denna.
Landshövdingar skrev till kungen
Denna fråga fick sin lösning sedan tvenne landshövdingar,
Nils Reuterholm i Örebro och greve Adolf Mörner i Älvsborgs
län i skrivelser den 8 augusti resp den 14 september 1752 hos Kungl
Maj:t inrapporterat negativa erfarenheter från taxeringarna till begravnings-
och kröningshjälpen vid tronskiftet mellan Fredrik I och Adolf
Fredrik.
Reuterholm påpekade bl a att husförhörslängderna
var av större värde för mantalsskrivningen än kyrkoböckerna,
medan Mörner ansåg att prästerskapet borde åläggas
att infinna sig vid mantalsskrivningsförrättningarna med såväl
kyrkoböckerna som förhörslängderna.
Genom ett kungligt cirkulär till rikets konsistorier av den 23 oktober
l 752 fastställdes för hela riket mantalskommissariernas rätt
att taga del av husförhörs- och kommunionlängderna. Förslaget
om prästerskapets närvaro vid skrivningarna kunde givetvis icke
bifallas på grund av 1723 års prästerliga privilegier.
Ämbetsmännen vann striden
Efter många stridigheter fick alltså såväl landsfiskalerna
som mantalskommissarierna på 1700-talet tillgång till husförhörslängderna.
Man kan med skäl fråga sig om resultatet motsvarade förväntningarna.
Husförhörslängderna var inte som mantalslängderna
uppställda efter jordeboken och saknade i vanliga fall register.
En fortlöpande jämförelse mellan de båda urkunderna
kunde omöjligen ske under skrivningsförrättningen, i varje
fall inte i större socknar, utan endast vid särskild kontroll.
En allmän befolkningsstatistik ansågs
nödvändig
För att få landet på fötter efter kriget 1700-21
krävdes bl a kännedom om befolkningens antal. Under frihetstidens
första decennier kom de första förslagen till en ordnad befolkningsstatistik.
Det man i första hand registrerade var födelser och dödsfall.
Uppgifterna togs från församlingarnas kyrkoböcker.
Krig, pest och andra påfrestningar hade decimerat befolkningen
och medfört många ödehemman. Det ekonomiska läget
var ansträngt. Behovet av befolkningsstatistik ansågs angeläget.
Flera förslag, såväl från civila ämbetsmän
som från kyrkliga företrädare, såg dagens ljus.
Men först 1736 kom ett kungligt beslut som innebar en allmän
befolkningsstatistik.
Krigets fruktansvärda påfrestningar under Karl XII:s regering
jämte epidemier hade orsakat brist på arbetskraft. Många
hemman hade blivit övergivna medan andra fått sin brukade del
reducerad. Det är lätt att inse vad detta betydde för en
befolkning som till 75 á 80% sysslade med jordbruk och boskapsskötsel.
Knappt en procent arbetade i de av staten understödda manufakturerna.
När så folket efter de långvariga krigen fick leva under
fredliga förhållanden framstod det för de styrande i riket
- liksom för enskilda personer i ansvarsfull ställning - som
en högst angelägen uppgift att åstadkomma en ändamålsenlig
planering för avhjälpande av det ekonomiska läget och en
utveckling av folkets förvärvskällor. En första förutsättning
härvidlag var att vinna kännedom om befolkningens antal och
tillstånd.
Förslag om insamlande av officiella redogörelser angående
befolkningen väcktes så under frihetstidens första decennier.
Det första förslaget ogillades
Det första förslaget i denna riktning synes ha framlagts omkring
år 1728 av assessorn i kommerskollegiet, sedermera landshövdingen
Jacob von Hökerstedt. Förslaget ogillades emellertid av rådet,
som ansåg att detsamma kunde liknas vid konung Davids folkräkning
i gammaltestamentlig tid och föranledde
därför ingen åtgärd.
Ett betydande hinder för en officiell folkräkning var också
den inställning, som beskrivits som " en ängslig farhåga
för att rikets vid denna tid så verksamma fiender kunde erhålla
kännedom om dess folkbrist och därav vållade svaghet".
Vad beträffade huvudtanken i det så snöpligt avfärdade
förslaget skulle dock de styrandes åsikt snart radikalt ändras.
Landshövdingarna måste rapportera
Redan vid 1734 års riksdag anhöll ständerna nämligen
hos Kungl Maj:t om åläggande för landshövdingarna att,
förutom deras årliga berättelser till vederbörande
kollegier, även för varje riksdag avge särskilda redogörelser
för "Lähnens tilstånd, Inbyggarnes til- eller aftagande,
Bergwerkens, Lands Culturens och Skogarnes tilstånd, etc., huruvida
Manufakturerna samt Hantwärkerierna i Städerna må hafva
tiltagit med hvad mehra, som til förbättring ok til Landets bästa
kan wara at påminna". Samtidigt anhöll ständerna att få
taga del av redogörelserna.
Ständernas skrivelse var daterad den 13 december 1734. Kungl Maj:ts
bifall kom den 22 april 1735. Samma dag ålades landshövdingarna
att för framtiden inkomma med ifrågavarande uppgifter, i vilka
frågan om befolkningens tillväxt eller minskning borde särskilt
beaktas.
Inget större värde
Genom detta kungliga beslut grundlades den för Sveriges statistik i
flera hänseenden upplysande serien av landshövdingarnas riksdagsberättelser
under frihetstiden. Det befolkningsstatistiska inslaget i berättelserna
blev dock inte av något större värde. Orsaken härtill
var framför allt att någon bearbetning härav inte kom till
stånd. Och även om så skett hade ett tillfredsställande
resultat ändå knappast kunnat uppvisas, beroende dels på
bestämmelsernas allmänna formulering och dels på avsaknaden
av gemensamma formulär för samtliga län i riket.
Ett nytt uppslag kom från kyrkan
Ännu ett uppslag till en svensk befolkningsstatistik kom under 1734
års riksdag, denna gång från kyrkligt håll.
Liksom västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius mer än ett
sekel tidigare gjort sig förtjänt av namnet den svenska kyrkobokföringens
fader blev nu linköpingsbiskopen, sedermera ärkebiskopen Erik
Benzelius banbrytaren när det gällde en renodlad befolkningsstatistik.
Benzelius inlämnade nämligen under riksdagen till kammarkollegiet
en prosterivis uppgjord och på församlingarnas
kyrkoböcker grundad summarisk "Förteckning, som visar antalet
på dem, som från början af år 1721 till och med
7730 uti Lindkiöpings Stift födde och döde äro samt
huru stort öfverskottet blifver, sedan de sednare blifvit afdragne''.
Gissningsvis kan man förmoda ett visst samband mellan ständernas
skrivelse till Kungl Maj:t och biskopens hänvändelse till kammarkollegiet.
Hur det än förhöll sig därmed var givetvis initiativet
biskopens eget. Klart är att han ville visa vilka värdefulla
upplysningar som fanns att hämta ur den kyrkliga bokföringen.
Allmän riksstatistik föreslogs
Förteckningen synes ha väckt stor uppmärksamhet inom kammarkollegiet
och där väckt till liv tanken på en allmän riksstatistik
över födda och döda. Resultatet blev en skrivelse till Kungl
Maj:t den 7 januari 1736 med förslag, att samtliga konsistorier måtte
anbefallas att från prosterierna i varje stift infordra och till Kungl
Maj:t insända behöriga förteckningar på alla födda
och döda personer under det förflutna året. Enligt förslaget
skulle dessa förteckningar taga sin början från och med
år 1721, "då Gud förlänte riket den hugnesamma freden".
och sluta med året 1735 samt därefter årligen avges.
Kollegiets förslag motiverades med dess åsikt, "att en slik
underrättelse om tillwäxt på folck och personer i provincierna,
öfwer hela Riket må kunna erhållas, hälst en sådan
kunskap detta collegio vid åtskilliga tillfällen är ganska
nödig, besynnerligen vid omsorgen för landets cultur, ödeshemmans
upptagande, samt varjehanda plantagers och Manufacturers
befordran och huru inwånarne dermedelst till lofliga och nyttiga
nähringsmedel kunna förhielpas, med mera".
Med hänsyn till innehållet i denna kammarkollegiets skrivelse,
där ärendets angelägenhetsgrad tydligt framhålles,
måste man förvånas över den långsamma handläggningen
av detsamma.
Det första försöket till allmän befolkningsstatistik
Desto snabbare kom emellertid Kungl Maj:ts bifall till kollegiets skrivelse
eller redan den 29 januari 1736. Och samtidigt som kollegiet underrättades
härom avgick ett kungligt brev till samtliga konsistorier angående
beslut om en 15-årsstatistik omfattande åren 1721-1735 och om
därefter löpande årliga uppgifter avseende födda och
döda. I brevet lämnades också anvisning beträffande
statistikens uppställning: " - - - kunnande desse förteckningar
bestå af 3:ne Colummer, af hvilka i den första utsättes
summan och antalet af de födde, uti den andre antalet af de döde
och öfverskottet sedan i den tredje".
I all sin knapphet beträffande de infordrade uppgifterna kan Kungl
Maj:ts beslut och befallning till konsistorierna betraktas som det första
försöket till en allmän svensk-finsk befolkningsstatistik.
Sundhetskommission ville ha kvartalsrapporter
Genom ett kungligt brev av den 26 april 1737 inrättades den s k sundhetskommissionen
med anledning av att "på en och annan ort så insom utom rikes
någon ovanlig sjukdom sig yppat", mot vilken "alla möjliga praecautioner
borde tagas".
Redan påföljande dag kom kommissionens första ämbetsåtgärd
i en hemställan hos Kungl Maj:t med förslag om insamlande av
statistik över födda och döda, varvid även frågan
om dödsorsaker blev aktuell.
Med bifall till kommissionens förslag tillställde Kungl Maj:t
den 29 april samtliga konsistorier och landshövdingar skrivelse med
befallning om följande åtgärder.
Kyrkoherdarna i riket skulle till vederbörande konsistorier kvartalsvis
insända förteckning på alla som föddes och dog i
varje församling. Konsistoriet hade att genast översända
förteckningen till landshövdingen, vilken det i sin tur ålåg
att vidarebefordra den till Kungl Maj:t. Därest några "ovanlige,
häfftige och smittosamme sjukdomar" skulle yppa sig i länet
skulle landshövdingen ofördröjligen inkomma med underrättelse
härom.
Tabellverket inrättades 1749
Någon annan förändring i de redan föregående
år påbjudna statistiska förteckningarna infördes sålunda
icke i anledning av sundhetskommissionens förslag än att dessa
skulle avges kvartalsvis. Denna bestämmelse ändrades dock redan
genom ett kungligt brev av den 31 juli 1738 därhän, att landshövdingarna
först vid början av ett år borde insända föregående
års uppgifter.
Däremot innebar en föreskrift av kommissionen den 18 mars 1738
en viss utveckling beträffande de statistiska förteckningarna,
i det att dessa skulle avfattas enligt ett uppgjort formulär, upptagande
de födda samt de döda fördelade efter ålder i tre
kategorier, nämligen barn under fem år, personer mellan fem
och 50 år samt personer över femtio år.
Detta var den första början till en i tabellform uppordnad
dödsstatistik i vårt land. Längre hann inte den svenska
befolkningsstatistiken innan tabellverket inrättades år 1749.
Innan dess fick man som synes endast de allmännaste konturerna av,
som man uttryckte sig, "folkets till- och aftagande".
Uppgifter om folkmängden var statshemligheter
Vetenskapsakademin intresserade sig under 1700-talet för befolkningsstatistiken
och den första vetenskapliga uppsatsen i ämnet kom 1744. Grunduppgifter
togs till en början från landshövdingarnas redogörelser.
Matematiska beräkningar gjordes för att ta fram siffror över
landets totala folkmängd.
Den svenska vetenskapsakademin instiftades den 2 juni 1739. Uppgiften
var att främja naturvetenskapliga studier och forskning samt att
praktiskt tillämpa de härigenom vunna resultaten till rikets
ekonomiska förkovran. Akademin riktade tidigt sin uppmärksamhet
på frågor rörande befolkningsstatistik.
Folkbristen var efter de många krigen fortfarande tryckande. Man
ville ha kännedom om befolkningsförhållandena och om möjligheterna
att förbättra dessa. Intresset att få tillräcklig
arbetskraft inte bara för jordbruket utan även för industrin
kom alltmer i förgrunden. Industrin började vid denna tid få
större betydelse än tidigare för det svenska näringslivet.
Vidare ville man utforska hur det förhöll sig med en allmänt
utbredd föreställning om att en betydande emigration ägde
rum vid denna tid.
Till detta kom också impulser utifrån genom framträdande
utländska arbeten på befolkningsstatistikens vid denna tid
helt nya område.
Den första uppsatsen kom 1744
Redan strax efter starten började akademin insamla befolkningssiffror
för riket så långt kyrkoböckerna kunde ge uppgift
härom. Den drivande kraften härvid var naturvetenskapsmannen och
teknikern Pehr Elvius, som var akademins ständige sekreterare från
1744 till sin död 1749.
Redan år 1744 publicerade Elvius den första vetenskapliga
uppsatsen i svensk befolkningsstatistik med titeln "Förteckning uppå
Barnens årliga antal, som äro födde uti U. . . (Uppsala)
Stad under de sistförflutne 50 åren, Jemte anledning till anmärkningar
deröfver."
Undersökningen omfattade åren 1694 - 1743. I avhandlingen
tog Elvius upp frågan om könens numeriska förhållande
till varandra, varvid han konstaterade ett visst överskott på
manssidan.
Försök att fastställa folk mängden
Bland övriga beräkningar av Elvius i detta sammanhang kan nämnas
försök att fastställa folkmängdssiffran enligt en av
engelsmannen Maitland beträffande London tidigare konstaterad relation
mellan de föddas antal och befolkningens hela numerär, dvs en
födelse på 23,4 personer.
Elvius reserverar sig dock härvid med uttalandet att denna proportion
kunde vara olika på olika orter, "ty den härrörer af folkets
olika åldrar, hvar uppå de giftas och dö, hvilka åter
kunna komma an på olika lefnads sätt och olika climater på
åtskilliga orter". Hans försök att utreda proportionen
genom "Förteckningar uppå de dödas årliga antal,
der deras åldrar varit utsatte, hvilka jag velat utdraga utur kyrkoböckerna"
hade strandat på grund av att åldrarna åtminstone på
somliga orter ej blivit införda i kyrkoböckerna.
Med denna avhandling ville Elvius fästa den svenska allmänhetens
uppmärksamhet på betydelsen av befolkningsstatistiska förteckningar.
Även beträffande Falun verkställde han en liknande undersökning
- som emellertid där upptog även de avlidna - för samma
tidsperiod som för Uppsala.
Elvius framhöll också nödvändigheten av liknande
utdrag ur kyrkoböckerna för hela riket och uppmanade därför
dem, som ägde tillgång till kyrkoböcker, att tillställa
vetenskapsakademin utdrag ur dessa, vilket dock hörsammades endast
av några få församlingar.
Uppgifter från länen
Ett mera generellt befolkningsstatistiskt material för 1740-talet skaffade
vetenskapsakademin genom utdrag ur landshövdingeförteckningarna
över födda och döda. På uppdrag av akademin utarbetade
Elvius med ledning av dessa utdrag betänkande över folkmängden
i Sverige och Finland med ingressen "Til Riksens höglofliga Ständers
Secrete Utskått, angående de menighetens Talrikhet i Sveriges
Rike, ingifvit af Wetenskaps Academien under Riksdagen 1746."
Med ledning av i huvudsak det sålunda tillgängliga siffermaterialet
gjorde Elvius ett försök att beräkna den totala folkmängden
i Sverige och Finland samt i anslutning härtill de särskilda
landskapens folkmängdssiffror. Detta var de första grundlinjerna
av den svenska befolkningsstatistiken.
Den sällsynt begåvade matematikern anmärkte emellertid
att hans beräkningar härvidlag icke gjorde anspråk på
ett noggrannt riktigt resultat, sådant "som en värkelig mantalsskrifning
över hela Riket det skulle förmå."
Beräkningarna stämde rätt bra
Elvius kom vid sin beräkning fram till folkmängdssiffran 2 097
000. Vid denna beräkning tillämpade han "en särdeles Method",
som han dock icke yppade under förklaring att akademin antagligen skulle
framdeles publicera densamma i sina handlingar. Detta synes emellertid inte
ha skett, möjligen beroende på att Elvius avled redan år
1749 vid 39 års ålder.
Vid uträkningen av de särskilda landskapens folkmängdssiffror
utgick Elvius från att de föddas antal utgjorde "trettiondedelen
af hela menighetens antal", exakt 29,96 procent. Resultatet av denna överallt
med avrundade siffror utförda beräkning blev emellertid en totalsiffra
för hela riket av endast 2 073 000 personer eller 24 000 mindre än
totalsiffran 2 097 000.
Emellertid överensstämde den sistnämnda siffran mycket
nära med den verkliga, enligt vad som senare kunde konstateras genom
tabellverket. Enligt dess sammanställning uppgick folkmängden
i riket år 1749 till 2 155 335 personer, således 58 335 flera
än det av Elvius beräknade antalet. Differensen har ansetts
fullt motiverad av folkökningen under åren 1745-1749.
Befolkningssiffrorna var hemliga
Det av Elvius på akademins vägnar utarbetade betänkandet
betraktades som en riksviktig statshemlighet, som icke fick prisgivas åt
allmänheten eller utlandet. Uttryckligen betonade akademin att dess
uppgifter borde vara regeringen "allena förbehållne." Rikets
tillstånd efter den stora ofredens år skulle inte få bli
känt offentligt.
Redan innan akademins betänkande om "menighetens Talrikhet i Sveriges
Rike" inkommit till sekreta utskottet hade där den 9 december 1746
föredragits ett av friherren, sedermera överståthållaren
Jakob Albrecht ven Lantingshausen inlämnat memorial på franska
språket angående "Nödvändigheten af närmare
underrättelsers inhemtande om Rikets styrka i anseende till dess
Inbyggares antal, tillväxt och afgång m m."
Erfarenhet från utlandet
Under sin mångåriga utrikesvistelse med tjänst i franska
armén hade von Lantingshausen tagit del av det befolkningsstatistiska
arbetet i exempelvis England och Holland. Efter sin återkomst till
Sverige hade han deltagit i 1746-1747 års riksdag och därunder
inom sekreta utskottet fått kännedom om bl a landshövdingarnas
riksdagsberättelser. Han hade frapperats av den otillfredsställande
behandlingen av befolkningsfrågan i dessa - där densamma icke
helt enkelt förbigåtts med tystnad. På grund av dessa brister
kunde man enligt von Lantingshausen inte ens tillnärmelsevis få
en fullständig totalbild av rikets befolkningsförhållanden.
Vidare ansåg han det ostridigt "at en ren och noga kunskap om undersåtarnes
antal är omistelig för en Lagstiftande makt så wäl
til at känna sina kraffter i anseende til åkerbruk, handel och
förswarswärck som til at rätta dereffter sina steg och afsikter."
Och han fortsätter: "En regering äger ock intet annat medel til
at vinna en så högstangelägen sak som at känna sig
sjelf och sin styrka, än genom uträkningen på sina undersåtare.
"
Förslag till tabellverk
Såväl kunskapen om utlandets prestationer på det befolkningsstatistiska
området som den negativa erfarenheten av vårt lands tidigare
insatser härvidlag hade givit von Lantingshausen uppslaget till ett
förslag om ett stort tabellverk för hela riket.
Detta projekt åtföljdes av utkast till fyra formulär
enligt följande specificering.
- Födda, fördelade efter kön, äkta eller oäkta
härkomst, enkelbörd eller flerbörd, allt antecknat månadsvis
med angivande av såväl antalet bestående som under
året avslutade äktenskap.
- Döda, fördelade efter kön och ålder (under I
år, 1-5, 5-10 osv) samt efter månader, med anteckning om
de sjukdomar som mest bidragit till dödligheten.
- Folkmängden, fördelad på följande kategorier:
gifta, änklingar, änkor, ogifta, ungdom och barn, tjänare,
utlänningar, resande och vagabonder.
- Folkmängden, fördelad efter kön och ålder (under
1 år, 1-5 år osv) med anteckning om antalet orkeslösa
som ej kunde försörja sig själva.
Förslaget om uppgifter angående sjukdomar motiverades med att
regeringen härigenom skulle få tillfälle att "låta
lysa sin ömhet om sina undersåtare genom fredlige och kloka
anstalter emot att det, som kan förorsaka deras förtidiga afgång.
Kyrkoherdarna lämnade grunddata till det nya
tabellverket
Behovet av en ordnad befolkningsstatistik ökade under 1700-talet.
Frågan utreddes, vilket ledde fram till en gemensam plan för
hela riket, som underställdes Kungl Maj:t. Beslut fattades och 1749
började tabellverket. Sverige - fick nu en systematisk befolkningsstatistik.
Vetenskapsakademins betänkande och von Lantingshausens memorial
påskyndade utvecklingen mot en ordnad befolkningsstatistik. Riksdagens
sekreta utskott behandlade frågan. Tabellverket skapades och kyrkoherdarna
fick till uppgift att sammanställa grunduppgifter för sina respektive
församlingar. Den slutliga sammanställningen för hela landet
gjordes av kanslikollegiet.
Genom vetenskapsakademins betänkande och von Lantingshausens memorial
riktades vid 1746-1747 års riksdag från två häll
ständernas uppmärksamhet på behovet av en ordnad befolkningsstatistik.
Detta behov hade också undan för undan blivit alltmer kännbart
genom det stora nordiska kriget under 1700-talets tvenne första årtionden
och det olyckliga fälttåget mot Ryssland 1741-1743. Sjukdomar,
missväxt, penningbrist och hotande politiska förvecklingar bidrog
till att ytterligare försämra nödläget. Man måste
nu finna vägar att förbättra landets ekonomiska läge
och understödja dess näringsgrenar.
Frågorna om befrämjande av landets välfärd föranledde
många diskussioner. Åsikterna kunde vara vitt skilda när
det gällde olika näringars företräde. Men i bakgrunden
fanns där alltid arbetskraftsproblemet. Allt klarare började
man inse sanningen i den engelske nationalekonomen Charles Davenants ord
att "folk är ett lands reella styrka och rikedom" och att "det kanske
är bättre att folk har brist på land än att land
lider brist på folk".
Sekreta utskottet behandlade frågan
Sedan frågan om en förbättrad befolkningsstatistik sålunda
väckts vid riksdagen kom akademins betänkande i samma fråga
in till sekreta utskottet. Det föredrogs där ett par månader
efter von Lantingshausens tidigare nämnda memorial eller den 6 februari
1747.
Såväl akademins som von Lantingshausens framställningar
blev under år 1747 inom sekreta utskottets statsdeputation föremål
för ett ihärdigt arbete för att frågan skulle få
en så effektiv praktisk lösning som möjligt. Det låg
i sakens natur att särskilt deputationens ledamöter från
prästeståndet ägnade ärendet särskild uppmärksamhet,
då ju primärarbetet med befolkningsstatistiken skulle komma
att åvila prästerskapet. En av förgrundsfigurerna synes
ha varit biskopen i Linköpings stift Petter Filenius.
Statsdeputationen studerade vid sina undersökningar utländska
förhållanden och var även här hemma i förbindelse
med personer utanför den egna kretsen och då särskilt
medlemmar av vetenskapsakademin, av vilka åtskilliga också
tillhörde deputationen. Under arbetets gång fick också
deputationen tabellförslag som jämte von Lantingshausens blev
föremål för prövning.
Statsdeputationens studier och överläggningar resulterade så
i en plan för en befolkningsstatistik avseende såväl befolkningsrörelsen
som folkmängden i hela riket.
Vid sekreta utskottets sammanträde den 12 december 1747 anmälde
ordföranden i statsdeputationen att denna slutfört sitt uppdrag
och behandlat såväl von Lantingshausens memorial som vetenskapsakademins
betänkande och uträkning angående menighetens antal i
det svenska riket.
Betänkande till kungen
På grund av den långt framskridna tiden anhöll statsdeputationen
om bemyndigande att bl a i sekreta utskottets namn med lantmarskalkens samt
talmännens i präste- och borgarestånden underskrift få
till Kungl Maj:t expediera deputationens förslag om upprättande
av ett tabellverk. Sedan sekreta utskottet bifallit denna anhållan
justerades det den 12 december dagtecknade betänkandet ytterligare
i statsdeputationen den 18 december 1747.
Betänkandet åtföljdes av förslag till tre tabeller,
av vilka de, båda första skulle upptaga födda, döda
och vigda samt tryckas på en blankett, kallad mortalitetstabellen,
medan den tredje skulle innehålla uppgifter om folkmängden.
