På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Logotyp, till startsidan

De svenska skatternas historia

-en artikelserie av Susanne Löwnertz tidigare publicerad i RSV Info åren 1982 – 83

Förord

Detta häfte innehåller en serie artiklar, som tidigare publicerats i riksskatteverkets informationstidning RSV Info under åren 1982 - 83. Författare har varit Susanne Löwnertz.

Artiklarna behandlar översiktligt de svenska skatternas historia från allra första början och fram till den tidpunkt då vi fick det skattesystem vi har idag. Skatterna sätts in i sitt historiska sammanhang och artiklarna innehåller därför en hel del allmän historia eftersom avsikten har varit att göra framställningen lättillgänglig.

Redaktör Björn Thärnström, RSV, har svarat för redigering bildurval och layout. Docent Stellan Dahlgren har dessutom gjort en översiktlig faktagranskning och lämnat en del synpunkter.

Avsikten är att särtrycket ska ge skatteförvaltningens personal en inblick i gårdagens system för beskattning. Särtrycket kan även vara intressant i andra sammanhang.
 

Solna i april 1983
RIKSSKATTEVERKET

Skatterna kom med den svenska statens uppkomst

När den svenska staten uppkom fick landet sina första skatter, som gick till kungamaktens underhåll och krigståg. Så småningom blev dessa skatteprestationer stående skatter och nya skatter infördes också. Stormännen fick skattebefrielse och det värdsliga frälset skapades. Fogdar placerades ut i slottslän och hade i uppdrag att driva in skatterna.
 

Det gemensamma för alla skatter är att de utkrävts av en överhöghet, dvs en eller flera personer som innehaft en sådan maktposition att de kunnat utkräva prestationer av landets befolkning. Detta inträffade först när den svenska staten uppkommit och det valdes en gemensam kung. Tidigare hade det varit omöjligt eftersom de olika stammarna som befolkade landet inte hade någon särskild kontakt med varandra så länge jakt- och odlingsmarkerna räckte till. När de olika grupperna började röra på sig och stötte samman med andra uppkom tvister (förmodligen med strider som följd) och uppgörelser tvingades fram mellan byarna. Uppgörelserna resulterade i gränsdragningar eller större sammanslutningar och på detta sätt växte allt större samhällen fram.

En enande faktor var också gudakulten som firades med stora offerfester i Uppsala. Samtidigt med dessa fester bedrevs också handel och rättsskipning.

Exakt när det svenska riket uppkom vet man inte. Olov Skötkonung som levde vid 1000-talets början var dock den förste sveakung som också valdes till kung över göterna. Vid mitten av samma århundrade gjordes en gränsläggning mellan de tre nordiska länderna. Men trots landets enande kvarstod landskapens individuella särarter, vilket framkommer inte minst i landskapslagarna, som nedtecknades på 1200- och 1300-talen. Även de skatteprestationer som uttogs av folket varierade landskapsvis.

Uppsala öd och gästning gick till kungens underhåll

Det enda synliga föreningsband som fanns emellan landskapen var kungen, som "dömdes" till konung på de olika landskapstingen. Hans uppgifter var att styra riket, upprätthålla lag och hålla fred. De rättigheter som tillkom honom var i främsta hand Uppsala öd, bestående av de kungsgårdar som låg spridda över riket, där avkastningen var kungens egendom. Då det var kungens uppgift att skipa rättvisa tvingades han ut på resor i riket och han och hans följe, hirden, tog då in på dessa gårdar och kunde på så sätt förbruka de produkter som där fanns samlade. (Dessutom hade kungen rätt till de böter han utdömde).

Ursprungligen skulle Uppsala öds avkastning vara tillräcklig för kungens underhåll. Vad vi nu för tiden i dagligt tal kallar för skatter var det inte fråga om - den frie mannen kunde inte påtvingas några avgifter. Däremot hade den frie mannen tjänsteplikt.

En sådan tjänsteplikt var gästningen, skyldigheten att ta emot och underhålla  kungen och hans följe när de var på resa. Förmodligen ingick det i gästningen att bidraga med produkter till kungsgården, när kungen och hans följe väntades på besök och kungsgårdens egna produkter inte beräknades räcka till. Antagligen kunde denna tjänsteplikt kännas mycket tung emedan hirden oftast var talrik - en typ av maktdemonstration från kungens sida. Det är lätt att tänka sig den förtvivlade bonden efter ett dylikt besök med skövlade visthusbodar och tomma förråd. Hur skulle han nu kunna försörja sin familj och sina underlydande på gården?

