Sök
Logotyp, till startsidan

Arkiv för Rättslig vägledning

Rättslig vägledning Länk till annan webbplats.

Lyssna

Skatteverkets yttranden

Statsstödsutredningens betänkande SOU 2011:69 - "Olagligt statsstöd"; remiss 2011-11-18

Datum: 2012-02-20

Dnr/målnr/löpnr:
131-814833-11/112
Näringsdepartementet
103 33 Stockholm

Er beteckning N2011/6221/MK
 
 

1 Sammanfattning


 
Skatteverkets yttrar sig endast avseende den del som avser "olagligt statsstöd".
 
Verket delar inte utredningens förslag att återkrav av utgivet stöd ska hanteras av det organ som utbetalat stödet. Verket anser istället att samordning, kontroll och återkravsskyldighet ska hanteras av en särskild myndighet.
 
Därutöver pekar Skatteverket på ett antal oklarheter i förslaget.

 

2 Återkrav


 
Enligt utredningen kan olagligt stöd som lämnats av ett offentligt ägt bolag eller annat rättsubjekt av privaträttslig natur, återkrävas av stödgivarna genom att de riktar ett direkt krav mot stödtagaren. Har stöd lämnats av kommun eller landsting måste återkrav ske med iakttagande av kommunallagens bestämmelser. Utredningen har inte ansett det nödvändigt med särskilda återkravsföreskrifter för kommun eller landsting.
 
När det gäller stöd som lämnats av staten eller av statlig förvaltningsmyndighet konstaterar utredningen att det saknas reglering om vem som ska återkräva ett olagligt stöd. En lösning är att det läggs på en central myndighet eller på regeringen eftersom kompetenser på statsstödsområdet finns inom Regeringskansliet. Utredningen anser dock att ansvaret för återkrav bör läggas på den myndighet som fattat beslutet som medfört olagligt stöd, eftersom den myndigheten även har bäst information om stödmottagare och belopp (sidan 173).
 
Statligt stöd ges således i olika former och från olika givare. För en stödgivare med ansvar för att även återkräva ett olagligt stöd medför de minimisreglerna att denne måste känna till omfattningen av samtliga stöd — d.v.s. även stöd från andra givare - som en mottagare fått under en treårsperiod för att se om taket på 200 000 euro överskridits. För det ändamålet behöver givaren sådan kompetens om EU:s olika statsstödsregler, att denne kan bedöma om olika stöd som en mottagare fått strider mot genomförandeförbudet. Men inte ens sådan kännedom och kompetens är tillräcklig. Efterkommande stöd från annan givare kan nämligen medföra att stöden sammanlagt överskrider taket om 200 000 euro. 
 
För såväl givare som mottagare — den sistnämnde för att lämna uppgift till en givare - krävs därför insikt och medvetenhet om olika former av statliga stöd och även vad som är stöd och hur dessa förhåller sig till EU:s statsstödsregler. När det gäller till exempel stöd i form av olika skatte- och avgiftslättnader är det stora svårigheter att överhuvudtaget överblicka vad som erhållits och vad som är stöd. Exempelvis fastighetsskatt på vindkraft där skattebestämmelsen i 3 § femte stycket lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt (FSL), anger att skatten "kan utgöra stöd av mindre betydelse". Här har inte ens lagstiftaren klart uttryckt vad som ska gälla.
 
Skatte- och avgiftslättnader leder i sin systematiska tillämpning till bristande förutsebarhet i beloppsmässigt hänseende. Situationen blir ännu mera svåröverskådlig och oförutsebar när det blir fråga om olika stöd till samma mottagare. Ur det perspektivet är det därför Skatteverkets uppfattning tveksamt att införa skatte- och avgiftslättnader som kan medföra att dessa ensamt eller tillsammans med annat stöd utgör olagligt statsstöd.
 
Konsekvensen av utredningens förslag leder till att alla stödgivare — korsvis — ska hålla sig informerade om och bedöma hur såväl det egna utgivna stödet som andra givares stöd förhåller sig till EU:s statsstödsregler.
 