Genom tabelluppgifterna skulle det bli möjligt att kontinuerligt
få kännedom om befolkningens storlek och dess sammansättning
efter kön och åldersklasser samt dess sociala och ekonomiska
struktur. Vidare skulle man undan för undan kunna följa befolkningsrörelsen,
dvs födelser, dödsfall och giftermål samt iakttaga uppkommande
hinder och störningar för en normal utveckling. Kunskapen om
allt detta skulle bli av stor betydelse för beskattningsfrågor,
ekonomisk lagstiftning och administration osv. Även så förväntade
statsdeputationen av tabellverket rent vetenskapliga landvinningar för
befolkningsstatistiken.
Den första omgången statistiska tabeller skulle tryckas att
omfatta 25-årsperioden 1748-1772.
Grunduppgifter från för samlingarna
Samtliga befolkningsstatistiska uppgifter skulle årligen särskilt
för varje församling avges av prästerskapet och med därefter
stegvis skeende koncentrering prosteri-, stifts- och länsvis slutligen
hos kanslikollegiet sammanfattas i generaltabeller för hela riket.
De genom tabellverket insamlade årliga uppgifterna om födelse,
dödsfall och giftermål borde enligt betänkandet till gagn
för samhället delges vetenskapsakademin och collegium
medicum, varemot uppgifterna om folkmängden "som en stor hemlighet"
borde vara förbehållen endast Kungl Maj:t och regeringen. Man
var angelägen om att fienden icke skulle få kännedom om
rikets folkbrist och därav vållade svaghet.
Generaltabellen skulle i avskrift få delges endast statskontoret.
Blott undantagsvis skulle kollegierna och manufakturdirektionen vid angelägna
tillfällen och på särskild underdånig anhållan
erhålla utdrag av vissa artiklar i tabellen. Presidenterna i kanslikollegiet
och statskontoret, generalguvernörerna,
överståthållaren, landshövdingarna och biskoparna
borde anbefallas att under försegling förvara dublettexemplaren
av folkmängdstabellerna, "på thet ingen afskrift må kunna
tagas, åt hwem thet ock wara må".
Det sålunda uppgjorda förslaget godkändes till alla delar
i rådet den 3 februari 1748.
Starten skedde 1749
Emellertid visade det sig snart att tryckningen av tabellerna skulle kräva
längre tid än beräknat. På grund härav hemställde
statskontoret i september 1748 hos Kungl Maj:t om beslut, huruvida tabellverket
skulle börja sin verksamhet först 1749 eller om 1748 och 1749
års tabellarbeten skulle insamlas på samma gång. I anledning
härav beslöt rådet den 22 september att tabellverket skulle
starta först år 1749, detta för att undvika en början
med mindre tillförlitliga uppgifter. Beslutet innebar i sin tur att
den första 25-årsserien tabeller skulle omfatta tiden 1749 -
1773.
Till rådet inkom vidare under oktober månad 1748 förslag
om ytterligare praktiska åtgärder för säkerställande
av tabellverkets behöriga igångsättande och handhavande.
Förslagen bifölls den 12 november samma år.
Redan samma dag avgick Kungl Maj:ts skrivelse i ämnet till samtliga
berörda myndigheter, dvs statskontoret, landshövdingarna, generalguvernörerna,
överståthållaren och konsistorierna. I dessa skrivelser
redogjordes för den nya institutionens ändamål och organisation
och betonades vikten av att ifrågavarande uppgifter lämnades
med största omsorg.
Av den första tabelluppsättningen, vilken som ovan nämnts
gällde åren 1749 -1773, tillställdes varje kyrka 25 exemplar,
som bands till en bok. Prostarna, konsistorierna, landshövdingarna,
generalguvernörerna och överståthållaren fick vardera
50 exemplar, av vilka halva antalet bands till en bok, medan den andra
hälften användes vid den föreskrivna uppgiftsavlämningen.
Från kyrkoherden till kanslikollegiet
När tabellverket med ingången av år 1749 trädde i
funktion började sålunda en sedan många år tillbaka
förberedd statistisk verksamhet som snart skulle komma att bedrivas
under en speciell statlig myndighet: tabellkommissionen.
Själva arbetsgången vid den i det föregående omnämnda
stegvis skeende koncentreringen av de befolkningsstatistiska uppgifterna
till dess kanslikollegiet upprättade det slutliga sammandraget blev
följande.
Sedan kyrkoherden upprättat tabellerna för det gångna
året skickade han i februari sin tabellbok till prosten. Med ledning
av församlingarnas tabellböcker upprättade denne sina prosteritabeller
och sände dessa inom samma månad till konsistoriet, sedan han
gjort avskrift i prosteriets tabellbok. Församlingarnas tabellböcker
återställdes till kyrkoherdarna.
Konsistoriet åter gjorde i biskopens tabellbok ett sammandrag för
hela stiftet och översände vid slutet av mars månad sammandrag
av prosteritabellerna för varje till stiftet hörande länsdel
till vederbörande landshövding eller generalguvernör eller
överståthållaren. Dessa ämbetsmän ålåg
så att upprätta sammandrag, göra avskrift i tabellboken
för förvaltningsområdet och vid april månads slut
avge tabellsammandraget till kanslikollegiet, som hade att upprätta
och till Kungl Maj:t avlämna generaltabell för hela riket.
Det tog lång tid att sammanställa tabellverket
Att samla in och sammanställa uppgifter till tabellverket tog lång
tid. Prästerna klagade över arbetet och ville slippa. Många
brister fanns, såväl beträffande själva tabellformulären
som i fråga om rikets territoriella indelning.
Åtgärderna för att få en tillförlitlig befolkningsstatistik
förde med sig att husförhörslängderna kom att omfatta
alla invånare. Det första tabellverket - för 1749 - kom
först 1756 till statsdeputationen. Den höga dödligheten
var ett bekymmer. Uppgifterna ledde så småningom till att
man fick upp ögonen för sjukvården i riket. Flera förbättringar
vidtogs.
Ett gammalt talesätt säger ju att all vår början
bliver svår. Detta kan också tillämpas på det svenska
tabellverkets första verksamhetstid.
I samband med tabellverkets inrättande utvecklades också husförhörslängden
till att bli en fullständig matrikel över församlingens
samtliga innevånare. Det blev nu inte längre endast fråga
om prästens "åhörare". Alla skulle registreras.
Åläggandet om detta fanns i Kungl Maj:ts skrivelse den 10
november 1748 "Till samtelige Consistorierne undantagande Stockholms stads
och Håf Consistorium angående författade tabeller öfwer
födde och döde samt folkets talrikhet". I samband med talet
om tabellbestyret heter det bl a:
"Till att nu facilitera detta arbete åligger
Eder påminna Prästerskapet, at enligt 2 Cap. 10 § Kyrkiolagen
noga tilsee, det de wid Husförhören holla riktiga längder
öfwer alla sina åhörare i församlingen, och jämwäl
där upptekna barnen så wäl som de äldre, samt lämna
en column i sin husförhörs längd, däräst åhörarens
ålder utsätties så de yngres som äldres, samt när
barn döpas, införa dem straxt i sin längd, jemwäl,
där någon dör, blifwer gifft eller flyttar bort, at det
äfwen riktigt annoteras uti längden . . ."
Vid förberedelserna för tabellverket hade det kommande arbetet
med sammanställningen av tabelluppgifterna varit föremål
för en mycket optimistisk bedömning i förening med okunnighet
om kamerala sysslor. Endast ett par exempel.
Lättare sagt än gjort
I anmärkningarna till tabellförmulären hade man sagt, att
kyrkoherdarna utan svårighet kunde ur sina kyrkoböcker införa
de äskade uppgifterna i tabellerna och att t o m ett barn kunde sammanställa
dem. Man kan befara att författaren till det kungliga brevet till domkapitlen
angående tabellverkets upprättande smittats av detta blåögda
påstående, när man i brevet återfinner en uppgift,
att pastor under vissa angivna förutsättningar skulle vara "i
stånd, at när som befalles, på några timmar upprätta
tabellen öfwer folkets talrikhet".
Som så ofta under folkbokföringens historia underskattades
vid denna tid den arbetsprestation som erfordras för en exakt bokföring.
Naturligt nog måste barnsjukdomar drabba inkörsperioden för
ett dittills i stort sett icke praktiserat område.
Bland de svårigheter som nästan omgående visade sig
vid ifyllandet av blanketterna kan nämnas följande.
I den första tabellen skulle de födda månadsvis upptagas
under rubriken döpta. Härigenom uppstod tveksamhet huruvida
ett i december 1749 fött och i januari 1750 döpt barn skulle
ingå i folkmängdstabellen för 1749 eller 1750.
I den andra tabellen åter, där de avlidna skulle införas
efter kön, ålder och dödsorsak, fanns intet rum reserverat
för dem, som veterligen icke avlidit i någon av i tabellen
upptagna sjukdomar eller "tillfälligheter'', varvid risk förelåg
att dessa utelämnades.
Prästerna ville slippa tabellarbetet
Mest kritiserad blev folkmängdstabellen med anledning av att föreskriften
att uppgifterna skulle avse ställningen vid årets slut icke synes
ha varit tillräckligt tydlig, något som för vissa år
och särskilda områden orsakade bristande överensstämmelse
mellan uppgifterna.
Redan vid 1752 års riksdag klagade prästerskapet över
de svårigheter tabellarbetet förorsakade och anhöll om
befrielse från upprättandet av folkmängdstabellen eller
ock att denna omarbetades.
Trots ständernas tillstyrkande yttrande blev resultatet av prästerskapets
anhållan endast Kungl Maj:ts förklaring den 1 juli 1752, att
ingen annan ändring kunde medges än att folkmängdstabellen
i fortsättningen behövde uppgöras endast vart tredje år.
Emellertid ändrade Kungl Maj:t snart mening i ärendet och beslöt
redan den 28 september 1752 att låta "öfwersee och efter giörligheten
på ett mera tydeligt och lämpeligt sätt" uppställa
folkmängdstabellen. Kungl Maj:t ville dock dessförinnan i ärendet
höra berörda myndigheter och då särskilt domkapitlen.
Skrivelser avgick också till myndigheterna redan samma dag med begäran
om yttrande.
Resultatet blev dock negativt. Domkapitlen ägnade icke prästerskapets
bekymmer något större intresse. Av sju domkapitelsutlåtande
inkom ett år 1752, två 1753, två 1754 och ett 1755,
medan det sist avgivna var daterat den 10 juli 1756, dvs närmare
fyra år efter det man fått den kungliga skrivelsen.
Vid 1756 års riksdag väcktes åter förslag om revision
av formulären. Detta avböjdes dock av sekreta utskottet med
förklaring att man borde vänta härmed till dess att de
för 25 år tryckta tabellupplagorna utnyttjats. Detta synes
också ha varit regeringens önskan. Genom denna statsmaktens
inställning hindrades alltså ända fram till år 1774
en välbehövlig förbättring av den för hela riket
livsviktiga statistiken.
Vid riksdagarna 1752 och 1756 behandlades också frågor om
en allmän metod för kyrkobokföringen i hela riket. Resultatet
härutinnan blev dock blott att de olika stiftsstyrelserna - som förut
- utfärdade hithörande reglementariska föreskrifter.
Sammanställningen för hela riket tog lång tid
Sammanställningen av generaltabellerna ombesörjdes i kanslikollegiet
av en kommitté vari ingick bl a vetenskapsakademins sekreterare,
astronomen Pehr Wargentin. Kommitterade utförde detta av Kungl Maj:t
givna uppdrag vid sidan av ordinarie arbeten och helt utan arvode. Anordningen
uppenbarar en bristande förståelse för bl a befolkningsstatistikens
arbetskrävande omfattning.
Arbetet vid tabellverket gick av förklariga skäl mycket långsamt.
Utom de nyssnämnda faktorerna bidrog också härtill bristerna
i tabellformulären. Mycket brast också när det gällde
att iakttaga tiden för uppgifternas avlämnande. Sålunda
kunde generaltabellerna för år 1749 på grund härav
icke sammanställas slutligt förrän i slutet av år
1755. Ganska snart klagade också några landshövdingar
på domkapitlens sätt att sköta dem åliggande uppgifter
vid befolkningsstatistiken.
Förutom det många gånger försenade avlämnadet
av tabellerna kom också att dessa delvis präglades av ganska
betydande fel och brister. Härtill bidrog förutom den påtalade
opraktiska tabelluppställningen även den otillfredsställande
territoriella indelning av riket som långt fram i tiden skulle inverka
hämmande på en regelrätt statistik.
Som exempel på den sistnämnda negativa faktorn kan nämnas
att folkmängden i Västmanlands län år 1751 uppgavs
till 71 952, år 1754 till 56 190, år 1757 till 58 285 och
år 1760 till 72 892 personer. Den stora skillnaden synes ha berott
på att man åren 1754 och 1757 utelämnat den del av länet
som låg inom Uppsala stift. Sådana och liknande fel tyder
på att domkapitlen och landshövdingeämbetena icke alltid
ägnade de inkomna uppgifterna erforderlig kritisk granskning.
Dödligheten och emigrationen bekymrade statsledningen
De första generaltabellerna, alltså avseende år 1749, jämte
ett tillhörande betänkande kom efter föredragningar i kanslikollegiet
och rådet till sekreta utskottets statsdeputation i februari 1756.
Deputationen fick härigenom del av de med sträng sekretess omgivna
uppgifterna om rikets befolkning.
Två saker bekymrade statsdeputationen: den stora dödligheten
och emigrationen Den förra ansågs ha sin rot i otillräckligt
antal läkare och sjukhus, vanvård av barnen i deras tidigare
ålder osv. Enligt ett infordrat yttrande av arkiater
Nils Rosén skulle dödligheten genom en förbättrad
hälso- och sjukvård kunna nedbringas till hälften och
sålunda årligen 30 000 liv sparas. Emigrationen åter
beräknades årligen beröva riket omkring 6 000-7 000 personer
i deras bästa år. Först ett kvartsekel senare klarlades
genom en av Pehr Wargentin författad uppsats i vetenskapsakademins
handlingar år 1780 att denna sistnämnda beräkning - till
vilken Wargentin själv bidragit - berodde på förut ej
tillräckligt observerade felaktigheter i tabellverkets uppgifter.
Sekreta utskottet framlade i skrivelse till Kungl Maj:t den 29 juni 1756
förslag till åtgärder i anledning av betänkandet
och generaltabellerna, såsom exempelvis förbättrad utbildning
av provinsialläkarna och tillsättande av flera sådana,
undervisning vid universiteten i "läkekonstens elementer'' för
blivande präster, utbildning av ett större antal barnmorskor,
inrättande av flera sjukhus osv. För att minska flyttningen
till utlandet borde de mindre bemedlade klassernas villkor förbättras
till jämngodhet med vad man trodde sig kunna förvänta utomlands.
Arbetet med befolkningsstatistiken stagnerade
Tabellkommissionen inrättades som en självständig myndighet
- den första av sitt slag i världen. Uppgifter om befolkningen
ansågs viktiga för allmän spridning men arbetet avstannade.
Vid slutet av 1700-talet bestod tabellkommissionen av endast en person.
Sekreta utskottet föreslog år 1756 att de kommitterade för
tabellverket skulle konstitueras som en särskild kommission och på
så sätt bl a vinna tid genom möjlighet att handlägga
olika ärenden utan omgång över kanslikollegiet. Tabellverket
fick så en fastare organisation genom inrättandet av Kungliga
kommissionen över tabellverket, den s k tabellkommissionen, enligt
kungligt brev av den 11 oktober 1756.
Tabellkommissionen fick direkt korrespondera med landshövdingar
och konsistorier. Den skulle stå under kanslikollegiets överinseende
i så måtto att dess ledamöter föreslogs av kollegiet,
som också skulle äga att bilägga sitt utlåtande
till de riksdagsberättelser kommissionen regelbundet skulle avge.
År 1769 erhöll tabellkommissionen en självständig
ställning, i det att den helt frigjordes från kanslikollegiet.
Världens första statistikmyndighet
Härigenom hade Sverige som första land i världen erhållit
en statistisk myndighet, även om denna ännu inte kunde betraktas
som ett egentligt ämbetsverk. Den ledande mannen från tabellverkets
tillkomst var den tidigare nämnde Pehr Wargentin.
Tabellkommissionens första riksdagsberättelse avgavs i juni
1761 och omfattade förutom uppgifter för år 1749 generaltabeller
för åttaårsperioden 1750-1757. Den har betecknats som
en väl genomtänkt och sakrik avhandling angående rikets
befolkningsförhållanden jämte många uttalanden och
förslag rörande landets ekonomiska lagstiftning, åkerbruk,
industri och övriga näringar, allmän hälsovård
och den militära organisationen m m.
Kommissionen ville ha enhetliga förhörslängder
Tabellkommissionen hade också sett sig nödsakad att påtala
brister i tabellerna. Det påpekades härvid att varje pastor upprättade
sin husförhörsbok "efter sit begrep". Kommissionen föreslog
att ett till tabellverket lämpat formulär för boken skulle
utarbetas och antagas av riksdagen. Vidare påpekades nödvändigheten
av att fullständiga prosteritabeller insändes till domkapitlet
i det stift, till vilket prosteriet hörde, oavsett länsindelningen.
Kommissionens hemställan i fråga om husförhörsböckernas
uppställning föranledde ingen åtgärd.
För att påskynda behandlingen av tabellkommissionens riksdagsberättelse
tillsattes ett särskilt utskott, bestående av några deputerade
ur sekreta, handels- och manufaktur- samt kammar- och ekonomideputationerna.,
Men inte heller detta specialutskott mäktade med sin uppgift, varför
det överlämnades åt Kungl Maj:t att vidtaga de åtgärder
som kunde anses påkallade.
Uppgifterna skulle offentliggöras
I samband härmed berördes också sekretessfrågan vad
gällde tabellkommissionens uppgifter. Redan före kommissionens
tillkomst hade Pehr Wargentin givit offentlighet åt genom tabellverket
erhållna uppgifter, i det han i vetenskapsakademins handlingar publicerat
en längre avhandling med titeln Anmärkningar om nyttan af årliga
Förtekningar på födda och döda i et Land.
Såväl i Wargentins avhandling som i tabellkommissionens riksdagsberättelse
betonades nödvändigheten av att tabellverkets stora betydelse
kom till mera allmän kännedom och att detta också skulle
medverka till en förbättrad uppgiftsavlämning gentemot
tabellverket. Hos Kungl Maj:t hemställdes i samklang härmed
att tabellkommissionen måtte anbefallas att vid varje års
slut "låta Kongliga Wettenskaps Academiens handlingar införa
hwad som bäst kunde passa till detta ändamåls winnande."
Dock ansågs uppgifterna om folkmängden fortfarande böra
hemlighållas på grund av risk för rikets säkerhet.
Den hos Kungl Maj:t sålunda gjorda hemställan bifölls
genom kungligt brev den 13 juli 1762. Några publikationer kom dock
icke till stånd.
Brister i mantals skrivningen
Under 1760-talet gjordes från regeringsmaktens sida en radikal ansats
för att avhjälpa brister som länge varit uppenbara på
mantalsskrivningsområdet. Genom tabellverkets siffror, som byggde
på kyrkobokföringen, hade man nu fått ett medel både
att märka och mäta undersleven. En jämförelse mellan
kyrkobokföringens siffermässiga resultat och utfallet vid mantalsskrivningen
visade att missförhållandena vid den senare var så omfattande
att de på det menligaste sätt påverkade budgetutfallet.
Ett kungligt brev av den 18 februari 1765 lämnade bl a föreskrifter
rörande mantalsskrivningsväsendet. Stadgandena kan sammanfattas
enligt följande.
- Sockenmenigheterna skulle genom sina sexmän medverka vid förarbetena
till mantalsskrivningen.
- Mantalskommissarierna skulle vid straffhot tillse, att hela folkmängden,
"alla människor som lif äga", skulle upptagas i längderna.
- Prästerskapet skulle tjänstgöra som efteråt
fungerande kontrollanter av längdernas riktighet.
Sällan har dock bestämmelserna i ett kungligt brev givit ett mera
snöpligt resultat än som nu blev fallet.
Prästerna ville inte vara kontrollanter
Prästeståndet opponerade sig och menade att bestämmelsen
om den prästerliga kontrollen stred mot åttonde paragrafen i
1723 års privilegier. Prästerna skulle, anförde man, genom
detta nya stadgande råka i samma belägenhet som på sin
tid förmådde Kungl Maj:t att bevilja paragrafen.
Man hävdade också att någon ökad säkerhet
icke skulle bli följden, alldenstund församlingarnas tabeller
upprättades först efter årets slut medan mantalsskrivningsförrättningarna
borde hållas föregående höst.
Prästeståndet fick i denna fråga medhåll av ständerna.
Deras yttrande var klart och rakt på sak: "Riksens ständer,
som sjelfwe til förberörde författning icke någon
anledning gifwit, hafwa ock funnit prästerskapet, på förenämnde
sätt, wara en långt större tunga ålagda än
den, hwarifrån de uti privilegierna äro befriade, samt att
både kronobetjentes och fiscalers answar och skyldigheter uppå
dem blifwit flyttade; der dock Swea konungaförsäkrans II §
förmår, att ej något stånds privilegier, utan Riksens
Ständers enhälliga samtycke, skola widröras och förändras."
Även sexmännen slapp undan
Ständerna anhöll att den ifrågavarande kungliga förordningen
omedelbart skulle upphöra att gälla i fråga om prästerskapets
kontrollfunktion, vilket också blev rådets beslut den 16 september
1765.
Förordningen kom i denna del sålunda aldrig att tillämpas.
Efter besvär av allmogen blev också direktivet om sexmännens
medverkan upphävt den 9 december 1766 med förklaringen, att
eftersom det i många socknar icke fanns någon bonde som kunde
skriva, fann Kungl Maj:t det billigt att upphäva bestämmelsen,
"hälst de i detta ämne redan utkomne resolutioner, bref, stadgar
och instruktioner, när de behörigen handhafwas, äro till
ändamålets winnande alldeles tillräckelige."
Förklaringen i Kungl Maj:ts resolution om tillräckligheten
i redan utfärdade bestämmelser fick till följd att ett
mera genomgripande reformarbete på folkbokföringens område
var uteslutet för avsevärd tid framåt.
Den kyrkliga indelningen var grund
Vad gällde de statistiska uppgifterna fastställdes nya tabellformulär
den 1 mars 1773. Endast smärre ändringar vidtogs, bestående
i att uppgifter skulle lämnas angående barnaföderskornas
ålder femårsvis samt beträffande antalet in- och utflyttade
personer under närmast föregående femårsperiod. Åtminstone
till en viss del synes dessa ändringar ha hängt samman med en
föreskrift att folkmängdstabellen fr o m år 1775 skulle
upprättas endast vart femte år.
Med anledning av den osäkerhet i de länsvis gjorda tabellsammandragen
som blivit en följd av landets olika civila och ecklesiastika indelning,
föreskrevs nu också i cirkulär till konsistorierna att
endast den ecklesiastika indelningen skulle följas i fortsättningen
och att sålunda stiftsvis upprättade sammandrag skulle insändas
direkt till tabellkommissionen. De tidigare uppgjorda länssammandragen
skulle upphöra.
Det starka intresse som mött tabellverket under dess första
tid höll sig inte så länge. Redan mot slutet av frihetstiden
hade det börjat avtaga. Efter statskuppen 1772 och sedan verkets
ledande man från dess tillkomst Pehr Wargentin avlidit 1783 stagnerade
verksamheten. Luckorna efter avlidna medlemmar i tabellkommissionen fylldes
icke och år 1790 kvarstod endast en av dem.
Många problem med befolkningsstatistiken
Tabellkommissionens arbete tog ny fart i slutet av 1700-talet. Man hade
många svårigheter att brottas med, både i fråga
om insamlingen av uppgifter och bevarandet av dem. Nya tabellformulär
tog fram. Ytterligare uppgifter - bl a om lantbruket - skulle lämnas.
Sedan tabellkommissionen undan för undan stagnerat under 1780-talet
rekonstruerades den år 1790. Som ledamot och sekreterare tillsattes
vetenskapsakademins sekreterare, astronomen HENRIK NICANDER. Trots otillräckliga
resurser uträttade denne ett beundransvärt arbete för att
återge tabellverket det anseende det haft under Wargentins tid.
Men intresset för befolkningsstatistiken kom ändå inte
att nå upp till samma grad som tidigare. En starkt bidragande orsak
härtill var utan tvivel bristande statligt engagemang. Som ett rent
häpnadsväckande exempel härpå kan nämnas att
då Nicander utnämndes anbefalldes han samtidigt att förvara
det alltmer utrymmeskrävande tabellmaterialet i observatorierummen.