Bondebefolkningen fick leverera livsmedel och andra varor till kungsgårdarna. Kungen och hans följe tog in där under resor i landet. Dessa skatteprestationer kallades gästning och gengärd.
Bild: Ola Nyberg.

Ledung var en krigsorganisation

Ytterligare en skyldighet fanns, nämligen ledungen som innebar att kungen kunde ge order om bemanning och utrustning av skepp för att användas vid krigståg. Det framgår av landskapslagarna att de flesta landskap omfattades av den statsdirigerade ledungsorganisationen men den lokala utformningen kunde vara mycket varierad. De flesta landskap var uppdelade på hundare. I Uppland var varje hundares "laga ledung" fyra skepp medan Västmanlands laga ledung bara var två. Kusttrakterna, eller Roden som det hette, var indelat i skeppslag, där varje skeppslag uppsatte ett ledungsskepp. Hundarena och skeppslagen var i sin tur uppdelade i underdistrikt som i sin tur hade underdistrikt. I Uppland kallades det minsta distriktet hamna - ordet för det band där äran var fäst vid årfästet - och bestod, av det lag bönder som gemensamt hade att ställa upp och utrusta en roddare. I Roden var motsvarande beteckningar (åra) eller har (årfäste). Ledungsorganisationen utgjorde sålunda vårt första indelningsverk.

Enligt hälsingelagen behövde de som bodde i Umeå och Bygdeå och norr därom utöver en skinnskatt av varje båge inte fullgöra någon ledungsplikt utan de skulle försvara sitt land på egen hand.

Det var endast den självägande bonden som var skyldig till ledung. För att få deltaga i ledungstågen måste ytterligare en förutsättning vara uppfylld, nämligen vapenförhet.

Ledungen var en krigsorganisation i östra Sverige, som innebar att bönderna skulle utrusta och bemanna krigsskepp när kungen skulle dra ut i krig. Ledungen blev på 1200-talet en stående skatt.
Bild: Ola Nyberg.

Gästningen och ledungen förvandlades till stående skatter

Under 1200-talet utkrävdes ledungen alltmer sällan. Tyska köpmän hade börjat tränga fram i Östersjöområdet och använde sig av samma handelsvägar som vikingarna, när dessa sökte sig fram mot östersjöprovinserna och Ryssland. Tyskarnas båtar var starkare än de svenska, och när de tyska köpmännen gick tillsammans och bildade det mäktiga Hansaförbundet i Lübeck fick de ett militärt och ekonomiskt övertag i Norden. Den svenska bondesjöfarten hade med detta spelat ut sin roll, med resultatet att kungamakten inte längre hade någon användning för ledungsplikten. Däremot hade de användning för de varor och penningar som hörde samman därmed.

Orsaken var att landets krigsordning undergick en total omorganisation. Man börjande nu värva yrkeskrigare, som krävde sin lön i klingande mynt, samt bygga slott ute i landet. Slottsanläggningarna, som besattes med en fogde och krigsfolk, blev oerhört betydelsefulla i och med att de gav kungen möjlighet att kontrollera större delar av riket. För att bygga slotten och underhålla deras besättningar krävdes stora inkomster.

Problemet löstes genom att de gamla ledungsplikterna började förvandlas till årligen återkommande krav. Om kungen inte hade utlyst ledung något år krävde han en viss ersättning, den sk skeppsvisten, som erlades i korn, fläsk, smör och en viss summa penningar. Denna ersättning gjorde kungen nu anspråk på varje år och skeppsvisten blev alltså en stående skatt.
 

Snäckepenning och ledungslame

Men utöver skeppsvisten utkrävde makthavaren också andra prestationer. Hade inte ledungsplikten fullgjorts på ett godtagbart sätt, hade tidigare vissa böter utgått för de skyldiga. Hölls t ex inte båten (snäckan) i stånd, utgick snäckepenningen som straff och om den personliga ledungsskyldigheten undanhölls utgick ledungslame, ledungen lamslogs. Dessa böter som alltså hade utgått för underlåtenhet ansågs av de makthavande nu kunna utgå som ordinarie skyldigheter.

