
En privatbostad kan endast ägas av en fysisk person (privatperson). När det gäller dödsbon finns det särskilda regler.
För att ett småhus eller ägarlägenhet ska vara en privatbostad krävs att det/den helt, eller till övervägande del, mer än 50 procent, används eller är avsett/avsedd att användas för permanent boende eller fritidsbostad för dig som ägare eller dina närstående.
För ett tvåfamiljshus räcker det med att det till väsentlig del, minst 40 procent, används eller är avsett att användas för permanent boende eller fritidsbostad för dig som ägare eller dina närstående.
En mangårdsbyggnad som är ett en- eller tvåfamiljshus på en jordbruksfastighet räknas också som en privatbostadsfastighet om den används som bostad för ägaren eller närstående. Om huset på lantbruket har betecknats som småhus vid fastighetstaxeringen, men är inrättat till bostad åt tre till tio familjer, kan det dock inte vara en privatbostadsfastighet.
Det är tillräckligt att fastigheten är avsedd att användas som privatbostad. Skulle din fastighet vara uthyrd en längre tid till någon utomstående kan den trots det vara din privatbostad. Det förutsätter att du eller någon av dina närstående har för avsikt att inom överskådlig tid flytta tillbaka till fastigheten. Omständigheterna i det enskilda fallet får avgöra om fastigheten ska räknas som privatbostad.
Om du delvis använder fastigheten i din näringsverksamhet eller hyr ut den kan fastigheten förlora karaktären av privatbostad. Skulle den göra det förblir den dock privatbostad det år ändringen sker och året därpå. Därefter blir fastigheten en näringsfastighet om du inte säljer den. Säljer du den andra året efter förändringen räknas fastigheten som en privatbostadsfastighet även för försäljningsåret. Denna regel kallas tröghetsregeln eller tvåårsfristen.
För ett småhus eller ägarlägenhet utomlands gäller i princip samma regler som för småhus och ägarlägenhet i Sverige. Mangårdsbyggnad på utländskt jordbruk är dock alltid näringsfastighet.