Prosteritabellerna gick direkt till kommissionen
På grund av att kommissionen genom stiftssammandragen inte fick kännedom
om befolkningsförhållandena i mindre distrikt än stiften
föreslog denna år 1792 att prosteritabellerna genom konsistoriernas
försorg och utan stiftssammandrag skulle insändas direkt till
kommissionen, som sedan skulle ombesörja sammanställningen. Förslaget
bifölls av Kungl Maj:t den 31 augusti samma år.
Bakom det kungliga cirkulär som utfärdades i ärendet samma
dag kan man ana åtskilliga problem när det gällde de befolkningsstatistiska
uppgifterna. Trots att tabellverket för sin tid måste anses
som en kvalitativt sett förnämlig inrättning var dess arbete
förenat med avsevärda svårigheter.
Som tidigare nämnts hade flera landshövdingar snart klagat
över domkapitlens sätt att fullgöra sina uppgifter i fråga
om befolkningsstatistiken. I det nyssnämnda cirkuläret får
också dessa institutioner ett mindre smickrande omdöme, även
om detta inlindas i en allmänt överslätande fras. Det heter
nämligen där att tabellkommissionen erfarit, "att tabellerne
derigenom inkomma felaktige, att de genomgå för många
händer och att den sista sammandragningen, som hittills skjedt af
consistorii Notarierne, merendels befunnits vara den osäkraste, hvilket
commissionen trodt härröra af deras öfriga trägna
göromål". Nu skulle alltså kommissionen göra den
sista sammandragningen själv.
Tabellerna skulle bindas in
Liksom tabellkommissionen var mycket angelägen om att uppgifterna riktigt
insamlades, infördes och sammanräknades, ville man även förvissa
sig om materialets bevarande, som givetvis tedde sig viktigt ur kontrollsynpunkt.
En bindning av tabellerna var en god försäkring mot att enstaka
års tabelluppgifter inte försvann. I ett kommissionens memorial
av den 6 oktober 1792 berördes förvaring m m av tabellmaterialet:
"De tabeller åter, som qvarblifva vid Församlingarna och Prosterierne,
skola. inbindas i böcker, hvilka förvaras i Kyrkorne och inventeras
mann ifrå mann. När Visitationer på ställena skje,
skall likaledes inventering öfver Tabellerna därstädes
hållas och därefter berättelse af vederbörande Visitatorer
ingifvas till Consistorium, samt därifrån vidare till Kongl.
Commissionen, huruvida Tabellsamligen ifrån inrättningens början
är complet och i sin ordning, samt, om något däraf är
bortta, på hvad sätt och genom hvars förvållande
det bortkommit''.
I memorialet lämnas också bl a noggranna föreskrifter
om prosttabellernas geografiska omfattning: "HvartTabell-distrikt för
de . . . nämde Prost-Tabeller skall alltid bibehållas till
sine gränser orubbat, så att ingen Tract, mindre eller större,
tillägges eller ifråntages". Om prosttabellens undertecknande
sägs: "På sista sidan antecknar Författaren Tabellens
datum, jämte sitt namn, Ämbete och adresse".
Beträffande inbindningskostnaderna för tabellböckerna
torde sannolikt varje instans själv ha svarat härför. I
kyrkoräkenskaperna för Ökna församling i Växjö
stift återfinnes för räkenskapsperioden 115 1750-1/5 1751
notisen "För den tryckta tabellerboken Vexiö 2 dr 23 öre".
I ett i samma volym ingående inventarium av är 1754 finns bl
a upptagen "KyrkansTabellbok".
Nya uppgifter fördes in i tabellerna
En ny upplaga av 1773 års tabellformulär anbefalldes av Kungl
Maj:t den 31 augusti 1792. I denna intogs även en instruktion vari
föreskrevs bl a att en särskild tabell skulle upprättas för
varje särskild länsdel av en socken eller ett prosteri, som låg
i två eller flera län. Härigenom blev man i stånd
att parallellt utarbeta tabeller för ecklesiastika och civila områden.
Nya tabellformulär fastställdes sedermera av Kungl Maj:t den
11 maj 1802. Vid avfattandet av dessa hade tabellkommissionen tagit i
övervägande inkomna anmärkningar och förslag till
förbättringar.
För första gången gjordes nu i formulären skillnad
mellan landsbygden och städerna. Därjämte infördes
en mängd till lantbruket hörande frågor, såsom exempelvis
areal öppen jord, antalet hästar, kor osv. Dessa tabeller blev
på så sätt grund stommen för den sedermera självständiga
jordbruksstatistiken.
Prästerna var emot nyordningen
Beträffande de i tabellformulären sålunda nyinförda
rubrikerna meddelade tabellkommissionen konsistorierna den 6 september 1802
att de tillkomna s k ekonomiska uppgifterna endast behövde vara ungefärliga
och icke erfordrade en noggrann efterforskning, som lätt skulle kunna
väcka uppseende och misstro.
Ändå väckte denna nyordning redan från början
stor motvilja från prästernas sida och föranledde skarpa
protester med reservationer beträffande uppgifternas tillförlitlighet.
Att formuläret ingalunda var entydigt framgår av att tabellkommissionen
dels den 17 september 1804 och dels den 12 november 1805 i cirkulär
förtydligade och bestämde tabellinnehållet. Men inte ens
detta var tillräckligt, varför ett utförligare cirkulär
i ämnet utfärdades den 31 oktober 1810.
En ytterligare statistisk uppgift tillkom - sedan vaccinationen blivit
allmän - genom Kungl Maj:ts påbud den 1 april 1804 att i tabellerna
även skulle antecknas summan av vaccinerade personer.
Prästernas sätt att sköta kyrkobokföringen blev under
1700-talet och början av 1800-talet vid flera tillfällen föremål
för kritik från civila myndigheter, bl a i samband med de förut
nämnda tvistigheterna när det gällde tillgången till
de personella längderna för mantalsskrivningen. Sålunda
innehöll landshövdingen greve Adolf Mörners skrivelse till
Kungl Maj:t 1752 förutom hemställan att prästerna skulle
åläggas att närvara vid mantalsskrivningarna även
ett förslag att konsistorierna skulle anbefallas att förehålla
prästerskapet att föra riktiga och ordentliga kyrkoböcker,
emedan dessa på åtskilliga ställen befunnits otillräckliga
och på några håll varit "alls inga".
Vårdslös kyrkobokföring förekom
En lagman i Skåne som i början av 1800-talet erhållit i
uppdrag att rannsaka om underslev beskrev i en rapport till Kungl Maj:t
bl a den svårighet han mött under detta arbete på grund
av att prästerna visat synnerlig vårdslöshet vid kyrkobokföringen:
"På flera ställen woro inga husförhörslängder
at tilgå, man föregaf, at ingen författning ålagt
prästerskapet at dem wårda ". På en del orter var längderna
enligt rapporten förda av klockaren så oredigt, att varken han
eller pastor kunde giva minsta upplysning ur desamma. Det fanns också
ställen där skyldigheten att hålla husförhör allvarligt
eftersatts.
Emellertid var omdömena om prästernas bokföring icke enbart
negativ. Enligt en annan lagman i Skåne, som fått liknande
uppdrag som sin kollega, hade prästerna på de undersökta
orterna i allmänhet visat det nit för Kungl Maj:ts rätt,
som gemenligen utmärkt detta stånd. Kritiska uttalanden fanns
också: på några ställen hade kommunion- och husförhörslängder
saknats. Detta hade dock enligt lagmannen inträffat endast på
platser, där "under tiden" ombyte av tjänsteinnehavare skett.
Hans kritik utmynnade i ett förslag om åläggande för
prästerna att ovillkorligen bevara och till sina efterträdare
överlämna fullständiga husförhörslängder
åtminstone för de sista tio åren - som synes ett mycket
blygsamt förslag om arkiveringsskyldighet.
Den militära folkbokföringen med rötter
i medeltiden
Från medeltiden och fram till 1600-talet fanns även en militär
folkbokföring med bl a utskrivningslängder. Gustav Vasa förde
register över sina knektar. Bönderna och gårdarna delades
in i rotar ur vilka knektarna skulle tas. Grunduppgifter om befolkningen
lämnades av prästerna.
I vår nu gällande folkbokföringsförordning sägs
att folkbokföring sker dels genom kyrkobokföring och dels genom
mantalsskrivning. I en del sammanhang har man såsom en särskild
gren av folkbokföringen också talat om folkräkningen,
numera benämnd folk- och bostadsräkning.
Vad man däremot i våra dagar av naturliga skäl sällan
hör talas om är den militära folkbokföringen. Denna,
som hade sina rötter i medeltiden, upphörde nämligen vid
slutet av 1600-talet. Icke desto mindre är dess historia väl
förtjänt att bli ihågkommen.
Krigsväsendet i vårt land har sedan äldsta tider varit
förbundet med rikets territoriella indelning i landskap, härader
och socknar. För rekryteringen av krigsmakten företogs alltifrån
medeltiden och fram mot slutet av 1600-talet utskrivningar av värnpliktiga,
övervägande efter mantal. Det sistnämnda begreppet hade
här kvar sin ursprungliga betydelse av antal människor.
Utskrivningarnas ålder kan inte anges med säkerhet. Några
allmänna grunder var inte heller från början fastställda
för dessa. Som exempel på en medeltida utskrivning kan nämnas
att man till Karl Knutssons härjningståg i Skåne 1452
skrev ut var åttonde man av bönder, inhyseskarlar, borgare
och bergsmän.
För att underlätta utskrivningsförfarandet började
man upprätta särskilda förteckningar över personer
i militäråldern. Förteckningarna kallades utskrivningslängder
eller endast mantalslängder med sammansättningsledet mantal
i dess ovan angivna betydelse.
Gustav Vasa registrerade sina krigare
Den militära folkbokföringen kom från 1500-talet att förutom
längdföring även innefatta en särskild registerföring,
de s k knekteregistren. De äldsta registren över Gustav Vasas
knektar härstammar från 1530-talet och utgöres av rena namnlistor
med uppgift om utbetald lön.
På Västerås riksdag 1544 lades grunden till en stående
armé i vårt land. Riksdagen sanktionerade rekrytering av
svenskt krigsfolk även i fredstid. Kungen fick tillstånd att
registrera alla de soldater som deltagit i den föregående året
avslutade Dackefejden. Kungen fick så friare händer över
krigsorganisationen vilket även inverkade på knekteregistrens
utformning.
Härtill syftade också av kungen år 1552 utfärdade
bestämmelser angående registreringen vid de lokala förbanden.
Enligt dessa skulle kronans och adelns fogdar var och en i sitt län
registrera alla knektar "i vart härad, socken och by, var knekt för
sig", och den lön som var och en erhållit. Registren skulle
senast i augusti månad varje år insändas till räknekammaren.
De många register som i fortsättningen upprättades på
förbanden följde i stort sett 1552 års föreskrifter.
Benämningen på registren växlade. Ibland förekommer
beteckningarna mantal och mantalsbok. Utmärkande för samtliga
register är knektarnas registrering socken- och byvis.
I en instruktion från år 1583 reglerades tillvägagångssättet
vid inskrivningen. Prästerna skulle i god tid underrätta sina
församlingsbor om denna genom pålysning i kyrkan. Hövitsmännen
skulle före utskrivningen inhämta noggranna uppgifter i socknarna
hos bl a deras fullmäktige och hos prästen. Över de utskrivna
knektarna skulle uppläggas ett register som efter bevittning skulle
insändas till räknekammaren.
Flera gårdar i en rote
Anteckning av krigsfolk efter mantal tillämpades över hela riket
under tiden 1591-1602. Enligt bestämmelserna skulle bönderna skrivas
i rotar om 20 i varje och ur var rote skulle tagas en knekt.
En förordning av år 1602 föreskrev ett nytt system, enligt
vilket gårdarna skulle roteras i stället för bönderna.
För var tionde gård skulle en man utnämnas till knekt.
Mantalslängder skulle upprättas över alla män över
15 och under 50 år. Knekten skulle tagas från den gård
som hade de flesta inneboende.
Bestämmelsen om anteckning av ålder i mantalslängderna
har ansetts vara en av de viktigaste orsakerna till den tidiga kyrkobokföringen
i vårt land. Denna åsikt är givetvis felaktig, då
det ju var kyrkan själv som i själavårdande syfte tog
initiativet till sin registrering. En annan sak är att prästerna
bevisligen redan vid 1600-talets början engagerades vid den militära
längdskrivningen. En mantalslängd från 1602 års
utskrivning i Hälsingland är sålunda förseglad med
kyrkoherdens sigill. Det finns anledning förmoda att prästerna
på grund av sin orts- och personkännedom även tidigare
anlitades i samband med längdskrivningen.
Några år in på 1600-talet blev ordet rulla vedertaget
som benämning på de gamla knekteregistren.
Enhetliga normer skapades
För att öka arméns styrka återgick man snart till
det gamla systemet med utskrivning efter mantal, dvs att rotera bönderna
själva och icke deras hemman. På grund av bl a konstaterade underslev
kom emellertid ordningen med utskrivning efter hemman åter år
1642, varefter båda utskrivningssätten växlade ända
till dess den ständiga roteringen infördes.
l sin krigsfolksordning från tiden omkring 1620 sökte Gustaf
II Adolf fastställa enhetliga normer för utskrivningarna och
rullföringen.
Som utskrivningskommissarier skulle tjänstgöra lagmannen och
landshövdingen. Utskrivningen skulle kungöras tre söndagar
i förväg. Före förrättningen skulle prästen
och böndernas fullmäktige iordningställa mantalslängder
över alla bönder över 15 och under 70 år. Vid utskrivningen
skulle även häradshövdingen med nämnden samt regementschefen
närvara. Med ledning av mantalslängden skulle utskrivningskommissarierna
göra upp roteringslängder, i vilka sockenborna skulle skrivas
i rotar om 10 i vardera. Utskrivningslängderna skulle upprättas
i fem exemplar, av vilka räknekammaren, lagmannen och häradshövdingen
skulle få vardera ett och de båda återstående
stanna hos översten och kompanichefen.
Kyrkoherden var med och kontrollerade
Enligt krigsfolksordningen skulle kyrkoherden anteckna åldern på
sockenborna och alla som utflyttade eller dog under året. Han tjänstgjorde
också liksom regementscheferna som kontrollerande myndighet gentemot
bönderna.
Mantals- och roteringslängderna från 1620-talet uppvisar en
ganska enhetlig prägel. I mantalslängderna redovisas först
de roteringsbara sockenborna, därefter en namnlängd över
lösdrivare och slutligen de från rotering befriade: prästens
och länsmannens drängar, gästgivare osv. Roteringslängderna
uppställdes på samma sätt enligt någorlunda fasta
former. Bönderna skrevs rotevis och vid varje rote antecknades den
utnämnde knekten och hans vistelseort. Enligt krigskollegiets instruktion
av år 1636 skulle längderna upprättas i tre exemplar,
av vilka kollegiet skulle erhålla ett och regementet ett, medan
det tredje skulle förvaras i häradskistan.
Med ledning av roteringslängderna uppgjordes slutligen knekterullor
över de utnämnda knektarna med uppgift om deras hemvist. Ett
dubblettexemplar insändes efter 1630 till krigsrätten (senare
krigskollegium). Knektrullan överlämnades till vederbörande
kompanichef, varefter denne hade att hämta knektarna till sitt förband.
Vid den mönstring som därpå omedelbart följde blev
dessa antagna till soldater.
Ändrades genom indelningsverket
Den militära registreringen fungerade sedan ungefär på detta
sätt till dess det ständiga knektehållet genomförts
vid slutet av 1600-talet.
Denna nya organisation innebar i stort sett att varje infanteriregemente
vanligen skulle utgöras av 1 200 man, som provinsen skulle upprätta
och försörja. Två eller flera hemman skulle tillsammans
bilda en rote och underhålla en knekt.
Denna omorganisation medförde att de dittillsvarande utskrivningarna
upphörde och att mantalslängder för ändamålet
sålunda inte längre behövdes. Den militära folkbokföringen
upphörde alltså vid 1600-talets slut.
De skyldigheter som längre fram kom att åvila pastorsämbete
och mantalsskrivningsförrättare i anslutning till den militära
registreringen föll helt inom kyrkobokföringens och den vanliga
mantalsskrivningens ram.
Mantalsskrivningen blev en kameral "folkbokföring"
för uttag av skatter
Mantalsskrivningen är en viktig del i folkbokföringens historia.
Syftet var från början en personbokföring för att kunna
skriva ut soldater till krigstjänst. På 1600-talet blev mantalsskrivningen
ett instrument i beskattningens tjänst. Prästerna deltog vid mantalsskrivningsförrättningarna.
Mantalsskrivningen
I äldre betänkanden och utredningar i övrigt angående
folkbokföringen betonas ofta att mantalsskrivningen av ålder
synes ha varit sammanhängande med och beroende av kyrkoskrivningen.
Sammanhanget och beroendet har ju också under folkbokföringens
långa historia vid vissa tillfällen särskilt dokumenterats,
som exempelvis genom bestämmelsen 1693, enligt vilken kyrkoherden skulle
"hafwa med sig Kyrkio-Boken" till mantalsskrivningen samt 1700-talets kamp
för husförhörslängderna,
Vid 1800-talets början kom Kungl Maj:ts och riksdagens uppmärksamhet
att riktas på allvarliga missförhållanden som sedan lång
tid tillbaka förevarit på mantalsskrivningsområdet. Det
gällde omfattande mantalsunderslev som avslöjats i Jönköpings
län, Det hela har beskrivits som en skandal, som betydde det gamla
mantalsskrivningssystemets bankrutt och final.
Efter vittomfattande utredningar kom slutligen under sommaren och hösten
1812 många olika turer i form av betänkanden, riksdagsdebatter,
kommittéförslag och skrivelser i övrigt beträffande
den med allt skäl illa beryktade mantalsskrivningens omgestaltning.
Den slutliga handläggningen bedrevs med en brådska, som torde
kunna betecknas som enastående inom svenskt utredningsväsen.
I föregående artiklar har mantalsskrivningen berörts
endast i den mån detta varit påkallat i samband med kyrkobokföringen,
Här följer nu en översikt av mantalsskrivningens historia
intill 1800-talets början, varefter den fortsatta utvecklingen inom
såväl kyrkobokföring som mantalsskrivning möjliggör
en jämsides löpande historik.
Mantalsskrivningen blev en kameral "folkbokföring" för uttag
av skatter
Ett hemmans storlek i kameralt avseende mättes i mantal. Man utgick
då från gårdens avkastningsförmåga. Grundskatter
m m beräknades efter mantalet. Mantalslängder fördes för
olika skatter, bl a mantalspenningen. På 1600-talet fick särskilt
utsedda mantalskommissarier hand om mantalsskrivningen men prästerna
deltog fortfarande vid förättningarna, som pålystes i kyrkan.
Den äldsta urkund vi känner som kan sägas utgöra
grunden för vår nuvarande mantalsskrivning är fogdeordningen
för Finland av år 1556, i vars sjätte paragraf föreskrevs
att fogdarna skulle låta uppskriva hur mycket mantal som fanns i
var by och gård, "både mankön och kvinnkön, vart
slag för sig, och huru åldriga de voro."
Som framgår av det följande har mantalet numera mist sin ursprungliga
reella betydelse. Då ordet emellertid fortfarande lever kvar som
sammansättningsled i begreppen mantalsskrivning, mantalsår
osv synes en översiktlig framställning, om än ytterst fragmentarisk,
angående dess kamerala innebörd under vissa tider vara motiverad.
Mantalet hörde ihop med gårdens avkastning
Den ursprungliga betydelsen av ordet mantal var, som i förbigående
antytts i redogörelsen för den militära folkbokföringen,
man, människor, invånare osv. Så heter det exempelvis i
Gustav Vasas bibel hos profeten Jesaja 32:14! "Thet stora mantalet i stadhenom
skal förminskas". Och i Laurentius Petri kyrkoordning av år 1571
sägs på ett ställe: "Är ock then ena Kyrkosoknen större
til mantaal än then andra . . ."
Kameralt kom begreppet mantal så småningom att innefatta
en bonde, som ägde en gård av "normal" storlek för att
kunna försörja honom och hans familj och husfolk i övrigt
samt ge avkastning till skatt och andra pålagor. Härigenom
blev sedan övergången lätt till att mantal blev en beteckning
för hemmansstorlek. Denna nya betydelse tillkom under 1600-talets
förra hälft.
Mantalet mättes dock icke direkt i areal. Enligt Karl XI:s brev
den 6 juni 1690 om skatteläggningarna i Uppland beräknades mantalet
på grundval av räntesumman, dvs den s k grundskatten. En gård
- åtminstone på slättbygden - som hade en ränta
om 40 daler utgjorde 1 mantal, om 35 daler 7/8 mantal, om 30 daler 1/4
mantal osv. Ett tunnland jord räknades i detta fall som bärande
en ränta om 3 daler. Sämre jord kunde få en så låg
värdering som 1 1/2 daler. Tillgång till hö, skog och
fiske påverkade även räntesättningen.
Det var sålunda inte arealen utan avkastningen som var grundläggande
för mantalsberäkningen.
Förlorade betydelse när grundskatterna försvann
Under 1600-talet kunde mantalet ändras uppåt eller nedåt,
men från 1700-talet låg det fast och ändrades endast genom
avstyckningar och dylikt. På grundval av mantalet uträknades
nu grundskatterna och allmänna besvär samt ev. även andra
utskylder.
Mantalet miste sin kamerala betydelse så gott som helt då
grundskatterna slutgiltigt avskaffades år 1903. I några fall
kunde det även i fortsättningen finnas kvar som fördelningsgrund
hemmanen emellan. Så sent som år 1924 stadgades att lantmätare
vid delning av fastigheter och dylikt skulle räkna ut mantalet på
de olika delarna, varvid detta dock skulle jämnas "till så
bekväma tal ske kan". Det senare torde vara förklaringen till
100-dels och 1 000 dels mantal. De gamla 32-dels och 64-dels mantalen
exempelvis synes ha förvandlats till storlekar som var lättare
delbara med 10 osv.
Uträkningen av mantal enligt bl a 1924 års kungörelse
benämndes mantalssättning. Bestämmelsen upphävdes
slutgiltigt genom en kungörelse år 1939. Sedan dess har ingen
jord satts i mantal vid nydelning eller liknande åtgärd.
Liksom mantalet som ovan nämnts kameralt blev utan större betydelse
i och med att grundskatterna försvann år 1903 miste det också
sin reella betydelse år 1939.
Längder upprättades för olika skatter
Medan utskrivningslängder eller mantalslängder tidigare upprättats
för att underlätta utskrivningen av krigsfolk kom mantalsskrivningen
på 1600-talet att utnyttjas även som instrument i beskattningens
tjänst.
Mantalslängder kunde upprättas för olika skatter. En skatteform
som kom att bestå under mer än tre århundraden var mantalspenningarna.
Det första beslutet om dessa fattades av ständerna år
1605, då avgiften sattes till 1 öre för person i åldern
16-60 år.
Sedan en boskapspenning påbjudits år 1620 skedde särskild
mantalsskrivning för dess utgörande. Skatten fastställdes
detta år att utgå efter antalet boskap och tunnland utsäde,
t ex för en häst eller en oxe 8 öre och för varje
tunnland utsäde 2 öre.
För att bl a finansiera krigföringen samtyckte ständerna
på riksdagen 1625 till förslag om införande av en kvarntull,
som kom att utgå med en viss avgift för varje tunna säd
som förmaldes. För de i de särskilda hushållen förekommande
handkvarnarna tillämpades ett system med självdeklaration, som
givetvis gav stora möjligheter till skatteflykt. Man klagade också
snart över att dessa möjligheter utnyttjades. Skatten blev inte
vad man beräknat.
Redan 1633 och 1634 träffades överenskommelser om erläggande
på nytt av mantalspenningar, såsom i Finland, där man
skulle betala 12-16 öre silvermynt för varje person, samt i
Västergötland och Småland, där avgiften blev 3 marker
per person.
Mantalspenningarna gav större inkomster
Sedan man konstaterat att mantalspenningarna gav dubbelt så mycket
som kvarntullen förordades genom kungligt brev till landshövdingarna
den 14 november 1634 att mantalspenningarna, "kvarntullsmantalspenningarna",
med kvarntullens upphörande skulle utgå med 3 marker per person
" i hvitt mynt" dvs 24 öre. Genom beslut vid 1635 års riksdag
uppförde man dessa avgifter bland de ordinarie utlagorna.
Allmänna föreskrifter om kvarntullsmantalspenningarna utfärdades
i slutet av år 1635 med rubriken "Memorial för alle Landzhöfdinger
i Swerige och Finland, att Vthfordra Boskapsskatten och qwarntullsmantalspenningerne."
Med boskapsskatten avsågs här de år 1620 bestämda
boskapspenningarna, som utgick efter det faktiska boskapsinnehavet.