På samma sätt övergick också gästningen. till att bli årligen återkommande skatter, kallade gengärd.

Det var slottsfogdens uppgift att se till att skatterna drevs in. Fogden hade ju ansvaret över slottet och dess underhåll inför kungen. Hans ställning var stark, och den utnyttjades också när det gällde att få befolkningen att prestera sina skyldigheter. Eventuellt överskott hamnade i fogdens ficka, varför det naturligtvis var lockande att kräva in så mycket som överhuvudtaget var möjligt. Indrivningsmetoderna kunde därför vara mycket hårda, för att inte säga hänsynslösa.
 

Stormännen - en ny maktfaktor

Hela denna omorganisation av krigsväsendet liksom landets indelning i slottslän var avsett att stärka landets försvar mot yttre och inre fiender. Samtidigt gav länsindelningen kungen större makt att behärska riket och dess befolkning. Men på systemet tjänade ytterligare en maktfaktor, nämligen stormännen.

Stormännen fick en helt unik ställning genom Alsnö stadga 1280. Personer som hade sådana ekonomiska resurser att de kunde hålla stridshäst och kvalificerade krigsvapen till kungens disposition utlovades befrielse från all kunglig skatte- och bötesuppbörd. Dessa personer hade nu möjlighet att uppbära skatt från sina gods, antingen jorden brukades av dem själva eller av trälår under ledning av brytar (ofria förvaltare) och landbor (frälsebönder).
Därmed hade kungen och denna stormannaklass, det världsliga frälset, således ett gemensamt intresse i omläggningen av skatteväsendet eftersom det gav dem ökad ekonomisk och politisk styrka. Den lidande parten i detta sammanhang blev boendemenigheten i bygderna. Bönderna förlorade möjligheten att göra sig militärt gällande, deras skatt och landbornas avgifter och dagsverken blev stående bördor.

Gengärden (gästningen) och ledungsskatterna kom att utgöra stommen i vad man sedermera kallade jordeboksräntan, en viktig del av grundskatterna. Dessa grundskatter utgjorde härefter ryggraden i det svenska skattesystemet fram till deras slutliga avskrivande i början av 1900-talet.

Magnus Eriksson kämpade mot dåliga finanser

De stående skatterna visade sig snart otillräckliga. Redan från 1300-talets början kom extraskatter att bli nödvändiga i tider av finansiellt trångmål. De kan indelas i gärdskatter, som utgick i varor, och gälder som utgick i pengar. Under Magnus Erikssons regeringstid (1319-1356) inträffade en rad händelser som fördystrade tillvaron för större delen av befolkningen. Magnus Eriksson drömde om att bli härskare över ett stort rike och löste därför ut Skåne från danskarna för en penningsumma som var så stor att den totalförstörde Sveriges finanser. Ovanpå detta kom så en rad missväxter och epidemier som ryckte bort en stor del av landets befolkning, vilket naturligtvis innebar att statens intäkter minskade betydligt.

Magnus kämpade förtvivlat mot de dåliga finanserna. Han lånade upp pengar från kyrkan och stormännen och lämnade som pant slottslän, vilket fick den katastrofala följden att även de inkomster som hade kommit därifrån försvann! Liksom sina föregångare och efterträdare måste han vid flera tillfällen utkräva en extraskatt, markgälden, som utgick med en mark per hushåll. Denna och andra extra skatter, som lades ovanpå de ordinarie, fick till följd att skattejorden minskade genom att frälsemännen köpte skattejord av bonden, som därefter blev landbo på sin före detta gård. Avraden var nämligen vid ett flertal tillfällen lägre än alla de skatter som utgick.

Ett annat försök att bättra på landets finanser var Magnus Erikssons stadslag i början på 1350-talet. Från statsmaktens sida ville man utöva starkare kontroll över handelslivet genom att koncentrera handeln till städerna. Lagen föreskrev bl a att varje stad årligen skulle betala en viss skatt i pengar till kronan. Inom staden fördelades skattebördan på invånarna enligt en inbördes överenskommelse. Men innevånarna påfördes även extraskatter.