Mot denna bakgrund anser Skatteverket att det bör övervägas om inte kontroll och inhämtning av uppgifter bör samordnas och inordnas hos en för ändamålet lämplig myndighet. Denna bör då även som en naturlig följd hantera återkrav av olagliga statsstöd.

 
3        Övriga frågor
 
I utredningens uppdrag ingick att bl.a. föreslå de eventuella författningsändringar som är nödvändiga för att möjliggöra återkrav av statsstöd. För den del av utredningen som berör Skatteverkets verksamhet, utmynnar resultatet i princip endast i ett lagförslag där det föreslås vilket subjekt som ska återkräva och vilket subjekt som ska återbetala ett olagligt statsstöd.
 
När ett återkrav aktualiseras måste beloppet kunna beräknas. I det avseendet finns följande oklarheter:
 
1) Eftersom Sverige har egen valuta måste en omräkning till kronkursen ske när summan av statligt stöd under en treårsperiod ska jämföras mot gränsen för stöd av mindre betydelse på 200 000 euro. Det frågan gäller är hur den beräkningen ska göras eller vilken kurs som ska tillämpas för den aktuella treårsperioden. Frågan som är av betydelse för såväl den löpande kontrollen av den treåriga beloppsgränsen, som vid en återbetalning, har inte berörts av utredningen.
 
2) Fastighetsskatt för vindkraft påförs för kalenderåret och fastställs vid utfärdandet av slutlig skatt. Frågan gäller om stödet ska anses effektuerat för det år det avser, eller vid den tidpunkt när skatten fastställs. Frågan är inte berörd av utredningen.
 
3) Stöd av mindre betydelse som beviljas ett företag får inte överstiga 200 000 euro under en period av tre beskattningsår. Frågan är vad som avses med företag när det ingår tillsammans med flera företag i samma koncern. Frågan är inte berörd av utredningen.
 
4) Av Kommissionens förordning (EG) nr 1998/2006, artikel 2.1, andra stycket följer att om en stödåtgärd överskrider taket på 200 000 euro så omfattas den inte av de minimis förordningen, inte ens den del som inte överskrider taket. Av andra stycket följer därefter att i ett sådant fall kan man inte göra gällande att förordningen ska tillämpas på stödåtgärden, varken vid den tidpunkt när stödet beviljades eller någon senare tidpunkt.
 
Elproduktionsenheter betalar statlig fastighetsskatt med 0,5 % och för vindkraftverk utgör fastighetsskatten 0,2 % (3 § första stycket d) och f) FSL). När det gäller vindkraftverk, anges i paragrafens femte stycke att skillnaden mellan skattesatserna "kan utgöra stöd av mindre betydelse". Om skattesatsen bedöms utgöra stöd av mindre betydelse, medför det att ett företag med vindkraftverk som överskrider taket på 200 000 euro ska återbetala hela skillnadsbeloppet på 0,3 %. Eftersom de minimisförordningen därefter inte ska tillämpas på stödåtgärden, blir konsekvensen för den som drabbas, att fastighetsskatt inte får betalas enligt den skattesats som följer av svensk lag och som gäller för övriga — konkurrerande — företag med vindkraftverk. Denna konsekvens har inte berörts av utredningen.
 
5) När det gäller återkrav av stöd som lämnats genom undantag från skatt ålades Grekland att återkräva statliga stöd oavsett att Grekland hävdade att återkravet stred mot det grekiska förbudet om retroaktiv beskattning. I denna fråga, som är av synnerlig vikt för återkrav, konstaterar utredningen endast att relationen mellan EU:s statsstödsregler och det svenska förbudet mot retroaktiv beskattning inte prövats av EU-domstolen.
 
Under 1) — 5) redovisade oklarheter bör klarläggas under ärendets fortsatta beredning.

 
Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Ingemar Hansson. Vid den slutliga handläggningen har följande också deltagit: överdirektören Magdalena Andersson, rättschefen Vilhelm Andersson, enhetschefen Tomas Algotsson, sektionschefen Lena Abrahamsson och rättslige experten Lars Tegman, föredragande.