Enligt förordningen skulle mantalsskrivningsförrättningen
ledas av två av landshövdingen förordnade män, 'Laghläsaren
och en annan hederligh Mun". Dessa skulle tillsammans med varje sockens
kyrkoherde och sexmän resa omkring i socknen och häradet, "gård
ifrån gård, boo ifrån boo", och uppteckna såväl
dem som voro över 12 år som ock Vars och ens boskap och utsäde.
De som skulle erlägga kvarntullsmantalspenningar infördes i
kvarntullsmantalslängden, medan innehav av olika boskapsslag redovisades
i en särskild längd med angivande av ägarens namn och hemvist.
I förordningen stadgades om straff för den som lämnade
oriktiga uppgifter. Så skulle exempelvis den som undandolde "någon
antingen folket eller något Creatur aff boskappen" bl a skatta dubbelt
härför.
Prästerna hade en viktig roll
Kyrkoherdens uppgift vid mantalsskrivningen var på 1600-talet att
använda den kunskap han hade om sina åhörare och som var
en borgen för att längderna blev riktiga och fullständiga.
Som tidigare nämnts var han intill århundradets mitt i realiteten
även sekreterare vid förrättningarna. Med tanke på
den viktiga roll en sekreterare innehar i olika sammanhang och den ansvarsfulla
ställning, som är förbunden med begreppet på statliga
och därmed närmast jämförliga områden, är
det lätt begripligt att exempelvis 1936 års uppbördskommitté
i sin historik över folkbokföringen säger, att den årliga
skattskrivningen verkställdes av prästerskapet intill år
1652.
Mantalsskrivningsförrättningarna enligt 1635 års bestämmelser
måste ha tagit lång tid i anspråk. Det har sagts att
dessa försiggick på samma sätt som i våra dagar;
en statistisk undersökning med hembesökare. Rätt snart
övergick man också till ett betydligt enklare förfarande,
nämligen att kalla de uppgiftsskyldiga till en viss plats på
angiven tid.
I fråga om det avslutande arbetet vid mantalsskrivningsförrättningen
föreskrevs i tionde punkten i 1635 års förordning bl a
följande.
''När nu öffuer heele häredet sålunda skrifwit ähr,
då skall Presten sampt medh dem andre som tillstädes warit
haffue Collationera Längderne dem Vnderskriffua försegla och
medh Kyrkio Sexmäns Bomärke stadfästa
" Enligt punktens
fortsättning skulle tre exemplar upprättas och granskas av landshövdingen,
som därefter behöll ett exemplar medan räknekammaren och
uppbördsmännen fick vardera ett.
Åldersgränserna varierade, storleken likaså
Den mantalsbara åldern, dvs den ålder under vilken en person
var skyldig att erlägga mantalspenningar, växlade under tidernas
lopp. I praktiken kom länge i rätt stor utsträckning 63 år
att betraktas som övre åldersgräns. På grund av inskränkningar
i reglerna om denna gräns och bristande klarhet i övrigt i författningsföreskrifterna
blev praxis vacklande och kunde växla mellan olika orter.
Generellt bestämdes den mantalsbara åldern vid olika tillfällen
enligt följande.
År 1635 sattes den undre gränsen vid 12 år utan att
någon övre gräns bestämdes. År 1652 blev gränserna
15-63 år, 1841 17-63 år och 1857 18-60 år. Enligt 1863
års beslut behöll man den undre gränsen vid 18 år
medan den övre gränsen slopades. Denna regel kvarstod sedan
till dess mantalspenningarna upphörde år 1938.
I fråga om mantalspenningens storlek varierade också denna
länge i relation till geografiska områden, stånd och
yrkeskategorier i övrigt. Befrielser från skyldigheten att
erlägga avgiften förekom också, knutna till ett visst
stånd, en viss yrkesgrupp eller annan specialkategori.
Fattiga och sjuka kunde befrias. Särskilt under 1600-talet varierade
befrielsereglerna och deras tillämpning mycket från den ena
landsändan till den andra.
l 1863 års förordning om mantalspenningar föreskrevs
att dessa skulle utgå med 40 öre för man och 20 öre
för kvinna.
Denna differentiering, som var den första i avgiftens historia,
kvarstod så länge mantalspenningar utgick.
Särskilda mantalskommissarier tillsattes
Den år 1635 fastställda förordningen om mantalsskrivning
jämte därpå följande kompletterande bestämmelser
blev normgivande för den närmaste tidens skattskrivningar.
En betydande ändring inträdde dock redan år 1642, i det
att boskapspenningarna då förvandlades till en fast skatt.
Någon räkning av antalet boskap behövdes sålunda
inte längre, varför man upphörde att föra boskapslängder.
Samma år föreskrev kammarkollegiet att fogdarna i var sitt
län skulle upprätta mantalslängderna och därefter
uppbära och redogöra för såväl mantalspenningar
som boskapspenningar tillika med andra "Cronones räntor".
År 1652 beslöt riksdagen anförtro mantalsskrivningen
åt särskilda ämbetsmän med titeln mantalskommissarier.
Prästerna skulle dock även i fortsättningen närvara
vid mantalsskrivningarna och med sin underskrift bestyrka längderna.
Anledningen till inrättandet av mantalskommissarietjänsterna
var att mantalspenningarna icke lämnat den avkastning som myndigheterna
ansåg sig ha rätt att vänta. En av orsakerna till detta
förhållande återigen ansågs vara den bristfälliga
ledningen av mantalsskrivningarna, som tidigare nämnts utövad
av lagläsaren och en annan hederlig man.
I början tillsattes två mantalskommissarier i varje län
av landshövdingen. Senare föreskrevs att tjänsterna skulle
tillsättas med fullmakt av kammarkollegiet sedan landshövdingen
uppgjort förslag på lämpliga personer. Några särskilda
distrikt föreskrevs icke förrän senare, då även
antalet tjänster i länen ändrades. Tillsättningsförfarandet
följde inte alltid föreskrifterna.
Arvodet beräknades efter det behållna mantalet
För att mantalspenningarna skulle inbringa så mycket som möjligt
beslöt kammarkollegiet att mantalskommissariernas arvoden, som tidigare
utgått efter landshövdingarnas godtycke eller kollegiets beslut
i varje särskilt fall, skulle beräknas efter det s k behållna
mantalet, dvs på vad mantalspenningarna inbringade efter vederbörliga
avkortningar. Detta morotssystem sporrade givetvis kommissarierna till en
så fullständig redovisning som möjligt av de skattskyldiga.
Den s k mantalskommissarieprovisionen ledde dock icke till något
högt löneläge. Av inkomsten skulle kommissarien bestrida
kostnaderna för bl a skrivningsförrättningarna och längdernas
utskrivning, liksom det papper som gick åt till längderna.
Traktaments- och reseersättning utgick icke. Det förekom därför
att kommissarierna måste skaffa sig inkomster även från
annan tjänstgöring, vilket givetvis kunde inverka hämmande
vid utövandet av den huvudsakliga uppgiften.
Pålysning i kyrkan, närvaroplikt för allmogen
För att förhindra underslev och försummelser vid mantalsskrivningarna
utfärdades ar 1673 en mantalskommissarieinstruktion med rubriken "Instruction
hwar effter Mantahls Commissarierne sig utj förrättandet af deras
Tienster skohla hafwa at regulera och rätta."
Enligt instruktionen skulle mantalsskrivningen efter vederbörlig
pålysning i kyrkan och kallelse till "Kyrkioherderne, Nemb och Sex
Männerne" börja strax efter tjugondedag jul. Någon slutdag
angavs icke, möjligen beroende på att sådan redan i 1668
års uppbördsförordning var bestämd till den 1 eller
allra senast den 15 mars.
Endast en socken fick sammankallas på en gång, eller högst
två om socknarna var små. "Stoore och wijdlyfftige" socknar
skulle kunna kallas till två "Stembningsplatzer."
För såväl bisittares som allmogens närvaroplikt
stadgades utförligt:: "Såsom alle de som utj Sochnen eller
Under den Stembningsplatzen boende ähre, skohle så wijda ike
siukdomb, elr annat lagligt förfall ähr i wägen wara skyldige
uthan enskyllan att komma der tillstedes och sig antekna låtha.
Så skohle och kyrkioherderna jempte Nembden, Säx och fjerdingsMennerne
sig der infinna och gifwa sanferdig beskedh, by ifrån by och bonde
ifrån bonde med deras hustr, barn och Tienstefolk som skrifwas bööre,
och hwilka som sedhan förra åhret antingen af elr tilkombne
ähro."
För medhjälp till undandöljande av mantal skulle den skyldige
plikta som för annan otrohet, "Nembligen 40 mark Silfrt.
Mantalslängden skulle vara uppställd "effter Columbner." Kolumnsystemet
hade föreskrivits av kammarkollegiet redan 1640.
Upprättades i tre exemplar
Förutom mantalslängden skulle vid förrättningen föras
protokoll. Denna föreskrift synes dock icke ha fått någon
allmän efterföljd. Bestämmelsen återkom också
senare först i 1894 års mantalsskrivningsförordning.
I likhet med bestämmelserna i 1635 års förordning skulle
mantalskommissarien upprätta tre exemplar av mantalslängderna.
I fråga om distributionen av dessa gjordes dock nu den ändringen
att uppbördsmannens exemplar iordningställdes så snart
förrättningen vid en skrivningsplats var avslutad. Exemplaret
tillställdes därefter uppbördsmannen direkt utan omgång
över länsstyrelsen. Anordningen avsåg att ge uppbördsmannen
möjlighet att påbörja uppbörden så snart som
möjligt
Häradsskrivarna fick hand om mantalsskrivningen
som även började få betydelse för den sociala kontrollen
I slutet av 1600-talet utfärdades en ny mantalskommissarieinstruktion.
Den fick en livslängd på över 100 år. Många
olika civila ämbetsmän var skyldiga att ta del i mantalsskrivningsförrättningarna.
Prästerna behövde dock inte längre vara med.
Mantalsskrivningen var inte bara ett hjälpmedel för beskattning.
På 1700-talet kom den att ha en social betydelse genom att s k försvarslösa
personer (lösdrivare) skulle antecknas i särskild ordning. Även
mantalsskrivningsorten var betydelsefull, bl a när socknarna skulle
betala underhåll för fattighjon. Fortfarande fanns brister
i mantalsskrivningen och en undersökning gjordes i Skåne, vilken
visade att försnillning förekommit.
Mantalskommissarieinstruktionen av år 1673 ersattes redan efter
tvenne decennier med en ny. Anledningen var bl a att man efterlyste klarare
regler angående befrielse från skyldigheten att erlägga
mantalspenningar. Klagomålen över underslev vid mantalsskrivningsförrättningarna
hade nämligen fortsatt.
Den nya instruktionen var betydligt mera omfattande än tidigare
föreskrifter. Dess rubrik var "Instruction, hwarefter Mantals-Commissarierne
i Landsorterne, så wäl de, som nu äre, som de, hwilka
här efter der til kunna blifwa förordnade, skole hafwa sig uti
deras Tiensters förrättande hörsamlingen att regulera och
rätta; Gifwen Stockholm den 20 Dec. Åhr 1693."
Omfattande trohetsed
Mantalskommissarieinstruktionen av är 1693 lämnade i fråga
om grundlighet intet övrigt att önska. Den inleddes med en trohetsed
som mantalskommissarien skulle avlägga vid tillträdet till ämbetet.
Denna ed upptog i originalupplagan två och en halv trycksida.
Kungörelseförfarandet i fråga om mantalsskrivningsförrättningarna
kompletterades nu bl a med föreskrift om viss tid för pålysningen
i kyrkan: i Sverige fjorton dagar och i Finland tre veckor före skrivningen.
För förrättningsterminen föreskrevs samma tidpunkter
som de dittills gällande, medan däremot antalet skrivningsplatser
skulle kunna utökas till fler än två för stora och
"vidlyftige" socknar, "tagandes altid i noga akt, at ej större District
sammankallas, än som på en dag kan afgiöras och slutas,
så at allmogen derifrån samma dag kan blifwa entledigad. "
Närvaroplikt för många ämbetsmän
I fråga om närvaroplikten vid förrättningarna skulle
förutom mantalskommissarien inställa sig, på landet "först
Kyrkioherden, eller den hans Embete förestår i samma Sockn Skrifningen
sker, dernäst Häradsfogden, Läns- och Upbördsmännen,
samt de Nämnde-, Fjerdings- och Kyrkiones Sexmän, som i samma
Sockn, eller i den District, hwilken då är sammankallad, äre
boende, hwilke alle skole icke allenast framkomma och swara för sig
och sit Folk, utan och redeligen gifwa Underrättelse om de andra så
ock deras Folk, som i Socknen boendes och tilfinnandes äro, skolandes
Kyrkioherden hafwa med sig Kyrkio-Boken - Häradsfogden skal ock hafwa
wid handen Jordeboken-." När det gällde städerna skulle där
jämte kommissarien och kyrkoherden inställa sig "Borgmästare
och Råd med flere af Stadsens Medel, som kunna weta at gifwa om Beskaffenheten
noga Underrättelse på lika sätt, som - om Skrifningen på
Landet förmält är."
Föreskrift om skyldighet för häradsfogdarna
att närvara vid mantalsskrivningar på landet hade införts
redan i 1688 års häradsfogdeinstruktion, medan det först
nu stadgades om länsmännens närvaroplikt vid förrättningarna
på landsbygden.
Utförliga bestämmelser reglerade befolkningens inställelseplikt.
Hushållens huvudpersoner skulle uppge sitt folk osv. Böter
stadgades för underslev och medhjälp därtill. Om befrielse
från skyldigheten att erlägga mantalspenningar gavs ingående
direktiv.
Instruktionen levde länge
Mantalskommissarieinstruktionen av år 1693 fick en avsevärd livslängd:
över etthundra år. Dess utformning vittnar genomgående
om en målmedveten strävan att så långt möjligt
motverka skatteflykt och att åstadkomma en så jämn fördelning
som möjligt av skattebördorna. Männen bakom instruktionen
kan på intet sätt lastas för att resultatet ingalunda blev
vad som åsyftats.
Det allvarliga uppsåtet hos instruktionens upphovsmän kom
måhända bäst till uttryck i bestämmelser berörande
mantalsskrivningsförättningens slutskede:
"Sedan nu Mantals-Commissarien således har noga examinerat och
efterfrågat alla de Hemman och Lägenheter, som han i anledning
af Jordeboken opfört, frågar han än widare öfwerljudt,
om i samma sockn inge flere Hemman, Torp eller Lägenheter finnes,
som af Folk bebos, eller några andra Stånds-Personer, som
ifrån denne afgiften intet äre frie eller eljest sig hos någon
uppehålla, än han upropat och sig angifwit hafwa, giörandes
derjemte widare alfwarsam åtwarning, at de redeligen bekänna
Sanningen, på det de måge undwika det straff, som derpå
följer; men då intet mer, så slutas dermed Skrifningen,
och Längden summeras samt annoteras derpå alla deras Namn,
som härom gjordt bekännelse hwilket sedan Kyrkioherden och Häradsfogden
tillika med Mantals-Commissarien med egne Namn och Signetens
undersättande, under en mening, skole betyga, at de wid sin Siäls
Salighet, så mycket dem witterligt warit, ingen undandölgt,
eller låtit af Längden utesluta, som Mantals-Penningarne betala
böra."
Mantalsskrivning året före uppbörd
Under 1700-talet kom mantalsskrivningen att omfatta även andra personella
skatter än mantalspenningarna. Arbetet att effektivisera mantalsskrivningen
kvarstod. Häri ingick också kampen mot underslev.
Ordningen med mantalslängdens upprättande i början av
det år den avsåg visade sig medföra svårigheter
när det gällde att få densamma färdig före uppbördsterminens
början. Därför föreskrevs år 1724 att mantalsskrivningen
för ett visst år skulle förrättas under de sista
månaderna av närmast föregående år. Man beräknade
att skrivningarna på detta sätt skulle kunna avslutas i slutet
av december, vilket väl också i allmänhet blev fallet.
Vid 1726-1727 års riksdag yrkade bondeståndet att mantalskommissarierna
skulle efter mantalsskrivningen för varje socken i allmogens närvaro
uppläsa mantalslängden innan den underskrevs för att man
skulle få veta vilka som blivit upptagna och vilka som uteslutits
och på så sätt kunna förhindra allt underslev. Kungl
Maj:t biföll framställningen och förordade dessutom att
mantalskommissarierna skulle för varje socken lämna ett exemplar
av längden för allmogens kännedom. Därefter var alltså
kommissarierna skyldiga att upprätta fyra exemplar av längden.
Den kungliga resolutionen kom dock av allt att döma icke till efterföljd
i nämnvärd utsträckning.
Prästerna behövde inte vara med
Tidigare har nämnts att prästerna genom 1723 års privilegier
befriades från skyldigheten att närvara vid mantalsskrivningsförrättningarna
men att de ändå av olika förmodade anledningar synes på
åtskilliga håll ha varit närvarande. I samband därmed
har också skildrats den därpå under 1700-talet följande
kampen om uppgifter ur den kyrkliga personregistreringen, som slutade med
att såväl landsfiskalerna som mantalskommissarierna fick taga
del av såväl husförhörs- som kommunionlängderna.
Man kunde ha väntat att prästernas frånvaro från
mantalsskrivningarna, vilket ju naturligtvis ändå hörde
till vanligheten, skulle ha minskat förrättningarnas effektivitet.
Detta synes emellertid icke ha varit fallet. Det är sålunda
belagt att antalet mantalsskrivna visade en kraftig ökning under
1720-talets senare hälft. Man kan ha anledning förmoda - något
belägg för antagandet finns av naturliga skäl inte - att
detta i varje fall till en del berodde på att prästerna vid
mantalsskrivningarna på grund av sin ingående kännedom
om sina "åhörare" kunnat utverka befrielse från skyldigheten
att erlägga mantalspenningar för åtskilliga, som annars
icke kommit i fråga härvidlag. Man bör i detta sammanhang
lägga märke till att begreppet alla i 1693 års mantalskommissarieinstruktion
visserligen innefattade alla i mantalsbar ålder, men att personer,
som befriats från skatt endast i växlande utsträckning
upptogs i längderna. Befrielserna hade genom instruktionen inskränkts
till det minsta möjliga. En sträng tillämpning av bestämmelserna
utan motstånd från prästerskapet kan tänkas ha inneburit
att mantalslängden tillfördes många personer, som annars
inte hade redovisats där.
Prästernas befrielse från skyldigheten att närvara vid
mantalsskrivningsförrättningarna synes på sina håll
ha inverkat menligt på mötesdisciplinen bland allmogen. Det
säger sig också självt att sockenborna kom att framföra
sin kritik mot överheten mera hämningslöst när inte
deras präst var närvarande.
Mantalsskrivningsorten var i början inget problem
Frågan om rätt mantalsskrivningsort synes på 1700-talet
inte ha medfört några problem. Boningsorten skulle vara rätt
mantalsskrivningsort. Först i 1752 års bevillningsförordning
föreskrevs att en persons mantalskrivningsort skulle vara antingen
hans boningsort eller den ort där han hade sin utkomst. Denna föreskrift
återkom i senare bevillningsförordningar.
Emellertid tillkom också på vissa håll en specialbestämmelse,
att den som åtagit sig gårdsbruk att tillträdas nästkommande
vårfrudag borde anmäla sig till mantalsskrivningen i det distrikt,
där gårdsbruket var beläget, och meddela uppgifter om
sig och sitt folk. Principiellt kom denna bestämmelse att i olika
förordningar fortleva intill utgången av år 1946, frånsett
att tidsbestämningen nästa vårfrudag ersattes med begreppet
laga fardag, som t ex i fråga om arrendator blev fixerad till den
14 mars.
Förutom att stå i beskattningens tjänst kom mantalsskrivningen
under 1700-talet även att tjäna den sociala kontrollen. Enligt
en kunglig stadga av år 1723 angående tjänstefolk och
legohjon skulle mantalskommissarien noga anteckna
alla s k försvarslösa personer på en särskild lista
och insända denna till landshövningen eller vederbörande
kronobetjänte på landet samt till magistraten i städerna.
Laga försvar
Begreppet laga försvar innebar ursprungligen ett skydd för adelns
tjänstefolk mot att utskrivas till militär tjänst. Lagligt
skydd mot att behandlas som lösdrivare tillerkändes senare varje
svensk som hade stadig sysselsättning eller var känd för
god vandel och kunde försörja sig. Som försvarslös åter
räknades den, som inte hade ett hederligt levebröd och inte heller
ägde tillräckliga medel för sitt uppehälle. Bestämmelsen
om laga försvar bortföll med 1885 års lösdrivarlag.
Enligt en förordning av år 1763 angående hospitals-
och barnhusinrättningarna i riket skulle varje socken draga försorg
om sina fattiga. Denna princip hade man tilllämpat även tidigare
även om föreskrifterna varit ofullständiga och tillämpats
dåligt.
I en kunglig kungörelse av år 1788 reglerades skyldigheten
att underhålla personer som utflyttat från annan socken och
sedermera inte kunde försörja sig själva.
Kungörelsen stadgade bl a att underhållet skulle utgå
från den socken, "där fattighjonet antingen haft eget hemman
eller såsom inhyses- eller tjänstehjon senast varit i skatt
antecknad." För dessa kategorier blev alltså underhållsskyldigheten
beroende av var vederbörande senast antecknats i "skattelängd."
Skattelängd betydde här detsamma som mantalslängd.
Mantalsskrivningen grundade med andra ord dessa personers hemortsrätt.
Liksom tidigare bestämmelser i frågan var föreskrifterna
i 1788 års förordning ingalunda entydiga. Man fick därför
många gånger hjälpa sig fram med lokala bestämmelser
när det gällde att fastställa en persons hemortsrätt
i fattigvårdshänseende.
Inflyttningsrestriktioner
Bestämmelserna om församlingens underhållsplikt var i den
nyss nämnda förordningen sammanknippade med viss inskränkning
i fråga om flyttnings- och mantalsskrivningsrätten. Sålunda
stadgades att varje församling skulle "äga den rättighet,
att icke något inhyseshjon bör få sig där nedsätta
eller något gammalt och mindre arbetsfört tjänstehjon intagas,
innan sådant först blivit i allmän sockenstämma anmält
och församlingen därtill sitt bifall lämnat."
Genom inflyttningsrestriktionerna kunde församlingarna sålunda
hindra inflyttning av personer, som kunde misstänkas bli fattigvårdsfall.
Ärendena handlades i första instans av sockenstämman, i
Stockholm, Göteborg och Malmö dock av poliskammaren. Besluten
kunde överklagas hos länsstyrelsen, vars beslut åter fr
o m år 1803 kunde föras vidare till kammarkollegiet.
Häradsskrivarna tog över
Mantalskommissarietjänsterna indrogs år 1779, varefter mantalsskrivningen
skulle ombesörjas av häradsskrivarna, som fått sin titel,
"häredtzskrifvere", i en instruktion för räknekammaren av
år 1613, vid vilken tid de var anställda vid kronofogdarnas sida
som uppbördskontrollanter.
Det var emellertid inte fråga om ett omedelbart avskaffande av
kommissarietjänsterna år 1779. Möjligen skulle man här
kunna använda den i våra dagar vanliga termen naturlig avgång.
I varje fall övertog häradsskrivarna mantalsskrivningen helt
i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Jönköpings län
först under 1800-talets första årtionde. Stockholm och
Göteborg berördes icke av de ändrade förhållandena.
Bättre redovisning förväntades
Mantalsskrivningens bristande effektivitet hade ofta påtalats under
1700-talet. Det tidigare nämnda försöket år 1765 att
råda bot på missförhållandena hade avlöpt snöpligt.
Nu hade man velat åstadkomma en bättre tingens ordning genom
att förverkliga en gammal tanke att anförtro mantalsskrivningen
åt personer som på grund av sin befattning med uppbörden
kände till befolkningen och därför borde kunna åstadkomma
ett bättre resultat.
Här hade häradsskrivarna legat närmast till. Dessa tjänstemän
vid landsstaten hade dittills fått taga befattning med mantalslängden
först när den förelåg i färdigt skick för
att sedan kontrollera den mot bl a jordeboken och därefter upprätta
taxeringslängder och uppbördsböcker. Härigenom hade
häradsskrivarna fått god insikt i själva mantalsskrivningen.
Man förväntade nu att deras ledning även av denna skulle
leda till en bättre redovisning.
Så blev emellertid ingalunda fallet. Undersleven fortsatte och
skulle snart leda till stora skandaler.