Bergsbruket beskattades också

Under denna tid blomstrade bergsbruket upp och kungen hävdade, efter internationell förebild, att kronan rådde över alla naturtillgångar som låg djupare i jorden än plogen nådde. Bergsmännen var därför tvungna att betala 10% i produktionsskatt. Denna skatt kom att bli en mycket god inkomstkälla för staten men problemet var att få folk till arbete i gruvorna. Magnus Eriksson försökte lösa detta genom att erbjuda brottslingar asylrätt på bergen. Magnus tvingades dock att böja sig för folkets protester. I en skrivelse till landets invånare framförde kungen en formlig bön om förlåtelse för de tunga skatter han lagt på befolkningen. Några extra skatter skulle i framtiden ej utgå såvida inte krigsfara hotade landets frid, en kung skulle krönas eller rida sin eriksgata, ett kungabarn skulle bortgiftas eller om kungen beslutade om slottsbyggen. I sådana fall måste kungen komma överens med sex frälsemän, sex personer ur allmogen, biskopen och lagmannen i varje lagsaga innan någon extraskatt kunde uttagas. Det slutliga resultatet med beslutet blev ändå att extraskatterna togs ut så ofta att de nästan fick formen av stående skatter.

Folket reste sig mot tunga skatter och förtyskning Magnus upprepade konflikter med stormännen resulterade i att han avsattes 1363 för att ersättas av Albrekt av Mecklenburg. Albrekts regering utmärktes av mycket hård extra beskattning, som i första hand gick ut över skatte- och kronobönderna. Också stormännen var förbittrade på den nye kungen, beroende på att han med förkärlek satte sina tyska landsmän på höga poster i landet och förbigick svenskarna. Stormännen vände sig därför till Danmarks och Norges drottning, Margareta, och bad om hjälp. Albrekts trupper besegrades av Margaretas och hon valdes efter detta till drottning över Sverige.
 
Hade Sveriges befolkning hoppats på att det tunga skatteoket skulle lätta med Margaretas trontillträde blev de besvikna. Statsfinanserna var liksom tidigare dåliga men med hårdhet och konsekvens vidtog Margareta en rad åtgärder. Omedelbart efter trontillträdet beslutade hon att varje bonde och landbo skulle drabbas av en skatt på en mark. Snart steg hjälpen till hela 15 mark vilket var en oerhörd summa i jämförelse med andra skatter, framförallt som denna skatt utgick i reda pengar och inte i produkter. Den har dock troligen i sig innefattat andra skatter.

Inte bara menigheten utan också delar av samhällets övre skikt drabbades av Margaretas hårdhänta politik. 1396 genomdrevs nämligen reduktionsbeslutet att alla gods som under Albrekts regeringstid bortförpantats eller bortskänkts nu skulle återgå till kronan utan ersättning till dem som innehaft godsen.

Fyrmannagärden

1403 försvann femtonmarkshjälpen. I stället infördes fyrmannagärden: 4 bönder skulle om vintern lämna 1 nöt, 1 svin, 2 får, 2 gäss, 4 höns, 40 ägg, 40 lass ved, 2 pund smör, 1 pund råg och 1 mark hampa. På sommaren "räckte" det med hälften av de uppräknade varorna. Dessutom blev varje bonde tvungen att utföra 24 dagsverken om året åt slottsfogden. Vid sidan av dessa nya skatter fanns fortfarande de gamla och eftersom de också till stor del utgick in natura blev det överskott på vissa varor. För att dessa överskott skulle kunna komma landets makthavare till godo förvandlades överskotten till pengar eller värdeören -föremål som hade ett fast penningvärde. Men det var inte alla gånger som de skattskyldiga hade några penningar utan bara kunde fullgöra sina plikter genom att betala med varor. Fogden som nu stod under mycket sträng kontroll från statsmakternas sida var i vilket fall tvungen att redovisa för den penning-. summa som svarade mot persedlarnas värde. Han fick därför värdera dessa varor och gjorde detta till så lågt värde som överhuvudtaget var möjligt eftersom han inte behövde redovisa för några överskott!

