Skatteverkets yttranden

 
Skatteverket lämnar härmed sitt yttrande över rubricerat förslag.
 
Skatteverket tillstyrker förslaget men anser att direktivet bör förtydligas i vissa avseenden.

 
Artikel 2
 
I artikel 2 ges definitioner av vissa grundläggande begrepp i direktivet. Bl.a. anges vad som menas med "sen betalning", "dröjsmålsränta" samt "exekutionstitel". Det ges dock inte någon definition av begreppet "indrivningskostnad". Borgenären ska kompenseras för sina merkostnader genom dröjsmålsränta, ett fast belopp för indrivningskostnader samt ersättning för eventuellt överstigande indrivningskostnader. Skatteverket anser att det finns behov att klargöra vad som ryms inom begreppet indrivningskostnad.   
 
I artikel 5 hanteras sena betalningar från offentliga myndigheter. Det finns en möjlighet för myndigheten att visa att den inte varit försumlig trots att betalning skett för sent. För att skapa tydlighet bör begreppet "laga förfall" eller motsvarande införas i direktivet och tas med bland definitionerna i artikel 2. Se vidare nedan under artikel 5.

 
Artikel 5   
 
I artikel 5 hanteras sena betalningar från offentliga myndigheter. Om en myndighet inte betalar en faktura i rätt tid får en borgenär - utöver dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader - i princip rätt till ersättning med 5 procent av det fakturerade beloppet. Denna schablonersättning fungerar på samma sätt oavsett om betalning sker en dag för sent eller kanske 90 dagar för sent.
 
Enligt en undersökning som gjordes i SOU 2007:55 "Utredningen om långa betalningstider" så betalades ungefär varannan faktura, företag emellan samt mellan företag och myndigheter, efter förfallodatum. En stor del av förseningarna var korta. Utredningen konstaterade att underleverantörer till den statliga sektorn drabbades i relativt liten utsträckning av sena betalningar. Det torde vara ofrånkomligt att en del av de många fakturor som varje år skickas från företag till myndigheter kommer att betalas för sent, även om det införs en rejäl schablonersättning. Även om en eller annan dags betalningsförsening är utan nämnvärd betydelse för ett företags likviditet kommer företaget alltså att kunna kräva myndigheten på ett många gånger ansenligt belopp. Borgenären kompenseras för sina direkta merkostnader genom dröjsmålsräntan, det fasta beloppet för indrivningskostnader samt ersättning för eventuellt överstigande indrivningskostnader. Man kan därför fundera om en sådan sanktionsavgift nödvändigtvis ska tillfalla borgenären. Enligt Skatteverket bör man därför överväga om det bör bildas en tillsynsmyndighet i dessa frågor inom EU och att schablonersättningarna ska tillfalla denna. En nödvändig förutsättning för detta är dock naturligtvis att företagens administration inte ökar p g a en sådan lösning.       
 
Ersättningsnivån är densamma (5 % av fakturerat belopp) oavsett hur långt betalningsdröjsmålet är. Eftersom det framstår som ett allvarligt problem att myndigheter i vissa medlemsländer sköter betalningar mycket dåligt så anser Skatteverket att man bör ytterligare skärpa denna bestämmelse. Det bör således övervägas om inte schablonersättningen ska stegras i takt med att tiden går utan att betalning sker. I situationer med långvarigt betalningsdröjsmål torde det sällan vara så att myndigheten inte kan anses vara ansvarig för ett betalningsdröjsmål.  
 
Det finns en möjlighet för en myndighet att visa att den inte varit försumlig trots att betalning inkommit för sent. Till undvikande av kostsamma och tidskrävande tvister bör det, enligt Skatteverkets mening, även översiktligt regleras när gäldenären (myndigheten) i regel kan anses ha haft laga förfall för ett betalningsdröjsmål. Det kan i enstaka fall bero på en tredje man (t.ex. när banken inte har verkställt ett betalningsuppdrag) eller force majeure. Det bör vidare anges att det inte är godtagbart att en försumlig myndighet anför att det varit fråga om olyckliga omständigheter till följd av semestertider, ovana vikarier, eller inträffade sjukdomsfall.
 
Det bör av artikel 5 tydligt framgå att det är gäldenären (myndigheten) som ska visa att det är fråga om laga förfall för en sen betalning. Det ska föreligga  en stark presumtion för att schablonersättning ska utgå när betalning inkommit för sent. Skatteverket anser att detta inte klart framgår av artikelns utformning.
 
På samma sätt bör det, enligt Skatteverkets uppfattning, anges hur en myndighet ska agera om den anser att den inte är ansvarig för en konstaterad betalningsförsening. Ska schablonersättningen omedelbart betalas och det slutliga ansvaret klarläggas efter domstolsprövning? Eller kan en myndighet hålla inne med betalningen till dess domstol beslutat att schablonersättning ska utgå? Skatteverket förordar det sista alternativet.
 
Detta yttrande har beslutats av undertecknad t.f. överdirektör. I den slutliga handläggningen har i övrigt deltagit t.f. avdelningschefen Stina Ögren, sektionschefen Jonas Grönkvist samt den rättslige experten Micael Zingmark, föredragande.