Undersökning gjordes i Skåne
Genom kungligt brev den 18 oktober 1803 förordnades lagmannen i Skåne,
titulärlandshövdingen J A Wesslo, att rannsaka om de underslev,
som kunde ha förekommit inom Malmöhus och Kristianstads län
vid 1800-1802 års avkortningar. Genom ett nytt brev i januari 1804
utsträcktes Wesslos förordnande att gälla även de underslev
vid mantalsskrivningarna som kunde upptäckas. Beträffande Oxie,
Skytts och Vemmenhögs härader befriades Wesslo från granskningen
av förhållandena där, som i stället uppdrogs åt
lagman Pehr von Seth genom kungligt förordnande av den 3 juli 1804.
Wesslos slutliga rapport till Konungen var daterad den 7 november 1804.
Till denna var bilagd von Seths rapport.
Enligt Wesslos rapport uppgick de konstaterade orätt avförda
eller försnillade summorna för de åtta fögderierna
i de båda länen till 31 533 riksdaler, 2 skilling och 8 runstycken,
medan den av von Seth framräknade anmärkningssumman var 1 970
riksdaler, 29 skilling och I runstycke.
Kritik fördes fram
Både Wesslo och von Seth gjorde i sammanhanget kritiska uttalanden
beträffande såväl mantalsskrivningen som kyrkobokföringen.
Den kritik som framfördes mot kyrkobokföringen har här omnämnts
i en tidigare artikel.
Wesslo påpekade i sin rapport att många av allmogens söner
och döttrar icke upptagits i mantal förrän de uppnått
16, 17 eller 18 års ålder. Vidare hade mantalsskrivningsförrättningarna
i strid med 1693 års mantalskommissarieinstruktion hållits
med flera gäll och socknar på avlägsna gästgivaregårdar,
dit få av sockenborna på grund av väglängden ville
eller kunde infinna sig.
I ett brev till kammarkollegiet i anslutning till utredningen framlade
Wesslo förslag till avhjälpande av de konstaterade brister i
den kyrkliga registreringen, vilket dock var skäligen verklighetsfrämmande.
Bland annat skulle enligt förslaget häradsprostarna vid visitation
jämföra kommunionlängderna med husförhörslängderna
och till landshövdingarna före den 1 september inberätta
huruvida någon olikhet mellan dessa längder påträffats
och i så fall anledningen därtill.
Kammarkollegiets beredning av detta ärende låg klar våren
1806. Emellertid kom det att dröja till år 1811 innan kollegiets
förslag slutfördes genom skrivelse till Kungl Maj:t.
Mantalsskrivningsfusk ledde till rättegångar
och ny förordning
I Jönköpings län upptäcktes omfattande fusk med mantalsskrivningen
och åtal väcktes mot såväl allmogen som tjänstemännen.
Men länets bonderiksdagsmän lyckades få målen nedlagda.
Allmänt ansågs att nya regler var nödvändiga och ny
mantalsskrivningsförordning kom 1812.
Att försöka dra sig undan skatt är ingen ny företeelse.
I början av 1800-talet upptäcktes omfattande oegentligheter
i samband med mantalsskrivningen. Flera personer åtalades men rättegångarna
lades ned. Man försökte på nytt få prästerna
att fungera som kontrollanter denna gång i efterhand - men det lyckades
inte. Vid jämförelser mellan tabellverkets siffror och mantalslängderna
upptäcktes stora differenser, som till viss del förklarades
med skillnader i bl a kameral och judiciell indelning.
Under tiden som kammarkollegiets beredning av lagman Wesslos förslag
för avhjälpande av konstaterade brister på folkregistreringsområdet
låg kvar hos kollegiet kom nya oegentligheter i dagen av sådana
mått att myndigheterna till sist måste inse att mantalsskrivningsväsendet
stod inför sitt sammanbrott.
Landshövdingen i Jönköpings län meddelade i en skrivelse
av den 16 november 1808 att han vid förberedandet och verkställandet
av den förnyade lantvärnsutskrivningen funnit att "otalige missbruk
förekommit vid mantalsskrivningarna, i det att allmogen låtit
skriva sina minderåriga eller ogifta och unga söner samt t
o m drängar för hemmanen för att rätte ägaren
skulle slippa mantalsskrivning. Åtskilliga ståndspersoner
och possessionater hade vidare låtit
skriva sina lantbönder för drängar hos sig och deras hustrur
för pigor.
Visserligen, menade landshövdingen, hade väl folket ofta kunnat
bedraga häradsskrivaren på grund av dennes bristande personkännedom.
Å andra sidan förelåg starka anledningar att misstänka
honom för "otidig flathet" eller obehöriga avsikter. Landshövdingen
uppmanade nu landsfiskalerna att undersöka förhållandena
och anmäla de skyldiga för laga näpst.
Missförhållanden vid utskrivningar
Sedan de sålunda anbefallda undersökningarna slutförts lämnade
landshövdingen i skrivelse till justitiekanslern den 18 augusti 1809
en översikt av missförhållandena. Han betonade här
bl a den oreda som orsakats vid utskrivningarna till lantvärnet, då
ett stort antal ynglingar uppgivit sig vara hemmansbrukare, samt kronans
förlust av skatteinkomster genom att "medelåldrige arbetsföre
personer" tagits ur mantal eller skrivits som undantagshjon vid hemmanen.
Landshövdingen bifogade även ett memorial från en inom tvenne
härader verkställd jämförelse mellan å ena sidan
mantalslängden och å den andra husförhörs- och kommunionlängderna
ävensom förteckningar över där upptäckta underslev.
I fortsättningen framhöll landshövdingen som sin åsikt,
att då allmogen nyligen varit tryckt av allmänna besvär,
det syntes otjänligt och för det allmänna lugnet vådligt
att på en gång draga "mer än flera tusende personer"
av allmogen inför rätta i detta ömtåliga ärende.
Däremot föreslog han som lämplig åtgärd att
vederbörande kronobetjänte och prästerskap var och en genom
sina förmån tilldelades en allvarlig föreställning
att vid mantalsskrivningarna mera noggrannt undersöka och mera sannfärdigt
upplysa om personernas ålder och hushållsstyrelse.
Undandragna skatter efterskänktes
Undersleven hade visat sig mycket omfattande. I ett härad uppgavs sålunda
1 068 personer ha blivit olagligen befriade från skatt. Händelserna
väckte givetvis stort uppseende både inom och utanför Jönköpings
län.
Rättsliga åtgärder mot skattesmitarna borde väl
nu ha blivit den naturliga följden, i varje fall i form av betalningsskyldighet
för uteblivna skatter. Emellertid lade sig bondeståndets riksdagsfullmäktige
i länet ut för de felande. I deras skrivelse, som föredrogs
för Konungen den 20 september 1809 anhölls om eftergift med
betalning av utskylder för de som det förvånansvärt
överslätande hette tusentals "ålderstegne, utfattige,
vanföre och sjuklige" personerna.
Det slutliga resultatet blev att alla de genom undersleven undandragna
skatterna efterskänktes. Det huvudsakliga motivet synes ha varit
att de dryga rättegångskostnaderna icke skulle ha motsvarat
kronans finansiella intressen. I ett uttalande av ständerna hette
det att dessa vågade trygga sig vid Kungl Maj:ts försäkran
om sådana allvarliga mått och steg att liknande missbruk och
underslev till statens förfång skulle för framtiden i
möjligaste mån förebyggas.
Ansvariga tjänstemän åtalades
Kvar stod dock den fiskaliska frågan. Åtal väcktes vid
respektive häradsrätter mot ansvariga ämbets- och tjänstemän
och förtroendemän, alltså i främsta rummet häradsskrivare,
nämnde- och sexmän. Vid en häradsrätt var antalet svarande
icke mindre än 209 personer.
Stämningen vid dessa rättegångar synes inte ha varit
den bästa. En landsfiskal skrev härom i en rapport sålunda:
"Dessa actorater äro de mest odieusa och tillika besvärliga
jag nå'nsin haft och förmodligen nå'nsin kan få
dels i anseende till mängden af tilltalade, och dels i anseende till
ämnet, hwarwid allmogen fäster ett eget profant begrepp. - Att
utrota gamla oordningar och underslef samt wederbörandes för
långt gångne efterlåtenhet med allmogen wid mantalsskrifningarne,
hwarigenom Kongl. Maj:t och Kronan lidit betydliga förluster, samt
att så medelst bidraga till en mera noggrann och behörig skattskrifning
är att taga allmogen på ögonen och sätta deras tolamod
på högsta prof. -I allmänhet weta de ej att gjöra
afseende på de förordnanden och den embetspligt, som werksamma
min revisions- och åtalsåtgjärd, utan tro de mig personligen
wara den man, som blottställt dem för beswäret och följderne
af en rättegång, hwars like på denna orten aldrig warit
känd. - Genom deras wilda blickar och hotelser låta de wäl
ej otydligt förstå deras agg och hämdbegär mot mig.
Af folket här i allmänhet, men i synnerhet af swaranderne
i äfwannämnde mål anses det som förundranswärdt,
att de endast, och icke äfwen deras grannar i Elfsborgs och Kronobergs
län, skola wara blottställda för revision öfwer mantalslängderne,
då likväl i nämde län skall tillgå mera olagligt
därmed än i Jönköpings. - Detta är något,
hwarom jag hwarken kan eller bör utlåta mig, men deras anmärkning
tillika, att icke i alla häraderne af detta län lika revision
är widtagen, anser jag grundad och rigtig."
Bonderiksdagsmän ingrep igen
Emellertid ingrep än en gång bondeståndets representanter
i Jönköpings län i denna dystra historia genom en skrivelse,
som inlämnades i kammarexpeditionen den 27 februari 1810, dvs under
tiden för rättegångarna. I skrivelsen betonades att om rättegångarna
fullföljdes måste även alla som uppgivits vara obehörigen
uteslutna från mantal föras inför domstol jämte flera
av allmogen i övrigt, som kunde antagas sitta inne med upplysningar
i målen.
Härigenom skulle allmogen komma att sakna det förnämsta
värdet av den tidigare nådebevisningen vid skatteeftergiften.
Framställningen avslutades med en anhållan att åtalen
i hela sin vidd måtte få förfalla.
Skrivelsen remitterades till justitiekanslern, som i yttrande den 5 maj
1810 bl a framhöll att en vidare utredning av de påtalade missförhållandena
skulle bli tidsödande och kostsamma. Kanslern överlämnade
- med tanke på den eftergift som redan beviljats de skattskyldiga
- till Kungl Maj:t att avgöra om icke de i ärendet vidtagna
aktionerna borde inställas i enlighet med riksdagsfullmäktiges
i Jönköpings län anhållan.
Ändringar föreslogs
Ärendet kunde dock inte vara utagerat därmed. Justitiekanslern
föreslog därför i fortsättningen följande åtgärder.
För det första borde landshövdingen i Jönköpings
län tillse att vederbörande kronobetjänte, nämnde-
och sexmän in kallades inför häradsrätten för
att av domstolen allvarligen förehållas den förlust deras
beteende tillskyndats kronan och tilldelas varning, att de för framtiden
skulle iakttaga författningarnas föreskrifter, så framt
de ville undvika laga ansvar.
Vidare föreslog kanslern åläggande för domkapitlet
i Växjö att erinra prästerna dels om vikten att ur kyrkoböcker
och husförhörslängder måtte kunna inhämtas tillförlitliga
uppgifter samt dels om nödvändigheten att iakttaga den största
noggrannhet vid meddelande av bevis. Från häradsskrivarhåll
hade man nämligen velat skjuta skulden på prästerna, som
tydligen närvarit vid mantalsskrivningarna trots 1723 års privilegier.
Slutligen förordade justitiekanslern att kammarkollegiet skulle
anbefallas att inkomma med förslag till nya författningar, varigenom
en säkrare kontroll skulle vinnas över mantalsskrivningen.
Justitiekanslerns skrivelse föredrogs i statsrådet den 9 maj
1810, varvid de däri framställda förslagen bifölls
av Kungl Maj:t. Beslutet expedierades till landshövdingen i Jönköpings
län samt till Växjö domkapitel och kammarkollegiet.
Femårigt förslag dammades av
Skrivelsen med Kungl Maj:ts beslut den 9 maj 1810 om godkännande av
justitiekanslerns förslag till nya författningar för vinnande
av säkrare kontroll över mantalsskrivningen synes ha inkommit
till kammarkollegiet först den 22 maj 1811. I kollegiet föredrogs
sedan ärendet den 15 juli samma år.
Emellertid hade kammarkollegiet den 8 april 1811 till Kungl Maj:t överlämnat
det tidigare nämnda, allt sedan våren 1806 färdigberedda
ärendet med förslag till mantalsskrivningens reformering. Detta
fick till följd att den kungliga skrivelsen av år 1810 endast
överlämnades till aktuariekontoret för förvaring med
hänvisning till att uppdraget redan fullgjorts.
Givetvis har det förekommit spekulationer angående orsakerna
till såväl kammarkollegiets femåriga dröjsmål
med överlämnadet av sitt färdigställda förslag
till Kungl Maj:t som den ettåriga förseningen av den kungliga
skrivelsen till kammarkollegiet. Någon helt entydig förklaring
synes inte ha kunnat presteras. Kvar står under alla förhållanden
det stora frågetecknet varför inte Kungl Maj:t begränsade
sitt beslut den 9 maj 1810 till att gälla endast ett omedelbart infordrande
från kammarkollegiet av ett yttrande om vars existens man väl
rimligen sedan lång tid tillbaka borde ha varit medveten.
Förslaget snabbehandlades
Kammarkollegiets förslag fick efter det mångåriga dröjsmålet
en ganska snabb handläggning sedan det inkommit till Kungl Maj:t. Det
föredrogs i rikets allmänna ärendens beredning den 5 augusti
1811. Därvid tillstyrktes kollegiets förslag när det gällde
mantalsskrivningens utformning, varpå följde Kungl Maj:ts beslut
i enlighet härmed den 4 september 1811. Efter hemställan från
presidenten i kammarkollegiet befallde Kungl Maj:t den 25 september att
kollegiet skulle förständigas ombesörja verkställigheten
av beslutet vid den då förestående mantalsskrivningen.
En på det kungliga brevet grund av cirkulärskrivelse till landshövdingarna
utfärdades därefter av kammarkollegiet den 7 oktober 1811.
Prästerna kontrollerade i efterhand
Enligt 1811 års bestämmelser skulle häradsskrivaren före
februari månads utgång det år mantalslängden avsåg
utskriva ett exemplar av denna för vidare befordran över länsstyrelsen
till vederbörande pastor. Denne skulle därefter jämföra
mantalslängden med husförhörslängden och därvid
upprätta förteckning över personer som borde ha blivit mantalsskrivna
men inte återfunnits i mantalslängden. Pastor skulle därefter
före mitten av maj månad översända mantalslängden
jämte förteckningen till länsstyrelsen, som sedan hade att
föranstalta om att kronoavgifter med ledning av förteckningen
kom att uttagas även av dem som inte funnos upptagna i mantalslängden.
För att pastors kontroll skulle bliva effektiv var det nödvändigt
att husförhörslängden innehöll sådana uppgifter
som behövdes för bedömningen av vederbörandes mantalsstatus.
Längderna skulle vara "complett avslutade" för det år under
vilket mantalsskrivningen verkställts, dvs året innan pastors
granskning, och i desamma beskrivna "till namn och ålder med utsatt
år och dag när de äro födde jämte anteckning om
de hava någon kropps- eller sinnessvaghet och bräcklighet, som
till arbete göra dem oförmögne."
Kort varaktighet
Som tidigare nämnts hade denna uppgift att i efterhand kontrollera
mantalslängdens riktighet ålagts prästerskapet även
genom en år 1765 utfärdad föreskrift, som ju dock upphävts
efter endast några månader. Även nu fick föreskriften
kort livslängd, dvs endast ett år. Och medan 1765 års bestämmelse
överhuvud icke kom att förverkligas tillämpades 1811 års
föreskrift en enda gång.
Avsikten var båda gångerna tydlig: man ville på ett
fullt lagligt sätt komma förbi 1723 års prästerliga
privilegier. Enligt dessa behövde ju prästen icke vara närvarande
vid mantalsskrivningsförrättningen. Men nu skulle han alltså
efteråt kontrollera längden i prästgården. Tillförlitligheten
till denna granskning ansåg man väl också skulle bli
större genom att ansvaret kom att åvila en enda person, som
dessutom hade de bästa förutsättningarna att fullfölja
uppgiften.
Stor differens mellan tabellverk och mantalslängder
Ett alldeles särskilt märkesår i mantalsskrivningens historia
blev år 1812.
Den mest vägande orsaken härtill framkom i samband med att
statsutskottets utgiftsavdelning remissbehandlade en kunglig skrivelse
till riksdagen av den 27 maj 1812 angående inkommet förslag
om förbättring av arvodena för mantalskommissarierna i
Stockholm.
I detta sammanhang upplystes nämligen att det vid en jämförelse
mellan den på grundval av inkomna mantalslängder i statskontoret
upprättade rikshuvudboken å ena sidan och tabellverkets siffror
å den andra framgått, att icke mindre än 300 000 - 400
000 personer som bort vara mantalsskrivna, icke upptagits i längderna.
Enligt protokollet från det sammanträde med utgiftsavdelningen,
där denna upplysning lämnades, skulle avdelningen föreslå
riksens ständer att anhålla hos Kungl Maj:t om lämpliga
åtgärder i ärendet, då Kungl Maj:ts och kronans
inkomster var beroende av en noggrannt förrättad mantalsskrivning.
Till bevillningsutskottet borde överlämnas att tillse att erforderliga
medel beviljades för ändamålet. Avdelningsprotokollets
text ingick sedan i ett statutskottets betänkande.
Den exakta differensen enligt ovan hade uppgivits vara 405 486 personer.
Emellertid ifrågasattes uppgiftens riktighet av den tidigare omnämnde
Henric Nicander, som hävdade att den stora skillnaden till en betydande
del berodde på de stora skiljaktigheterna mellan den ecklesiastika,
kamerala och judiciella indelningen i riket, som beredde stora svårigheter
vid bearbetningen av befolkningsstatistiken.
Slarvigt genomförda mantalsskrivningar
Å andra sidan framdrogs exempel på att ledningen av mantalsskrivningsförättningar
lämnat mycket övrigt att önska.
Vid debatten på riddarhuset den 16 juli 1812 kring statsutskottets
nyssnämnda betänkande gav greven Jacob de la Gardie några
belysande interiörer. Enligt hans beskrivning hade förrättningarna
dittills på många ställen tillgått så att
kommissarien eller häradsskrivaren kommit sent till den utsatta orten,
hastigt ögnat igenom den ofta i förväg uppgjorda längden,
som sällan ändrats på platsen utan expedierats i det skick
som befattningshavaren författat den hemma. De la Gardie omnämnde
också att han vid en taxering, där han varit närvarande
på konungens befallningshavandes vägnar, funnit fel till den
grad att i en enda socken i längden fattades 222 personer, som socknen
själv vid sin beredning antecknat som skattskyldiga. Dessa personer
hade också blivit uppförda till beskattning av taxeringskommittén.
Ny förordning kom 1812
Det blev nu många olika turer i form av betänkanden, riksdagsdebatter,
kommittéförslag och skrivelser i övrigt beträffande
den illa beryktade mantalsskrivningens omgestaltning. Arbetet kom att under
sommaren och hösten 1812 fortlöpande bedrivas med en utpräglad
känsla för ärendets brådskande natur. Endast fyra månader
efter den kungliga skrivelsen i maj kom en ny mantals- och skattskrivningsförordning.
Säkert ville nu ingen längre vidkännas ett uttalande från
augusti 1811, att kammarkollegiets förslag i stort sett "i Kungliga
Beredningens tanka, utan att möta hinder i tillämpningen, fullkomligt
förde till det åsyftade ändamålet." Det är också
betecknande att den ungefär årsgamla förordning, som blivit
resultatet av kammarkollegiets förslag, nu i stort sett kom att omnämnas
endast i förbigående.
I överskådlighetens intresse följer här i fortsättningen
en schematisk sammanställning av förekommande ärenden i
mantalsskrivningsfrågan och deras handläggning i olika sammanhang.
Av samma skäl redogöres för resultatet av olika debatter
huvudsakligen först i samband med de slutligen fastställda föreskrifterna.
De mest framträdande frågorna kan indelas i fyra grupper,
av vilka den första gällde mantalsskrivningsförrättningens
organisation, dvs ledningen av samt närvaroplikt, uppgiftsavlämning
och kontroll vid förrättningarna, den andra mantalslängdens
uppställning, den tredje mantalsskrivningsålder och den fjärde
slutligen flyttningskontrollen.
Prästernas medverkan slogs slutligt fast i
nya mantalsförordningen
Vägen fram till den nya mantals- och skattskrivningsförordingen
var kantad av många debatter. Frågor om bl a organisation, prästerskapets
medverkan och mantalsskrivningsåldern togs upp till debatt. Men till
slut togs beslut och i september 1812 fastställdes förordningen.
Den nya förordningen kom 1812 och innebar att prästen skulle
medverka vid förrättningen även om ansvaret ytterst låg
på landshövdingeämbetet. Organisationen blev olika för
städer och landsbygd och i Stockholm och Göteborg fanns mantalskommissarierna
kvar. Förrättningen skulle ske november-december året
innan och kungöras i kyrkan. Husförhörens betydelse för
mantalsskrivningen slogs fast i ett särskilt påbud, som bl
a innebar böter även för försummad uppgiftsskyldighet
i samband med förhören.
En redogörelse för behandlingen av de viktigaste frågorna
år 1812 rörande mantalsskrivningsväsendet måste
givetvis bli mycket summarisk. Vad gäller betänkandena i ärendet
kan man inte undgå att känna en viss beundran inför den
koncentration omkring huvudfrågorna, som kännetecknar dessa
korta aktstycken och som möjliggjorde den nödvändiga forceringen
av en krislösning. Mestadels höll sig också debatterna
på sådan saklig nivå, att kärnpunkterna ganska
lätt kommer i dagen vid framtida forskning.
Utveckling i flera steg
I stort sett vidareutvecklades ärendet i följande etapper från
den påbörjade behandlingen hos statsutskottets utgiftsavdelning
på försommaren innan det hela resulterade i ny mantals- och skattskrivningsförordning
den 30 september och ett därtill anslutande påbud angående
mantalsskrivning, förhörsböcker och prästbevis den 28
oktober 1812. Uppställningen är också avsedd att vid den
fortsatta beskrivningen förhindra en monoton upprepning av data.
- Statsutskottets betänkande den 12 juli.
- Bevillningsutskottets första betänkande den 29 juli. Detta
utgjordes dels av ett memorial och dels ett projekt angående den
allmänna bevillningen.
- Bevillningsutskottets utlåtande den 7 augusti i anledning av
de olika ståndens anmärkningar angående betänkandet
den 29 juli.
- Bevillningsutskottets andra betänkande den 12 augusti, vari
utskottet för stånden framlade stridiga meningar som uppkommit
dem emellan i de olika frågorna. Härigenom ville utskottet
bereda dem tillfälle att antingen jämka sig efter varandras
yttranden eller också hänvisa tvistigheterna till ett förstärkt
statsutskott. Betänkandet upptog i 19 punkter lika många
meningskontroverser mellan stånden.
- Riksdagens skrivelse, föredragen i stånden den 16 augusti,
med vilken riksens ständer till Kungl Maj:t överlämnade
bl a ständernas bevillning för år 1813 och de påföljande
åren intill slutet av år 1817. I skrivelsen sammanfattades
även bl a de ståndpunkter till vilka stånden kommit
i sina överläggningar rörande en reform av mantalsskrivningsförfarandet.
- Prästeståndets skrivelse till Kungl Maj:t den 17 augusti
om en förbättrad kontroll vid mantalsskrivningarna.
- Riksens ständers kungörelse den 18 augusti om nya grunder
för bevillningen, innehållande bl a ett detaljerat riksdagsbeslut
i fråga om mantalsskrivningsförrättningens organisation.
- Skattekommitténs betänkande den 22 september med förslag
till ny förordning om mantalsskrivningarnas förrättande
samt dess betänkande samma dag angående prästeståndets
skrivelse. Kommittén hade tillsatts med anledning av att tiden
för kungörande av mantalsskrivningarna var så nära
att utlåtande angående de föreslagna nya författningarna
icke kunde inhämtas i vanlig ordning från vederbörande
kollegier och andra publika verk. Dess uppdrag bestod i att till Kungl
Maj:t inkomma med förslag till verkställighet av vad riksens
ständer "med deras i grundlagarne utstakade rätt" beslutat
samt att föreslå åtgärder i de delar som berodde
på Kungl Maj:ts prövning.
Olika tjänstemän i städerna och på landet
I fråga om mantalsskrivningsförrättningens organisation
synes man redan i statsutskottet ha dryftat ett återinförande
av mantalskommissariesysslan. Emellertid opponerade sig såväl
riddarhuset som bondeståndet häremot.
I bevillningsutskottets första betänkande förordades dock
ett återinförande av sysslan. Med anledning härav växte
bondeståndets kritik allt starkare. Man framhöll att noggrannheten
vid mantalsskrivningen mindre berodde av särskilda tjänstemän
än av kännedom om orter och folk, som häradsskrivarna redan
ägde.
Troligen på grund av denna kritik föreslog bevillningsutskottet
i sitt utlåtande att ett återupprättande av mantalskommissariesysslorna
måtte av riksdagens ständer tillstyrkas hos Kungl Maj:t endast
i de orter där verkligt behov förelåg. På denna
linje gick även skattekommittén, som framhöll att om
häradsskrivarna jämte övriga göromål kunde hinna
bestrida mantals- och skattskrivningen måste denna bliva mera sorgfälligt
utförd.
Härigenom kom så på landsbygden mantalsskrivningen att
även i fortsättningen förrättas av häradsskrivarna.
I städerna kom skrivningen i åtskilliga fall att överflyttas
på någon stadens tjänsteman. På några orter,
som exempelvis Stockholm och Göteborg, kvarstod som tidigare nämnts
mantalskommissarietjänsterna.
Prästernas närvaroplikt åter på tapeten
När det gällde ämbets- och tjänstemäns samt allmogens
närvaroplikt vid mantalsskrivningsförrättning kom debatten
närmast att handla om prästens och landshövdingens närvaro.
Prästerskapets privilegier av år 1723 kvarstod oförändrade.
Prästens närvaro på sina håll. var helt frivillig.
Vad beträffade landshövdingen skulle denne enligt ett kungligt
brev år 1725 antingen själv vara närvarande eller förordna
ett ombud. Bestämmelsen hade icke upptagits i 1734 års landshövdingeinstruktion
men synes ändå på sina håll länge ha iakttagits.
Frågan om prästernas och landshövdingarnas närvaro
kom nu att sammankopplas med varandra.
I statsutskottet väcktes bl a förslag om föreskrift att
de som förrättade mantalsskrivningen skulle få uttrycklig
befallning att alltid vid själva förrättningen föra
duplettlängder, vilka på en gång av närvarande prästman,
kronobetjänte, nämnd eller gode män skulle justeras, kollationeras
och underskrivas. Därmed var alltså förslaget väckt
om ett frångående av 1723 års privilegier: prästerna
skulle lagligen förbindas att närvara vid själva uppgörandet
av mantalslängden.
I bevillningsutskottets första betänkande framfördes önskemål
om prästernas närvaro vid mantalsskrivningarna. Detta föranledde
givetvis en livlig debatt i prästeståndet. En talare ansåg
där att ståndet, trots privilegierna för kontrollens skull,
icke borde undandraga sig all befattning med skrivningarna. Vidare borde
landshövdingen i sitt ställe förordna ett ombud som kunde
ge "ett tillbörligt anseende" åt förrättningen. Prästeståndet
beslöt i enlighet härmed.
I bevillningsutskottets därefter avgivna utlåtanden förekom
ett högst anmärkningsvärt uttalande: man ansåg att
det icke kunde åläggas landshövdingen att sträcka
sin befattning till "förrättningar av mindre betydenhet."
Då bevillningsutskottets utlåtande föredrogs i prästeståndet
beslöt man där att till de övriga stånden översända
ett utdrag ur det förda protokollet. Där påpekades bl
a att mantalsskrivningarna icke fick anses som förrättningar
av mindre betydenhet. Genom att landshövdingen eller hans ombud var
närvarande skulle förrättningarna tillerkännas den
betydelse som även motiverade prästens engagement.
Medan bondeståndet därefter förklarade sig icke kunna
godkänna den mening som kommit till uttryck i prästeståndets
protokoll uttalade borgerskapet sympatier för tanken att någon
representant för landshövdingen skulle leda mantalsskrivningsförrättningen.
På riddarhuset anförde prosten, greve von Schwerin beträffande
prästens närvaro att denna var nödvändig av det skälet
att förhörsböckerna icke kunde användas utan förklaring.
Ansvaret åvilade landshövdingens man
I bevillningsutskottets andra betänkande framlades nu möjlighet
för stånden till sammanjämkning eller annan lösning
av frågan. Vid den fortsatta handläggningen gav så bondeståndet
upp sitt motstånd och beslöt biträda förslaget att
landshövdingens ombud skulle närvara vid förrättningarna.
Samma beslut fattades också av ridderskapet och adeln.
Prästerskapet hade nu alltså avstått från den
av privilegierna garanterade friheten beträffande mantalsskrivningsförrättningarna.
Å andra sidan hade man lyckats framtvinga förslag att ansvaret
formellt skulle komma att läggas på en närvarande representant
för landshövdingen.
Ändå anade väl inte prästerskapet vid dessa överläggningar,
att skattekommittén i sista stund skulle komma med förslag
innebärande en väsentlig utökning av prästens arbetsbörda.
Enligt detta förslag skulle nämligen pastor jämte husförhörslängden
till förrättningen medföra en av honom upprättad och
bestyrkt förteckning över alla personer, "som inom det årets
slut, under hwilket Mantals- och SkattSkrifningen förrättas,
fylla Femton år eller innehafwa ålder derutöfwer."
I skattekommitténs betänkande angående prästerskapets
skrivelse tillstyrktes ett förnyat stadgande om att husbonde eller
den som förestod hans egendom "ofelbart" borde vara tillstädes
vid husförhören eller i händelse av förfall lämna
skriftlig uppgift om i hans hus eller på hans ägor boende personer.
Längderna skulle föras lika
Beträffande mantalslängdens uppställning vid denna tid lämnades
en intressant upplysning vid prästeståndets debatt i anledning
av ett förslag i bevillningsutskottets första betänkande
att husförhörslängden skulle föras i samma ordning som
mantalslängden. Det kan här tilläggas, att liknande förslag
framlagts redan i ett yttrande av Uppsala domkapitel över lagmannen
J A Wesslos tidigare nämnda skrivelse till kammarkollegiet berörande
bl a kyrkobokföringen.
Emellertid ansåg nu prästeståndet att bevillningsutskottets
förslag om överensstämmelse mellan husförhörslängd
och mantalslängd icke kunde verkställas på åtskilliga
orter där mantalslängderna icke blott var inrättade i alfabetisk
ordning utan också upptog varje by allt efter hemmanens olika natur
på flera olika ställen i längden. Man synes i denna debatt
icke ha fäst tillräcklig uppmärksamhet på ett förslag
i betänkandet som gällde ordningen vid personernas anteckning
i såväl husförhörslängd som mantalslängd.
Denna ordning kunde nämligen enligt betänkandet befordras därigenom
att i de båda urkunderna alla hemman och bebodda lägenheter
inom varje socken åsattes en viss och fortsatt nummergång
från början till slut.
Från 15 år och uppåt
När det gällde mantalsskrivningsåldern blev den undre gränsen
föremål för omständliga debatter. Medan det härvid
frän början synes ha rått enighet om den allt sedan år
1652 gällande femtonårsåldern lade man nu stor vikt på
att så tydligt definiera detta begrepp, att inte något missförstånd
skulle kunna uppstå.
På grund av olika meningar avgjordes frågan genom votering
i förstärkt statsutskott. Denna utföll så att yngling
skulle vara befriad från mantalsskrivning "så framt han icke
fyllt femtonde året redan före mantalsskrivningens dag.
I skattekommitténs förslag omnämndes mantalsåldern
märkligt nog endast i förbigående i samband med den tidigare
nämnda förteckning, som skulle tjäna som verifikation till
mantalslängden. Emellertid framlade kommittén här ett
förslag som i fråga om klarhet icke lämnade något
övrigt att önska. Definitionen på begreppet femtonårsåldern
kunde nu nämligen uttryckas sålunda, att vederbörande
skulle uppnå denna ålder samma år som mantalsskrivningsförrättningen
ägde rum.
En reform av mantalsskrivningen måste givetvis också beröra
flyttningskontrollen.
I prästerskapets skrivelse betonades nödvändigheten av
att den som inflyttade från annan socken skulle förete prästbevis
om ålder, kunskap och frejd innan han fick
skattskrivas. Skattekommittén betonade också vikten av flyttningsbetyg
med åldersangivelse.
Förordningen kom september 1812
"Kongl Maj:ts Nådiga Förordning Angående Mantals- och SkattSkrifningarne
i Riket" utfärdades den 30 september 1812.
Enligt ingressen gavs förordningen "i et sammanhang och med upphäfwande
af hwad i denna del hittils warit til efterrättelse gällande."
Alltså upphävdes nu såväl 1693 års mantalskommissarieinstruktion
som det kungliga brevet den 4 september 1811 angående prästerskapets
medverkan vid kontrollen av mantalsskrivningarna. Förordningen gällde
för riket utom för Stockholm, "dock att de särskilta ordningar
för Mantals- och SkattSkrifningen, som, til närmare fullständighet
och Contråle, kunna hafwa blifwit inom Städerna widtagne, härigenom
icke må anses uphäfne". De huvudsakliga bestämmelserna
kan sammanfattas enligt följande.
Mantalsskrivningarna skulle förrättas i november och december
månader för det påföljande året. Kungörelse
härom skulle minst 14 dagar i förväg uppläsas från
predikstolen och efter slutad gudstjänst även i sockenstugan.
Förutom "Mantals- och Skatt-Skrifwaren" samt landshövdingen
och pastor eller ställföreträdare för de båda
sistnämnda skulle närvara läns- och fjärdingsmän,
sexmän och rotemästare.
Mantalsskrivaren skulle i förväg upprätta ett enligt föreskrivet
formulär upplinjerat koncept till mantalslängd med erforderligt
utrymme för införande av inträffade förändringar.
För hela riket gällande formulär för mantalslängd
hade första gången fastställts redan år 1804.
Pastor åter skulle medföra husförhörslängden,
kompletterad vid husförhör, och den tidigare nämnda särskilda
förteckningen.
Alla som ägde, brukade eller förestod hemman, egendomar eller
lägenheter skulle personligen eller genom ombud vid mantalsskrivningsförrättningen
avlämna skriftliga uppgifter enligt fastställda formulär,
dock att allmogen och mindre skrivkunniga kunde lämna muntliga uppgifter.
Den som försummade sin skyldighet härutinnan skulle plikta två
riksdaler.
Viktigt med rätt ort
Beträffande rätt mantalsskrivningsort stadgade förordningens
femte paragraf följande.
"Hvar och en ware pligtig at låta sig Mantals- och Skatt-skrifwa
der han bofast är eller större delen af året wistas. Den
som innehafwer flera i särskilta Socknar eller Prowincer belägna
Egendomar skal, sjelf eller genom Ombud, å hwardera stället
til Mantals- och Skatt-Skrifningen uppgifwa den ort, der han skatt-skrifwen
blifwit eller ämnar sig skatt-skrifwa låta, och sådant
wid Tjugu Riksdaler wite, antingen upgiften uteblifwer eller den skulle
finnas med förhållandet icke instämma; Kommandes dessa
böter at uttagas wid den Egendom, för hwilken uppgiften bort
äga rum.
Embets- och Tienste-män skatt skrifwas der de hafwa Tienst och Lön,
undantagande sådane, som på annan ort äro ständigt
bosatte, i hwilket fall dem skal åligga at wid Skatt-Skrifningen
der de tiensten innehafwa förhållandet, på sätt
och under answar som redan stadgadt är, tillkännagifwa".
En noggrann uppföljning av de försumliga föreskrevs också.
Det skulle åligga mantalsskrivaren att underrätta vederbörande
om den bot han gjort sig skyldig till och samtidigt anmana honom att vid
vite av fyra riksdaler fullgöra sin skyldighet inom 14 dagar. Fortsatt
tredska skulle för vidare åtgärder anmälas hos konungens
befallninghavande.
Prästen fick också skriva under
Efter avslutad förrättning skulle mantalslängden undertecknas
av landshövdingen och pastor eller deras ombud, mantalsskrivaren och
tvenne socknens eller för samlingens invånare. Mantalsskrivaren
skulle därefter före utgången av februari månad tillställa
pastor ett renskrivet exemplar och därvid bifoga såväl den
av pastor uppgjorda förteckningen som de vid mantalsskrivningsförrättningen
avlämnade skriftliga uppgifterna, vederbörligen numrerade. Mantalslängden
skulle därefter uppläsas på en utlyst allmän sockenstämma
första söndagen i mars och därefter "efter befunnen enlighet
med verkliga förhållandet eller därvid gjorda anmärkningar"
bekräftas av pastor och tvenne närvarande sockenmän. Pastor
skulle sedermera överlämna längden till socknens beredningskommitté.
Sedan exemplaret använts vid taxeringsförrättningarna skulle
detsamma avlämnas och förvaras på landskontoret.
Ett kompletterande påbud tillkom
Kort tid, efter mantalsskrivningsförordningens tillkomst fick denna
en komplettering genom Kungl Maj:ts Nådiga Påbud den 28 October
1812 "Angående Wissa omständigheter, hwilka böra iakttagas,
i afseende på Mantals-Skrifningar, Förhörs-Böcker och
Preste-Beivis."
Påbudet kom som en följd av prästerskapets tidigare nämnda
skrivelse den 17 augusti. I detta hade nämligen bl a föreslagits
stadgande om skyldighet för varje husbonde eller den som förestod
hans egendom att vara tillstädes vid husförhören - i själva
verket ett återupplivande av äldre författningar - eller
i händelse av förfall ingiva förteckning över de i
hans hus eller på hans ägor boende personer. wid et wite af
Två -R.dal.Banco, "
Här föreskrevs alltså i själva verket ett slags
"husförhörsskrivning" eller om man så vill "för-skrivning",
även om denna sistnämnda term förekom i lagstiftningen
först långt senare.
Redan i kyrkolagen 2 kap 9 § stadgades om böter för uteblivande
från husförhör, ansvarsbestämmelser som förnyades
och skärptes vid tre olika tillfällen på 1700-talet. Dessa
bestämmelser avsåg försummelser att bevista själva
förhören och därvid redogöra för sin kristendomskunskap,
medan böterna nu kom att gälla försummad uppgiftsskyldighet.
I sammanhanget betonades nu uppgifternas vikt för "Förhörs-Böckrens
fullständighet i flere afseenden och deribland för Uplysning
vid Mantals-Skrifningarne.
I övrigt innehöll påbudet bl a vissa föreskrifter
om avlämnande av prästbevis vid flyttning samt om bevisens innehåll.
I varje förhörsbok skulle finnas ett register över i boken
ingående gårdar och byar samt hemmansnummer.
Flyttningskontrollen ökade och enhetliga formulär
infördes
Skillnaden mellan kyrkobokförd och Mantalsskriven folkmängd
kvarstod. Det berodde bl a på olikheter i den judiciella indelningen
och att uppgifterna avsåg olika tidpunkter. Enhetliga formulär
började komma och dubblettböcker skulle föras.
Prästerna tyckte inte om att föra lantbruksstatistik och efter
klagomål slopades denna uppgiftsskyldighet 1821. Ett förslag
till ändrad judiciell indelning tog 28 år att avslå och
skillnaderna mellan kyrkobokförd och mantalsskriven folkmängd
kvarstod. Enhetliga formulär började utarbetas samtidigt som
flyttningskontrollen började få betydelse för bl a själavården.
Flera nya, enhetliga formulär såg dagens ljus under 1800-talet.
Formaliseringen ökade.
Det var emellertid inte endast de vidlyftiga frågorna kring mantalsskrivning
och kyrkobokföring som förekom vid 1812 års riksdag.
Svårigheterna vid ifyllandet av de, vid seklets början fastställda
statistiska tabellformulären föranledde prästerskapets
besvär vid riksdagen. Man ville slippa lantbruksstatistiken, då
allmogen sällan med säkerhet kände arealen av sin jord
och ståndspersonerna ogärna lämnade prästerna del
av sina anteckningar rörande denna. Man anförde också
att de strängare undersökningar som några präster
företagit i ärendet endast stört det goda förhållandet
mellan lärare och åhörare, varför uppgifterna måste
grundas på gissningar. Därjämte påpekades att varken
prästerna eller allmogen ägde erforderlig vetskap om kännetecknen
på sjukdomar för att sanningsenligt kunna meddela begärda
uppgifter om dödsorsakerna.
Prästerna anhöll nu att antingen nya tabellformulär skulle
fastställas, helst med återgång till 1773 års formulär,
eller också att samtliga konsistorier skulle åläggas
att till ärkebiskopen avge ändringsförslag för Kungl
Maj:ts vidare prövning.
Ekonomiska uppgifter slopades 1821
I infordrat utlåtande över prästerskapets-besvär framhöll
tabellkommissionen bl a att fordringarna på prästerskapet i fråga
om de s k ekonomiska uppgifterna inte sträckte sig längre än
till den kunskap som kunde vinnas genom vänligt samtal och egen erfarenhet
av jordbruk, utan någon sådan efterforskning som kunde störa
det goda förhållandet mellan lärare och åhörare.
Kommissionen ansåg att även ungefärliga uppgifter hade sitt
värde. Beträffande anteckningarna angående dödsorsaker
framhöll kommissionen att anteckningsförfarandet förekommit
ända från tabellverkets början av i det närmaste lika
beskaffenhet och att det var nödvändigt att känna till härjningarna
av de allmänt kända sjukdomar det här var frågan om.
Enligt tabellkommissionen skulle en återgång till de gamla,
i många avseenden felaktiga formulären vara högst olämpligt.
Efter detta utlåtande av tabellkommissionen kom någon ändring
icke till stånd i detta hänseende förrän långt
senare.
Efter olika överläggningar och förslag angående
de statistiska tabellerna beslöt Kungl Maj:t år 1821 att de
ekonomiska uppgifterna skulle uteslutas, då de vid denna tid blivit
i erforderlig utsträckning upptagna i fastställt formulär
för landshövdingarnas femårsberättelser och då
de egentligen icke tillhörde tabellverkets område. Uppgifterna
förekom på detta sätt alltså sista gången
i 1820 års tabeller.
Skillnaderna fanns kvar
Vad beträffade den alltsedan tabellverkets början specifika redogörelse
för dödsorsakerna upphörde denna i och med att Kungl Maj:t
år 1831 fastställde ett nytt formulär för den årliga
anteckningen av födelser och dödsfall. Sundhetskommissionen hade
nämligen vidtagit anstalter för att på annan väg vinna
upplysning om endemiska och epidemiska sjukdomar
och meddela underrättelser därom.
Men trots många ändringar i formulär och föreskrifter
när det gällde befolkningsstatistikens utformning före
den genomgripande omdaning på området, som trädde i kraft
med ingången av år 1860 förblev skillnaden mellan kyrkobokförd
och mantalsskriven folkmängd betydande. Som tidigare nämnts
hävdade tabellkommissionens sekreterare Henrik Nicander att den vid
1812 års riksdag uppgivna differensen till en betydande del berodde
på de svårigheter vid bearbetningen av befolkningsstatistiken,
som föranleddes av de stora skiljaktigheterna i rikets olika indelningar.
Men Nicander nöjde sig inte med detta konstaterande. Han ansåg
att något måste göras för att avhjälpa bristerna,
helst som överensstämmelse mellan den ecklesiastika, kamerala
och judiciella indelningen inom vissa orter snarare hörde till undantagen
än till regeln. Sålunda fanns det exempelvis två kyrkosocknar
som var delade mellan tre län och 46 mellan två län.
Förslag om ändrad indelning
Nicander upprättade nu ett förslag till "en regulär indelning
emellan län, domsagor, fögderier, pastorater och socknar." Principen
var i stort sett den, att den ecklesiastika sockenindelningen skulle lämnas
orubbad och hela den övriga indelningen jämkas så att ett
eller flera distrikt för den civila förvaltningen sammanföll
med motsvarande områden för den ecklesiastika indelningen.
Förslaget överlämnades till Kungl Maj:t den 26 mars 1814
och vidarebefordrades genast till kammarkollegiet, vars avstyrkande utlåtande
kom efter sex år eller den 19 juni 1820. Genom kungligt cirkulär
den 24 augusti samma år anbefalldes samtliga landshövdingar
att infordra vederbörande konsistoriers, civilmyndigheters och menigheters
yttrande och därefter avge eget yttrande över förslaget.
Först 28 år efter det ärendet väckts eller den 23
februari 1842 kom detsamma till slutlig föredragning inför Kungl
Maj: t, som förklarade att frågan för närvarande
icke erfordrade någon ytterligare åtgärd.
Tidpunkterna påverkade siffrorna
Så småningom uppmärksammades även andra orsaker till
den stora skillnaden mellan tabellverkets och landshövdingarnas folkmängdsuppgifter,
nämligen dels de olika tidpunkter från vilka uppgifterna för
ett och samma år beräknades hos tabellverket och länsstyrelserna
och dels att vissa grupper icke återfanns i länssammandragen.
Beträffande tidpunkterna för uppgiftsavlämningen hänförde
sig tabellverkets uppgifter om ett visst års folkmängd till
slutet av samma år, medan den i november och en del av december
verkställda mantalsskrivningen för nästföljande års
skattskrivning vanligen upptogs som redogörelse för skattskrivningsårets
folkmängd.
Skillnaden i den tid från vilken å ena sidan tabellverkets
och å den andra landshövdingarnas uppgifter härrörde
sig var alltså ca 13 månader, medan det oaktat siffrorna avsågs
gälla samma årtal.
Vad beträffade i länssammandragen saknade kategorier nämndes
exempelvis studerande ungdom vid akademin och katedralskolan i Uppsala.
En jämförelse mellan tabellverkets och landshövdingarnas
folkmängdsuppgifter måste sålunda under alla förhållanden
uppvisa stora skiljaktigheter.
"Anmärkningsvärd anomali"
Av nedanstående tabeller uppvisar den första det statistiska
utfallet enligt den vid denna tid gängse redovisningsmetoden och den
andra den uppställning som närmast skulle ha avspeglat verkliga
förhållandet.
En sakkunnigkommentar vid 1850-talets mitt till dessa och liknande sifferuppgifter
har följande lydelse.
"Orsakerna till dessa, i husförhörs- eller mantalslängderna,
deras sammanräkning, eller bristande kontroller öfver den rörliga
befolkningens antal liggande, felaktigheter äro utan tvifvel värda
en sorgfällig undersökning, oaktadt den dermed förknippade
möda, som troligen varit förnämsta anledningen till frågans
undanskjutande, då den blifvit, måhända mer än en
gång, väckt. Att, då mantalsverket i allmänhet och
för hela riket uppgifver en ringare folkmängd än tabellverket,
likväl, såsom af de anställda jemförelserna utvisas,
ett och annat fögderi, en och annan stad, ja, till och med ett och
annat län uppgifves till betydligt större folkmängd, än
i tabellverket, är en i synnerhet anmärkningsvärd anomali."
Tabell 1. Statistiskt utfall enligt gängse redovisning |
|
Folkmängd 1850 enligt tabellverket |
3 482 541 |
Folkmängd 1850 enligt landshövdingarnas berättelser,
baserade på mantalslängderna |
3 402 656 |
Skillnad |
79 885 |
Studerande vid akademin och katedral skolan i Uppsala, som inte
tagits med i landshövdingens i Uppsala berättelse, ca |
-1 200 |
Personer tillhörande lappallmogen, som inte tagits med i berättelsen
för Jämtlands län |
-900 |
Slutlig skillnad |
77 785 |
Tabell 2. Det verkliga förhållandet |
|
Folkmängden den 31 december 1850 enligt tabellverket |
3 482 541 |
Folkmängden enligt 1851 års mantalslängder, upprättade
nov-dec 1850 |
3 427 185 |
Skillnad |
55 356 |
I mantalslängderna ej upptagna personer tillhörande lappallmogen |
-5 605 |
Födelseöverskott frän mantalsskrivningarnas slut
till slutet av 1850 |
-3 265 |
Slutlig skillnad |
46 486 |
Variationer i formulären
Husförhörslängdens uppställning och innehåll kom
givetvis att från början uppvisa många variationer. Som
tidigare nämnts påpekade tabellkommissionen redan år 1761
vådan av att varje pastor upprättade sin förhörsbok
"efter sit begrep" samtidigt som kommissionen föreslog att ett för
tabellverket lämpat formulär borde fastställas. Förslaget
om en sådan generell uppställning av längden förverkligades
dock först sedan ett sekel svunnit hän.
Men även om kyrkoböckernas olika format och uppställning
i övrigt kunde inverka negativt vid den statistiska redovisningen
kom å andra sidan ibland krönikeliknande uppgifter att lämna
många värdefulla upplysningar till gagn för kommande personhistorisk
forskning. Medan dagens minutiöst inrutade folkbokföringsurkunder
endast ger utrymme åt en strikt lagbunden redovisning kan man i
längder från äldre tider emellanåt få mer
eller mindre ingående skildringar av svunna tiders människoöden.
Som exempel härpå kan nämnas följande utdrag ur död-
och begravningsboken för Hållnäs socken i ärkestiftet
1752 - 1861.
Döde år 1801
Edwalla d. 24 Junå f.d. Casseuren vid Leufsta Bruk Herr Nils Bergsten,
född d. 9 Maji 1731 i Lleusta Bruk. Föräldrarne: Casseuren
vid nämnda Bruk Nils Bergsten och Frun, then ädla Matronan.
Gifte sig på wanligt sätt med efterlämnada Fru, Johanna
Elisabeth Norell, med hvilken, under nära 38 års sammanlefnad,
haft åtskilliga barn, såsom Söner och Thesslikes Döttrar
Besvärad af sjukdom och tröttad af altför trägna göromål
vid Leusta, flyttade han med sitt hushåld til Edwalla på 1780-talet.
Sedan September 1800 har han mer och mer blifvit mattad af en tiltagande
hosta, hvilken ovanligen flödade af stinkande Materia, och gjorde,
at han, alt sedan Pingst, kämpat med döden, hvilken ock efter
en Gudelig Beredelse ändade Hans dagar, sedan han här i förgängligheten
Christeligen lefvat 70 1/2 år.
Flyttningsbevis viktigt för själavården
Bakom prästerskapets påpekande vid 1812 års riksdag om
vikten av att prästbevis företeddes i samband med inflyttning
låg säkert en mycket negativ erfarenhet beträffande åtlydnaden
av tidigare bestämmelser på området.
Liksom när det gällt kyrkoböckerna var det ursprungliga
syftet med prästbevisen vid flyttning att i första hand tillgodose
själavårdens behov. Detta framgick exempelvis av ett kungligt
cirkulärbrev angående inflyttandes bevis från kyrkoherden
i utflyttningsorten m m den 8 november 1691, vari bl a dekreterades att
ingen därefter skulle få tillträde till nattvarden, som
inte hade ett säkert pass och bevis från själasörjaren
i den församling där han tidigare vistats. Brevet avsåg
också att hindra såväl bönder som andra att överge
sitt rätta hemvist och därigenom lämna hustru och barn
efter sig i stort elände och armod. Likaså ville man förhindra
att någon genom sådan flykt skulle kunna skyla vårdslöshet
i sin kristendom eller undandraga sig annan undersåtlig plikt och
skyldighet.
En ytterligare bestämmelse om flyttningsattest ungefär ett
halvsekel senare ger en talande bild av strävan att slå vakt
om rätt lära och leverne, nämligen "Kongl Maj:ts Nådige
stadga och Påbud den 20 mars 1735 till hämmande af hwarjehanda
willfarelser, och deras utspridande, emot den rena Evangeliska Läran"
där tredje stycket lyder som följer.
'På det Prediko Embetet må kunna hafwa så mycket bättre
kundskap om de dem anförtrodde Församblingars tillstånd,
så böra inga Husbönder, (undantagande dem, som för
sitt lefwerne äro wäl bekante) Praeceptorer, Kiöpswenner,
Gesäller och Lärogåssar, samt alt tienstefolck wid en
Daler Silfwermynts wite, flyttia utur en Försambling til en annan,
utan at hafwa den förra Kyrkioherdens Attest om sitt förde lefwerne,
samt Kundskap i deras Christendoms stycken, och kommer det på Kyrkioherdens
answar, efter lag, om han gifwer något annat bewis, än han
wärckeligen förtient: och på det Kyrkioherden må
med desto större trygghet kunna utgifwa sådane bewis, bör
den, som således täncker att flyttia, i åtminstone åtta
dagar före flyttningstiden gifwa Kyrkioherden, utur hwilckens Försambling
han flyttar, sådant tilkiänna, så att Kyrkioherden honom
då til slut ytterligare examinera kan. Sammaledes bör och Tienstehionet,
så snart det kommer i sin nya tienst, lämna bemälte Prestebewis
åt sin Husbonde, och åter innom en Månad derefter, detsamma
hos wederbörande Kyrkioherde framte, eller och, ifall det ankomne
Tienstehioneet intet skulle haft med sig sådant beskied, då
innom samma tid gifwa Kyrkioherden det tilkiänna, hwarefter Kyrkioherden
bör af Prästerskapet i den Försambling, hwarifrån
Tienstehionet kommit, giöra sig underrättad om dess kundskap
i Christendommen, samt förde lefwerne, Hwilcket äfwen kommer
att förstås, om de ifrån utrikes Orter ankomne Praeceptorer,
Mästare, Gesäller och Tienstehion. Och skulle wederbörande
Presterskap detta försumma, så bör, i den händelse,
en sådan af Consistorio första gången warnas, men om
han widare dermed beträdes, kommer han derföre, efter omständigheterne,
att plickta: äfwen som och Presterskapet skal wara aldeles förbudit,
at taga någon betalning för de Attester, som de således
utgifwa, och det wid Tijo Dal. Silf:mts böter, med mindre särskilte
Kongl. Resolutioner det efterlåta, hwilcka böter, tillika med
det, som är tagit för Attesten, bör de fattige i Socknen
hemfalla; Skolande Probstarne uppå alt detta hafwa en noga upsickt,
samt gifwa Consistorierne tilkiänna, hwad häremot finnes förelöpa.
"
Skatteskulderna skulle redovisas
Bland de många olika föreskrifter som därefter tid efter
annan utfärdades beträffande prästbevis vid flyttning kan
här nämnas att prästerna genom Kungl Maj:ts Nådiga
Bref till konsistorierna den 16 december 1784 förbjöds att utfärda
sådana för personer som inte kunde förete uppbördsmännens
kvittenser på kronoutskylderna. Emellertid hade detta brev icke åsyftad
verkan: de som visste med sig att de häftade för kronorestantier
uraktlät att anmäla flyttning Kronouppbördsmännen fick
på detta sätt inte upplysning av prästerskapet om deras
hemvist och prästerna kunde å sin sida inte draga försorg
om deras själavård. Därför ändrades bestämmelsen
genom Kongl. Resolution den 15 september 1790, på prästeståndets
besvär sålunda, att prästbevis inte skulle nekas vederbörande
men att beviset skulle förses med anteckning om resterande kronoutskylder.
Enligt ett påbud av år 1811 skulle prästerskapet i flyttningsattest
vitsorda tjänstehjons mer eller mindre duglighet. Emellertid befriades
prästerna från denna skyldighet genom påbudet den 28
oktober 1812, dock att därefter skulle i prästbeviset uttryckligen
utsättas, om den flyttande var vanför eller oförmögen
till arbete.
Genom ett kungligt cirkulärbrev den 20 januari 1865 fastställdes
såväl nytt formulär för flyttningsbetyg som ett kortare
formulär till åtskilliga för särskilda ändamål
avsedda attester, såsom frejdbetyg, bevis om ledighet för äktenskaps
ingående o s v. Vid utfärdandet av attesterna skulle ändamålet
anges. Blanketter skulle tryckas genom domkapitlens försorg och mot
visst pris tillhandahållas de pastorsämbeten som så önskade.
Dubblettböcker skulle föras
På grund av att kyrkoböckerna på åtskilliga håll
förstörts genom brand, otjänligt förvaringsställe
osv beslöt 1840-1841 års riksdag att utdrag ur dop-, vigsel-
och dödböckerna skulle göras efter varje års slut.
Biskopar och domkapitel underrättades härom i cirkulär där
bestämmelserna sammanfattades under rubriken "Om duplett-exemplar af
vissa Kyrkoböcker". I första och tredje punkterna i cirkuläret
föreskrevs:
'To Att utdrag utur Kyrkoböckerne Ofver födde, vigde och döde
efter slutet af hvarje år verkställes, upptagande följande
uppgifter, nemligen utdraget utur Dopboken: uppgift å barnets namn,
dagen, då det föddes och döptes, samt Föräldrarnes
namn, yrke och hemvist: utdraget ur Dödslängden: uppgift å
den aflidnes namn, hemvist, dödsdag och ålder, hvarjemte för
minderårig person uppgifves Föräldrarnes namn och yrke,
samt för äldre person dess yrke, äfvensom gifta eller ogifta
tillstånd: samt utdraget ur Vigselboken: uppgift å Contrahenternes
namn och hemvist, vigseldagen, samt Brudgummens' befattning, äfvensom
Brudens, såvida hon ej vistas i Föräldrarnas hus, hvilkas
namn, så vidt ske kan, böra uppgifvas.
3:o Att utdragen ur förrberörde Kyrkoböcker komma att
förvaras på de ställen, hvarom Biskop och Consistorium,
efter lokala förhållanden, förordna, eller hvarom på
Prestmöte i Stiften överenskommes och beslutas. "
Duplettexemplaren skulle vid visitation bli föremål för
den granskning och undersökning "som i afseende på andra pastors
åligganden dervid ifrågakommer."
De s k duplettböckerna fördes till 1860, från vilket
år särskilda föreskrifter kom att gälla beträffande
rikets officiella statistik.
De föreskrivna skilda förvaringsplatserna för originalböckerna
och utdragen ledde icke till någon allmän åtgärd.
Båda har nämligen som regel återfunnits i kyrkoarkiven.
Central statistikmyndighet inrättades och husförhörslängden
blev församlingsbok
Under 1800-talet nyorganiserades Sveriges statistik och statistiska centralbyrån
skapades 1858. Nya formulär för folkbokföringen togs fram.
Folklängdernas sociala funktion blev allt viktigare genom att fattigvården
började ta fastare former. År 1894 bestämdes att husförhörslängden
skulle ersättas av församlingsboken.
Kraven på en förändrad folkbokföring ökade.
I fråga om statistiken ledde detta till inrättandet av en statistisk
centralbyrå vars förste chef blev Fredrik Theodor Berg. - Fattigvården
började få organiserade former och folkbokföringen fick
även en social funktion. Mantalsskrivningsorten hade nämligen
betydelse när det gällde att avgöra vilken socken som hade
ansvaret för de utslagna. I slutet av 1800-talet tillkom nya folkbokföringsböcker
och husförhörslängderna ersattes av församlingsböcker.
Året 1812 blev ett märkesår i den svenska folkbokföringens
historia. Konungens befallningshavande skulle i fortsättningen "hålla
allvarsam hand" över mantalsskrivningsförrättningen. Och
kyrkan skulle ställa hela sin ingående personkännedom
och allt sitt befolkningsstatistiska material till förfogande. Genom
att uraktlåten uppgiftsplikt vid husförhören belades med
böter fick dessa förrättningar en klart uttalad dubbel
karaktär genom att vara ett led i kontrollen av såväl
personbeståndet som de närvarandes kristendomskunskap.
Emellertid gick Kungl Maj:t vid slutredigeringen av mantalsskrivningsförordningen
vida utöver vad som på sommaren 1812 avsetts och planerats.
Genom den föreskrivna förteckningen över personer i femtonårsåldern
och uppåt ålades prästerna en arbetsbörda som ingalunda
rimmade med privilegiernas garanti, att de skulle vara "ifrån all
lengdeskrivning - nåd. frikallade." Skyldigheten att upprätta
förteckningen upphörde också redan år 1815.
Kraven på en förändring ökade
Allt eftersom åren gick växte kraven på en radikal förändring
på folkbokföringsområdet allt starkare. Bristerna var alltfort
iögonfallande på tre områden, nämligen när det
gällde den stora skillnaden mellan kyrkobokförd och mantalsskriven
folkmängd, den bristande enhetligheten i fråga om kyrkoboksformulären
och slutligen den otillräckliga tillsynen över kyrkobokföringen.
Ett förslag till kyrkolag och särskilda lagar rörande
kyrkoväsendet samt kyrkostadgar framlades den 29 december 1846. Förutom
bl a regler för kyrkoböckernas förande innehöll förslaget
formulär till husförhörslängd, födelse- och dopbok,
giftermålsbok, död- och begravningsbok, inflyttningslängd,
utflyttningslängd samt flyttningsattest.
Beträffande övervakningen av kyrkobokföringen föreslog
de sakkunniga följande: "Ej må födelse- och dopbok, giftermålsbok,
eller död- och begrafningsbok brukas förr, än prost å
hwart blad, sedan det med ordningsnummer är försedt, så
ock å permarnes inre sidor tecknat sitt namnmärke, samt, å
första sidan, samtliga bladens antal. För prosts eget gäll
fullgöre den äldste kyrkoherde, som inom prosteriet tjänstgör,
och för Stockholms församlingar superintendent hwad för
prost nu stadgat är."
Den sålunda föreslagna kontrollen torde ha inspirerats av
franska förhållanden, där de av civilmyndigheterna förda
inskrivningsböckerna skulle häftade och paginerade utlämnas
av vederbörande domare.
Kommitterades förslag föranledde ingen åtgärd. Den
föreslagna kontrollen innan kyrkoböckerna togs i bruk hade avstyrkts
av de flesta konsistorier såsom dels kränkande och dels detta
oaktat ej betryggande.
Statistikmyndighet behövdes
Problemet angående en nyorganisation av den svenska statistiken togs
vid 1853 -1854 års riksdag upp genom motioner i präste och borgarstånden
om upprättandet av en statistisk centralbyrå. Riksdagen beslöt
i anledning härav anhålla att Kungl Maj:t skulle låta utarbeta
och framlägga plan och förslag till ett statistiskt ämbetsverk,
omfattande även tabellkommissionen. Härigenom hade man kommit
fram till ett realiserande av förslag och tankar som under närmare
femtio år sysselsatt riksdagsmän och andra intresserade. Sedan
riksdagen sålunda i princip godtagit förslaget om en statistisk
centralbyrå återstod nu att i detalj utforma planerna för
detta ämbetsverk och att draga upp riktlinjerna för den officiella
statistiken. Detta uppdrogs åt en kommitté, som tillsattes
av Kungl Maj:t den 7 december 1854 och som kallades 1854 års statistikkommitté.
Det mest betydelsefulla arbetet i kommittén utfördes av medicinalrådet
Fredrik Theodor Berg. På officiellt uppdrag gjorde han en rundresa
till flera av de länder, som kommit längst i det statistiska
arbetet. Mycket ofta åberopades också hans erfarenheter som
stöd för kommitténs kritik av det dåvarande tillståndet
i vårt land och dess förslag till förbättringar.
Kommittén avlämnade sitt betänkande den 18 juni 1856.
I detta föreslogs i avseende på den allmänna organisationen
av ett statistiskt ämbetsverk att detta under namnet Statistiska
Tabell-kommissionen skulle vara underställt chefen för civildepartementet
och bestå av två avdelningar: en huvudsakligen rådgivande,
Statistiska Beredningen, och en huvudsakligen verkställande, Statistiska
Tabellkommissionens Centralbyrå, förkortat till Statistiska
Centralbyrån.
De viktigaste statistikgrenar, som enligt betänkandet skulle falla
på centralbyråns lott var hela befolkningsstatistiken, uppgifter
över areal och egendomsfördelning, lanthushållningen med
dess binäringar, allmänna undervisningen, kommunikationsanstalterna,
finanserna, fattigvården och kommunalväsendet.
I proposition till rikets ständer den 30 oktober 1856 framlade Kungl
Maj:t förslag i huvudsaklig överensstämmelse med betänkandets.
Och genom riksdagsbeslut den 22 juli 1858 inrättades så den
nya tabellkommissionen, som alltså i sig innefattade såväl
centralbyrån som den statistiska beredningen.
Den år 1756 inrättade kungliga kommissionen över tabellverket
upplöstes den 31 juli 1858. Samtidigt tillkom den statistiska beredningen.
Centralbyrån började sin verksamhet måndagen den 2 augusti
1858.
Förslag till blanketter togs fram
Förutom att 1854 års statistikkommitté avlämnade
sitt nyss nämnda betänkande gjorde kommittén en särskild
hemställan hos Kungl Maj:t angående "formulär för dop-,
vigsel- och begrafningsböcker samt husförhörs-, in- och utflyttningslängder.
" Sedan den dåvarande tabellkommissionen avgivit infordrat yttrande
häröver fick densamma Kungl Maj:ts uppdrag att utarbeta förslag
till de ifrågavarande formulären.
Efter överläggningar med delegerade från prästeståndet
avgav tabellkommissionen den 2 april 1857 en "plan för insamlande
av uppgifter till Sveriges befolkningsstatistik", som även innehöll
förslag till formulär för kyrkoböcker och längder.
Sedan Kungl Maj: t därefter infordrat utlåtande i ärendet
av prästeståndet och detta utlåtande, som dock åtföljdes
av nya förslag till kyrkoboksformulär, avgivits den 1 mars 1858,
och sedan chefen för statistiska centralbyrån efter domkapitlens
med flera myndigheters hörande, hemställt om åtgärder
i anledning av den nya planen för befolkningsstatistiken, utfärdade
Kungl Maj:t den 4 november 1859 kungörelse angående meddelande
av uppgifter till rikets officiella statistik.
Statistik till centralbyrån
I kungörelsen stadgades bl a, att i stället för de dittills
avlämnade femårstabellerna skulle för varje församling,
med undantag tills vidare för Stockholms stad, lämnas uppgift
till statistiska centralbyrån om rikets folkmängd den 31 december
1860 och senare för samma dag vart femte år i form av utdrag
"ur den så kallade husförhörslängden eller förteckningen
över församlingen tillhörande personer." Vidare skulle från
och med år 1860 de årliga uppgifterna om födda, vigda och
döda avges till statistiska centralbyrån i form av utdrag ur
födelse-, vigsel- och dödböckerna. Utdragen skulle lämnas
på fastställda formulär, lämpliga att även ersätta
de år 1841 föreskrivna duplettexemplaren av dessa böcker.
För varje församling skulle även årligen till statistiska
centralbyrån avges en summarisk redogörelse för folkmängdens
förändringar under det sistförflutna året, varjämte
likaså årligen skulle till centralbyrån lämnas
uppgifter angående av konsistorierna utfärdade skiljobrev.
För åstadkommande av en så långt möjligt
fullständig och tillförlitlig statistik över dödsorsaker
lämnades utförliga föreskrifter angående bland annat
läkares skyldighet att lämna dödsorsaksintyg. Dessa föreskrifter
skulle tillämpas från och med den 1 juli 1860.
Samråd med prästerna om formulären
På grund av skiljaktigheterna mellan tabellkommissionens och prästeståndets
förslag till formulär för kyrkobokföringen upptogs i
1859 års kungörelse icke några direkta föreskrifter
om kyrkoböckernas förande. I stället anbefalldes chefen för
statistiska centralbyrån att efter överläggning med delegerade,
som prästeståndet ägde att utse, avge förslag till
de förändringar i formulären, som kunde befinnas ändamålsenliga.
I cirkulär till domkapitlen den 27 april 1860 fastställde Kungl
Maj:t avgivna förslag till formulär för in- och utflyttnings-
samt husförhörslängderna. Vad beträffade husförhörslängden
medgavs rätt att använda denna för en tid av fem eller
tio år. I fråga om ministerialböckerna
åter överlämnades till konsistorierna att efter samråd
med stiftets prästerskap välja mellan två framlagda alternativ,
med rätt att härvid vidtaga mindre ändringar och att meddela
de föreskrifter ur en av prästerskapets delegerade avgiven promemoria
för kyrkoböckernas förande, som hade särskild anknytning
till antaget formulär.
Folkbokföringens sociala funktion
Som tidigare nämnts kom mantalslängden tidigt att fungera både
som skattelängd och som instrument för den sociala kontrollen.
Frågan om skyldigheten att underhålla de värnlösa
blev särskilt brännande under t ex de svåra missväxtåren
i början av 1780-talet. Nöden och en bristande förståelse
för alla människors lika värde bidrog till att regler tidtals
skapades som för vår egen tid ter sig helt främmande.
Vid mitten av 1800-talet kom efter många utredningar tvenne fattigvårdsförordningar
med i varje fall viss mildring av reglerna.
I 1847 års förordning angående fattigvården i
riket skilde sig såväl hemortsrättsreglerna som persons
flyttningsrätt helt från tidigare stadganden. Enligt huvudbestämmelsen
skulle var och en tillhöra det fattigvårdssamhälle där
han under tre på varandra följande år stadigt vistats
utan att ha åtnjutit fattigunderstöd. Försörjningsorten
var alltså inte längre direkt bunden vid mantalsskrivningen
utan i stället avhängig vistandet.
Vid fastställandet av den tidpunkt, då vistandet skulle anses
ha börjat utnyttjas i första hand kyrkobokföringen och
i andra mantalsskrivningen enligt regeln att den flyttande skulle anses
ha stadigt vistats inom fattigvårdssamhället från den
dag då flyttningsbetyget avlämnats till pastorsämbetet
eller, om så inte skett, från den dag då vederbörande
blivit eller borde ha blivit mantalsskriven.
Fri flyttningsrätt
Den mest genomgripande förändring som kom till stånd genom
1847 års förordning var att fattigvårdssamhällle inte
längre hade möjlighet att hindra en persons inflyttning genom
att vägra honom mantalsskrivning. Beslut av sockenstämma eller
fattigvårdssamhälle om förbud mot inflyttning från
annat fattigvårdssamhälle skulle vara ogiltigt.
Emellertid väckte föreskrifterna i fattigvårdsstadgan
stor opposition. Nästan omedelbart efter dess ikraftträdande
hemställde man om revision av föreskrifterna om försörjningsort.
I en ny fattigvårdsförordning av år 1853 återgick
man till att låta mantalsskrivningen vara bestämmande för
en persons försörjningsort. I fråga om fattigförsörjning
skulle var och en tillhöra det fattigvårdssamhälle där
han författningsenligt var eller bort vara mantalsskriven då
behov av understöd uppstod. För att fattigvårdssamhället
skulle skyddas vid inflyttning av ekonomiskt svaga personer var emellertid
denna huvudregel förknippad med vissa karensbestämmelser gällande
bl a en sexmånadersperiod.
Någon möjlighet för sockenstämma eller fattigvårdssamhälle
att ingripa i den fria flyttningsrätten förelåg inte heller
enligt 1853 års stadganden.
Den år 1812 fastställda mantalsskrivningsförordningen
gällde i det närmaste ett halvsekel. Den efterföljdes av
Kongl Maj:ts Nådiga förordning angående Mantals- och
Skattskrifningarnes förrättande den 20 juli 1861.
Registrering av obefintliga
För en fullständig komplettering av mantalslängden föreskrevs
nu att pastor före den 15 januari skulle tillställa häradsskrivaren
fullständig förteckning på alla förändringar genom
in- och utflyttningar samt födelser och dödsfall efter senaste
mantalsskrivningen och intill slutet av sistförflutna året.
En annan nyhet var att personer, som ett år varit mantalsskrivna
i distriktet men vid nästa års mantalsskrivning icke uppehöll
sig i orten och vars frånvaro ej kunde förklaras genom anteckningar
i husförhörslängden, skulle uppföras i en särskild
förteckning. Sedan vederbörande länsman eller stadsfiskal
lämnats kännedom om förteckningen skulle denna biläggas
mantalslängden. En bestyrkt avskrift skulle insändas till Konungens
befallningshavande. Upprättandet av denna förteckning kan sägas
vara vårt lands första registrering av obefintliga. En förutsättning
för att bestämmelsen skulle ha fått praktisk betydelse
hade givetvis varit åliggande för de myndigheter, som fick
del av uppgifterna, att söka uppspåra de obefintliga och få
dem registrerade i vanlig ordning. Frånvaron av sådana bestämmelser
gjorde att man på sina håll så småningom helt
enkelt uraktlät att upprätta förteckningarna.
I ett kungligt cirkulär år 1865 förordnades bl a att
namnet på varje person, som vid mantalsskrivning införts i
den nyss nämnda särskilda förteckningen, skulle i husförhörslängden
med tydlig hänvisning överflyttas till ett i slutet av längden
reserverat utrymme. Detta var alltså början till den år
1894 lagstadgade boken över obefintliga, som först år
1968 avlöstes av det nuvarande obefintligregistret. I allmänhet
antecknades obefintlighetsklientelet ännu långt fram på
1900-talet i en särskilt rubricerad avdelning i slutet av församlingsboken.
Nya regler kom 1894
Mot slutet av 1800-talet kom nya regler för folkbokföringen i
riket genom en förordning angående kyrkoböckers förande
av den 6 augusti 1894 och förordningen angående mantalsskrivning
av samma datum.
1 1673 års mantalskommissarieinstruktion föreskrevs att mantalskommissarien
skulle hålla "et fullkombligit protocoll, Öfwer alt det som
dher wijdh passerar, och hans tienst och förrättande angåår.
. . ". Instruktionen av år 1693 innehöll märkligt nog
ingen föreskrift om protokoll vid förrättningen. Protokoll
synes därefter ha förts endast i ringa utsträckning trots
att sådant borde ha erfordrats särskilt sedan mantalsskrivningen
blivit avgörande för en sockens skyldighet att lämna fattigunderstöd.
Först i 1894 års mantalsskrivningsförordning föreskrevs
ånyo skyldighet för förrättningsmannen att föra
protokoll vid mantalsskrivningen.
I ett den 2 december 1890 avgivet betänkande med förslag till
ordnande av kyrkobokföringen i riket m m får man en intressant
inblick i hur exempelvis utlänningar dittills behandlats i kyrkobokföringshänseende.
I brist på föreskrifter hade praxis varit mycket växlande.
I en del församlingar upptogs utlänningar i såväl
husförhörslängden som i ministerialböckerna. I andra
åter tog man inte upp dem i husförhörslängderna och
endast undantagsvis i ministerialböckerna. Det vanligaste förfaringssättet
synes ha varit att då en utlänning i Sverige erhöll prästerligt
biträde vid dop, vigsel eller jordfästning anteckning gjordes
i ministerialböckerna med numrering i dessa, om vederbörande
var upptagen i husförhörslängden, och annars utan numrering.
Uppkommen fråga om upprättande av ett alfabetiskt register
över församlingens medlemmar mottogs kyligt av de sakkunniga:
"Visserligen vore det stundom beqvämt att hafva ett sådant
register, men besväret att upprätta ett sådant och hålla
det i komplett stånd skola säkerligen de flesta pastorer ej
anse uppvägas af arbetet att någon gång anställa
någon stunds eller timmes sökande."
Nu kom församlingsböckerna
Genom 1894 års kyrkobokföringsförordning fastställdes
enhetliga formulär för ministerialböcker. Samtidigt härmed
ersattes under en övergångsperiod av sex år husförhörslängderna
med församlingsböcker. Utöver den ovan nämnda boken
över obefintliga tillkom nu också konfirmationsbok.
Utbytet av ordet husförhörslängd mot beteckningen församlingsbok
motiverades bl a med att husförhören inte längre hade samma
betydelse som tidigare och att sådana vid denna tid inte ens förekom
överallt.
I en kommunionlängd skulle enligt församlingsboken införas
församlingens samtliga konfirmerade medlemmar, varjämte anteckningar
skulle göras om nattvardsgång. I längden skulle antecknas
personernas bostad, namn och yrke, varjämte fanns fem kolumner, en
för varje år under en femårsperiod, för anteckning
om nattvardsgång. I reglerna till längdens förande angavs
att densamma genom tudelning av kolumnerna kunde användas i tio år.
Efter endast några år föreskrevs en mycket märklig
formulering vid anteckning av lekmannadop. Efter många stridigheter,
varvid bl a lekmannadopen bedömts som en allvarlig överträdelse
av kyrklig ordning och prästerna sålunda icke ansett sig kunna
godtaga en föreskriven anteckning Döpt av lekman utfärdades
den 18 mars 1898 ett cirkulär, enligt vilket lekmannadop skulle anges
med orden Icke av svenska kyrkan döpt. Denna anteckningsform, genom
vilken man alltså beskrev något som skett genom att säga
att någonting icke skett, kom underligt nog att användas i
kyrkobokföringen i mer än ett halvsekel.
Utvecklingen under 1900-talet ledde fram till datoriseringen
Folkbokföringens fortsatta utveckling under 1900-talet skedde etappvis.
Ett stort steg togs på 40-talet då länsbyråer med
plåtregister över befolkningen inrättades. Tjugo år
senare blev det dags för datorernas intåg och centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden (CFU) bildades som centralmyndighet för
bl a folkbokföringen. Den senaste tidens debatt har handlat om folkbokföringens
framtida hemvist - ska den ligga kvar hos pastorsämbetena eller föras
över till försäkringskassorna eller till de lokala skattemyndigheterna?
Folkbokföringens betydelse har väl först under de senaste
decennierna vunnit mera allmänt erkännande. Särskilt gäller
detta kyrkobokföringen.
Ännu på 1940-talet kunde man i ett arbete i kyrkorätt
till stor förvåning läsa bl a det föga uppskattande
betraktelsesättet att kyrkobokföringen numera "nedsjunkit till
en förberedelse åt den uteslutande borgerliga intressen tjänande
mantalsskrivningen. "
Vid slutet av samma decennium kom frågorna om den kyrkliga registreringen
i blickpunkten i mänga församlingar på grund av den då
för första gången i lag stadgade allmänna skyldigheten
för församlingarna att tillhandahålla pastor skrivbiträde,
därest förhållandena så påkallade. När
skrivbiträdesfrågan kom upp till behandling hände det
på sina häll att man frågade hur mänga böcker
prästen egentligen hade absolut skyldighet att föra.
Denna okunnighet hade sin grund i de kyrkliga myndigheternas bristande
information om kyrkobokföringens betydelse. Domkapitlens intresse
härvidlag har hittills varit mycket bristfälligt. Så sent
som i april 1982 uppgav en av vår kyrkas högste ledare i en
tidningsintervju att den kyrkliga registreringen pågått sedan
1749.
Vad som väl med rätta förvånar många i expeditionsarbetet
engagerade ännu i dag är att i lag fastställda formulär
för kyrkoböcker som tidigare nämnts kom först under
1800-talets senare hälft.
Men man får å andra sidan inte låta denna förvåning
skymma värdet av den stora administrativa skicklighet och den ansvarskänsla
som kom att sätta sin prägel på den organisatoriska utvecklingen
inom kyrkobokföringen just under denna tid.
Kyrkobokföringsförordningen av år 1894 kom i stort sett
att bli ledande för befolkningsregistreringen under ett halvsekel.
Visserligen ersattes författningen av andra, till en början
av förordningen den 23 december 1910 och därefter av kyrkobokföringsförordningen
den 3 december 1915, men dessa sistnämnda författningar anslöt
sig i huvudsak till den första i fråga om yttre anordning och
formulär.
Slutet flyttningssystem infördes
I 1890 års betänkande angående kyrkoskrivningen i riket
påtalades att det rådande bruket att flyttningsbetyg utfärdades
till obestämd ort givit anledning till "ganska mycken oreda i kyrkoskrifningsafseende.
" Detta ledde till bestämmelser i 1894 års kyrkobokföringsförordning,
dels att flyttningsbetyg icke fick utfärdas till obestämd ort
och dels att pastor, som mottog flyttningsbetyg utfärdat till annan
församling än den, dit inflyttning skedde, skulle härom underrätta
den församling som utfärdat betyget. Bestämmelserna kvarstod
i 1910 års kyrkobokföringsförordning.
Genom 1915 års förordning äter infördes det ännu
gällande s k slutna systemet vid flyttning inom Sverige. Från
början innebar detta att så snart flyttningsbetyg, utfärdat
till församling inom riket, inlämnades på pastorsexpedition,
ålåg det pastor där att härom underrätta pastor
i den församling, varifrån betyget utfärdats. Meddelandet
gjordes på s k avi om inflyttning.
Den som före är 1916 uttog flyttningsbetyg till församling
inom riket avfördes samtidigt ur församlingsboken som utflyttad.
Genom den nya bestämmelsen kom vederbörande att avföras
först sedan avi om inflyttning inkommit från inflyttningsförsamlingen.
Såsom utflyttningsdag antecknades i den gamla församlingen
den på avin angivna inflyttningsdagen i den nya. På detta
sätt kom alltså i fortsättningen in- och utflyttningsdag
vid flyttning mellan församlingar inom riket att sammanfalla.
I folkbokföringskommitténs betänkande den 7 november
1944 föreslog kommittén en markant ändring i fråga
om in- och utflyttningsdag. Kommittén erinrade härvid om att
anteckning om utfärdat flyttningsbetyg gjordes i utflyttningsförsamlingens
församlingsbok, varigenom vederbörande hindrades att där
vidare utfå annat prästbetyg än nytt flyttningsbetyg.
Då flyttningsbetyg enligt den i betänkandet föreslagna
nyordningen icke vidare skulle - utom i särskilda undantagsfall -
utfärdas, bortföll denna säkerhetsspärr, vilket enligt
kommittén kunde medföra olägenheter. Komittén
föreslog därför att såsom sammanfallande in- och
utflyttningsdag skulle antecknas den dag, då den flyttande i samband
med personaktens översändande till inflyttningsorten avfördes
ur utflyttningsförsamlingens församlingsbok. Förslaget
föranledde dock ingen ändring.
Sedan flyttningsbetygen avskaffats gäller såsom sammanfallande
in- och utflyttningsdag vid flyttning inom riket den dag, som den nya
församlingen antecknar såsom inflyttningsdag på rekvisition
av vederbörandes personakt hos utflyttningsförsamlingen.
Det här beskrivna slutna flyttningssystemet tillämpas enligt
den internordiska flyttningskungörelsen den 5 september 1969 fr o
m den I oktober samma år vid flyttning till Sverige från Danmark,
Finland, Island eller Norge eller frän Sverige till något av
dessa länder. Bestämmelserna har sedan kommit att gälla
även Färöarna fr om den I juli 1970 samt Grönland
fr o m den l juli 1972.
Länsbyråer med plåtregister
Under åren 1946 och 1967 kom genomgripande reformer på området.
Den första kom att regleras av folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946, kyrkobokföringskungörelsen den 30 december samma
år och mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947.
Ett nytt led tillfogades folkbokföringssystemet fr o m september
1946 genom länsbyråerna för folkbokföringen, som
utrustades med präglingsmaskiner för prägling av tryckplåtar
och adresseringsmaskiner för tryckning medelst plåtarna av
kort, längder, debetsedlar osv. En plåt präglades för
varje inom länet kyrkobokförd person. Pastorsämbetena fick
församlings- och anvgångsregister, bestående av avtryckskort
frän länsbyrån. Dessa kort användes också av
pastorsämbetena vid deras avisering till länsbyrån om
vigslar, dödsfall osv.
Statistiska centralbyrån kom att i egenskap av riksbyrå för
folkbokföringen utöva den centrala ledningen av och tillsynen
över folkbokföringen i riket.
Skriftliga mantalsuppgifter skulle avlämnas av samtliga uppgiftspliktiga
personer. Roteombud gick pastor och mantalsskrivningsförrättaren
till handa med stöd av sin orts- och personkännedom.
Andra nyheter var personakterna. Födelsenummer fastställdes
för varje person.
Kyrkobokföringsinspektörer sedan 1946
Enligt bestämmelserna i 1946 års folkbokföringsförordning
skulle domkapitlet vid utövandet av det dem åliggande inseendet
över kyrkobokföringen biträdas av kyrkobokföringsinspektörer.
I varje stift skulle finnas en inspektör, dock att Konungen där
så fanns erforderligt ägde besluta att flera inspektörer
skulle finnas inom visst stift.
Den 14 september 1946 förordnades så 21 inspektörer.
Antalet är numera 24, sedan Göteborgs stift indelats i tre samt
Luleå och Stockholms stift i vartdera två inspektionsområden.
Enligt särskild instruktion tillhör det kyrkobokföringsinspektörs
uppgifter att skaffa sig kännedom om hur pastorsämbetena bedriver
kyrkobokföringen, bl a genom personliga besök tid efter annan.
Han skall också påpeka fel eller brister och sättet för
rättelser eller förbättringar samt i fall, då åtgärd
av domkapitlet eller riksskatteverket behövs, underrätta den
i fallet behöriga myndigheten.
Genom kungörelse den 16 december 1949 kom nya bestämmelser
angående befolkningsstatistiken. Härigenom upphävdes 1859
års statistikkungörelse och åtskilliga till denna anknutna
särskilda bestämmelser.
Kungörelsen är 1859, som faktiskt bl a innehöll föreskrift
om folkräkning är 1860 och därefter vart femte är,
ledde endast delvis till efterföljd. Sålunda utfördes
folkräkningar under perioden 1860-1930 endast vart tionde år
och först därefter vart femte år med undantag för
år 1955. Är 1960 hölls folkräkning i kombination
med bostadsräkning. Frän och med år 1965 sker folk- och
bostadsräkning vart femte är i statistiska centralbyråns
regi.
Först fr o m 1950 års folkräkning befriades enligt kungörelsen
1949 pastorsämbetena från det betungande arbetet med upprättandet
av utdrag ur församlingsboken. Grundmaterialet för folkräkning
blev då mantalslängd och mantalsuppgifter. Likaså ersattes
samtidigt de dittills till statistiska centralbyrån lämnade
utdragen ur ministerialböckerna med de avier rörande födelser,
vigslar och dödsfall som pastorsämbetena tillställde länsbyrån
och av dessa vidarebefordrades till statistiska centralbyrån.
Den år 1859 påbjudna summariska redogörelsen till statistiska
centralbyrån angående folkmängdsändringar under
det sistförflutna året avlämnades av pastorsämbetena
för sista gången efter årsskiftet 1972/73. Folkmängdsstatistiken
baseras fr o m årsskiftet 1973/74 på uppgifter hämtade
från statistiska centralbyråns register över totalbefolkningen,
RTB. Detta register bygger på aviseringar från folkbokföringen.
Datorerna kom på 60-talet
Den I juli 1964 överfördes de arbetsuppgifter som dittills ankommit
på riksbyrån för folkbokföringen till centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden (CFU).
Under dess verksamhetstid kom den andra stora reformen 1967 vid folkbokföringens
inträde i dataåldern.
De tidigare huvudförfattningarna ersattes nu med folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967 och folkbokföringskungörelsen av samma datum.
Genom dessa regleras fortfarande såväl kyrkobokföring
som mantalsskrivning. Riksuppläggning för ADB-systemet påbörjades
i länen sedan datakontor inrättats där redan den I februari
1966.
De skriftliga mantalsuppgifterna slopades vid genomförandet av den
nya reformen, liksom roteombuden och förskrivningsförfarandet.
Den 11 mars 1969 fastställde centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
en inom folkbokföringssektionen utarbetad handbok för kyrkobokföringen.
Handboken föres enligt lösbladssystem och. kan därför
fortgående kompletteras. Innehållet utvidgades år 1972
till att omfatta även mantalsskrivningsförfarandet och har sedan
dess namnet RSV Folkbokföring.
Till den vid 1946 års reform fastställda identitetsbeteckningen
lades enligt 1967 års folkbokföringsförordning en kontrollsiffra,
varefter beteckningen kallas personnummer.
Den 1 januari 1971 inrättades riksskatteverket och blev en central
myndighet för beskattnings-, uppbörds- och folkbokföringsväsendet.
Verket övertog sålunda bl a de arbetsuppgifter som tidigare
åvilat centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
En lika omfattande som betydelsefull kursverksamhet på kyrkobokföringsområdet
har bedrivits av riksskatteverket alltsedan dess tillkomst.
Överföringen till civil myndighet
Frågan om kyrkobokföringens överförande till civil
myndighet har vid olika tillfällen varit föremål för
mer eller mindre ingående debatter alltsedan 1890-talet.
I det betänkande som låg till grund för 1894 års
kyrkobokföringsförordning omnämnde de kommitterade att
tanken på prästerskapets befrielse frän civilregistrationen
visserligen framkommit men att en sådan anordning borde uppskjutas
så länge som möjligt med tanke på de därmed
förenade svårigheterna.
Frågan om civilbokföring jämsides eller alternerande
med en av prästerna ombesörjd bokföring upptogs vidare
bl a av 1924 års uppbördssakkunniga och 1936 års uppbördskommitté.
Ingetdera av förslagen föranledde dock någon Kungl Maj:ts
åtgärd.
Den folkbokföringskommitté som avgav sitt yttrande 1944 föreslog
att den lokala folkbokföringen alltjämt skulle handhas av prästerskapet.
Som motivering härför anfördes genomgående eller
endels i betänkandet, departementschefens proposition och utskottsutlåtandet
att en övergång till ett helt civilt system skulle medföra
dubbelbokföring, ökat besvär för allmänheten
och ökade kostnader för det allmänna. I utskottsutlåtandet
betonades som särskilt negativt att en överflyttning till de
närmast tänkbara civila befattningshavarna, nämligen mantalsskrivningsförrättarna,
skulle innebära 119 tjänsteställen, medan antalet pastorat
på landsbygden var omkring 1200.
I ett av statens organisationsnämnd är 1957 avgett förslag
till rationalisering av kyrkobokföringen och mantalsskrivningen förutsatte
nämnden vid sina undersökningar - med hänvisning till den
av riksdagen begärda kyrka-statutredningen - att den lokala folkbokföringen
tills vidare skulle ankomma på prästerskapet. Samma ståndpunkt
förfäktades av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
när denna är 1966 lade fram sitt betänkande Ny folkbokföringsförordning
m m.
I 1958 års utredning kyrka-stats slutbetänkande 1968 upptogs
spörsmål i folkbokföringsfrågan av mera principiell
art, således icke t ex frågan om till vilken myndighet en
ev överflyttning av den lokala folkbokföringen borde ske. Däremot
förordade centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
år 1970 i sitt betänkande Folkbokföringsorganisationen
m m lokala skattemyndigheten, om ett överförande skulle ske.
Den parlamentariskt sammansatta 1968 års beredning om stat och
kyrka föreslog i sitt slutbetänkande är 1972 att huvudmannaskapet
för den lokala folkbokföringen skulle föras över till
borgerligt organ. Beslut borde fattas 1974, varefter reformen förutsattes
genomförd fr om år 1976. Beredningen tog inte ställning
till vilket borgerligt organ som skulle komma i fråga. Emellertid
lade regeringen inte fram någon proposition i anledning av beredningens
förslag.
I 1978 års stat-kyrkabetänkande förelåg icke något
förslag om en framtida folkbokföringsorganisation. I en bilaga
tog man upp frågan om den personregistrering som kunde behövas
i svenska kyrkans församlingar för den händelse, som man
uttryckte sig, folkbokföringen skulle komma att överföras
till borgerligt organ. Förslag till en s k församlingsregistrering
utarbetades. I en expertbilaga åter förordades den lokala skattemyndigheten
om folkbokföringsansvaret överfördes till borgerlig myndighet.
Genom ett underremissförfarande före sitt yttrande över
stat-kyrkabetänkandet beredde svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund samtliga församlingar tillfälle att avge
yttrande och lade i remissen även in frågan om folkbokföringen.
Det visade sig då att 85 % av remissinstanserna ville att den lokala
folkbokföringen skulle ligga kvar hos pastoraten.
Försäkringskassorna?
I ett i december 1981 framlagt betänkande Folkbokföringens framtida
organisation föreslår 1979 års folkbokföringskommitté
att såväl den lokala folkbokföringen som mantalsskrivningen
överföres till de allmänna försäkringskassorna
och att den centrala tillsynen förs över från riksskatteverket
till riksförsäkringsverket. Av särskilda yttranden i betänkandet
framgår bl a att en av ledamöterna i kommittén förordar
ett oförändrat huvudmannaskap för folkbokföringen samt
att en av de sakkunniga och fyra experter anser att uppdraget att vara lokal
folkbokföringsmyndighet bör läggas på lokala skatternyndigheten.
Ett omfattande problem vid folkbokföringen är de s k skenskrivningarna.
Redan i riksskatteverkets årsbok 1971 påpekades att det från
bl a statistiskt håll framförts att bristande överensstämmelse
mellan den faktiska bosättningen och kyrkobokföringen kan ha
uppkommit i avsevärd omfattning, sedan skyldigheten för allmänheten
att årligen lämna mantalsuppgifter upphörde år 1967.
I en riksdagsmotion i januari 1981 om kyrkobokföring och faktisk
bosättning hemställde Anna-Greta Skantz m fl att riksdagen hos
regeringen skulle begära översyn av bestämmelserna i folkbokföringsförordningen
så att medvetet oriktiga kyrkobokföringsåtgärder
förhindras. I motionen framhölls bl a att någon årlig
kontroll på nytt borde övervägas. Riksdagens skatteutskott
tillstyrkte bifall till motionen. Enligt utskottets uppfattning borde
den av motionärerna begärda översynen av kontrollfrågorna
komma till stånd i samband med ställningstagandena till 1979
års folkbokföringskommittés förslag. Riksdagen
beslöt i december 1981 i enlighet med utskottets hemställan.
Fotnoter:
Länsman var titeln (före år
1918) på landsstatstjänsteman som hade att närmast under
kronofogden verka för allmän ordning och säkerhet inom
sitt distrikt, åtala brott osv.
Sexmän var av sockenstämman valda
förtroendemän med uppgift bl a att jämte kyrkvårdarna
vaka över kyrkans och prästgårdens vidmakthållande
och att handha uppsikten över kyrkotukten.
Med prästbord avsågs den för
prästens underhåll anslagna egendomen.
Anabaptister eller vederdöpare
var en under reformationstiden i bl a Tyskland utbredd rörelse, vars
medlemmar förkastade barndopet och lät döpa om sig.
Kaplan var en äldre benämning för
underordnad präst. Tjänsten blev ordinarie genom kyrkolagen.
På 1800-talet benämningen på komminister.
Det s k prästtiondet var vid denna
tid en prästerlig avlöningsförmån.
Varje kyrka hade en - vanligtvis numrerad förteckning
över bänkarna. Som regel hade varje gård sin bänkplats.
Placeringen utvisade också vederbörandes sociala status.
Förslagen kallas vanligen kyrkoordningsförslag.
I litteraturen finns emellertid även benämningen förslag
till kyrkolag. Med hänsyn till det slutliga resultatet har här
använts beteckningen kyrkolagsförslag.
Klockaren var ursprungligen en kyrkotjänare
med uppgift att vårda kyrkan och dess inventarier samt att ombesörja
klockringningen därav namnet. Sedermera kunde klockaren inneha även
lärar- och organisttjänst. Klockartiteln försvann år
1947.
Underslev = bedrägeri, här närmast
detsamma som falskdeklaration.
Konsistorium var förr i protestantiska
länder en benämning på stiftsstyrelsen, domkapitiet.
Med manufakturer avsågs vid denna
tid framför allt anläggningar för framställning av
textilvaror, men även exempelvis tobaksspinnerier, porslinsfabriker
och glasbruk.
Härmed åsyftades en i andra Samuelsboken
24: e och första Krönikeboken 21:a kap. beskriven folkräkning,
som då betraktades som ett misstroende mot Gud. Som straff härför
uppges 70000 män ha dödats av pesten.
Prosterier var långt fram i tiden
benämningen på kontrakt.
Plantage = jordegendom.
Vagabond = kringvandrande person, lösdrivar
Collegium medicum, ursprungligen collegium
medicorum, var ett svenskt läkarsällskap, verksamt 1663 - 1813,
som bestod av godkända och promoverade läkare.
I Sveriges tidigare historia förekom
att ett eller flera län eller landskap bildade eller sammanslogs
till generalguvernement för åstadkommande av en mera
koncentrerad och enhetlig ledning. Styresmannen kallades generalguvernör.
Facilltera - underlätta
Arkiater var vid denna tid benämningen
på en livmedicus. dvs husläkare för kunglig person
Räknekarmnaren handhade revision
och övrig kontroll över fogdarnas räkenskaper.
Benämningen soldat användes i Sverige
från 1600-talet om bl a knektar.
Fogde var sedan 1290-talet en i Sverige använd
beteckning för åtskilliga ämbetsmän hos konungen
eller enskilda godsägare. Fogdeväsendet omorganiserades slutligt
1634. Namnet fogde ingick sedan i en rad ämbetsmannatitlar: slotts-,
härads-, stadsfogde osv.
Signet = litet sigill
Hjon betydde ursprungligen make eller familjemedlem,
sedermera tjänare, varur uppkom tjänstehjon och legohjon m m.
Hospital var ursprungligen inrättningar
för vård av gamla och sjuka. Från 1700-talet och in på
vårt århundrade kallades svenska psykiatriska sjukhus också
hospital.
Possessionat = godsägare
Frejd var en äldre rättsterm. Att
ha god frejd var liktydigt med att man åtnjöt medborgerligt
förtroende.
En sjukdom säges vara endemisk eller
uppträda som endemisk, om den t ex håller sig begränsad
till ett bestämt område eller en viss befolkningsgrupp.
Praeceptor = lärare.
Termen ministerialbok tillkom först
på 1800-talet. Till ministerialböckerna har sedan dess vanligen
räknats födelse- och dopbok, lysnings- och vigselbok (numera
äktenskapsboken) samt död- och begravningsbok. Efter stadgandet
om konfirmationsbok har även denna införlivats i gruppen. På
1890-talet omnämnes beteckningen ministerialböcker i ett provisoriskt
betänkande som "hävdvunnen". Emellertid användes termen
i författningstryck åren 1859 och 1860 för att beteckna
även husförhörs-, in- och utflyttningslängder. När
det gällde de här omnämnda alternativen avsågs enligt
den direkta ordalydelsen "de öfrige Ministerial-böckerna, nemligen:
Lysnings- och Vigselbok, Födelse- och Dopbok samt Död- och Begrafningsbok."
|