Erik av Pommern, som efterträtt Margareta vid hennes död, ville förvandla sina tre riken till ett imperium som skulle omfatta hela Östersjöområdet. Till följd av detta började Hansan känna sin ställning hotad. Det krig som följde på denna kontrovers innebar i sin tur ökade skatter.

Fyrmannagärden var en skatt som infördes på 1400-talet. Den bestod av en rad olika varor samt även arbetsprestationer i form av dagsverken. Bild: Ola Nyberg.

Bönderna reser sig mot fogdarna

Det var inte bara bondeklassen som drabbades hårt. Även frälset hade påverkats av den skärpta skattepolitiken och deras jord drabbades också av extraskatter.

Så småningom tog tålamodet slut och under ledning av bergsmannen Engelbrekt gjorde bönderna uppror till vilket även stormännen anslöt sig. Böndernas framgångar slutade när Engelbrekt mördades av en motståndare 1436. Några höga ämbetsmän passade på att ta makten och flera av böndernas upprorsledare avrättades. Även om detta var ett snöpligt slut på den till en början framgångsrika folkresningen, fick bönderna en viss skattelindring tillsammans med uppmaningen att avstå från vidare upplopp.

Skattelindringen gavs i form av att fyrmannagärden bara skulle utgå med 2/3. Detta genomfördes genom att samma kvantitet produkter som tidigare hade utgjorts av fyra män nu skulle utgöras av sex män. Samtidigt förbjöds bonden att köpa mer jord än vad han behövde för att livnära sig på.

Syftet var att förhindra att en person lade under sig för mycket jord, skatterna utgick ju efter jordägare. I byar där befolkningen var solidariskt ansvariga för gärdsskatternas utgörande var förmodligen knepet med skenköp inte alltför ovanligt. Men detta försökte nu statsmakten komma tillrätta med genom förbudet. Unionskonungen, som inte bara blev avsatt i Sverige utan också i Danmark och Norge, slog sig ner på Gotland och blev sjörövare.

Pengar började flyta in

Åren efter Engelbrekts död fram till slutet av 1470-talet låg makten hos rådet. Rådets främsta ledamöter anammade raskt tesen att deras väl och kronans bästa var identiska, och delade upp slottslänen emellan sig.
 

Detta tillstånd ändrades när Sten Sture d ä fick makten. Genom att samla kronans län i sin hand och där placera pålitliga fogdar började pengar återigen flyta in till statskassan. Överskotten av de skatter som flöt in försökte man inte längre ta ut i pengar, utan man började i stället att exportera de av produkterna som var åtråvärda utomlands. Lägger man därtill de relativt lugna år som varade fram till 1500-talets början, med minskade militära utgifter som följd, kändes denna period förmodligen rätt lindrig för allmogen.

Gustav Vasa fick kontroll över landet och finanserna

Gustav Vasa skapade ordning och reda i landets finanser och administration. Genom reformationen ökade statens jordinnehav. Skatterna var baserade på jorden och Gustav Vasa uppmuntrade därför nyodling. Jordeböckerna blev ett instrument för kontroll av skatteindrivningen. Efter Gustav Vasas död råkade Sverige på nytt i krig, vilket ledde till ökade skatter och bl a fick man lösa ut Älvsborgs fästning vid två tillfällen. Kungens makt över beskattningen minskade och riksdagen fick ökat inflytande.

Efter oroliga år med inre och yttre strider som kulminerade med Stockholms blodbad 1520, valdes Gustav Vasa på ett riksmöte i Västerås till Sveriges konung.

På ett markant sätt skiljer han sig från tidigare regenter genom att lyckas få så gott som fullständig kontroll över rikets finanser. Han hade ett oerhört intresse för landets ekonomi och ville själv överblicka landets alla materiella resurser och kontrollera deras användning. Målet var att få landet ekonomiskt oberoende gentemot utlandet. Omsorgerna sträckte sig till alla tänkbara grenar av näringslivet, till bergshantering och köpenskap, till åkerbruk och fiske, till hantverk och kvarnrörelse.

Kontrollen ökade

Skattesystemet ordnades och reglerades under Gustav Vasas tid, men undergick inga egentliga förändringar. Kungen försökte visserligen införa en ny skatt, landsskatten, som skulle utgå i förhållande till varje persons förmögenhet, men skatten möttes av ett så starkt motstånd att den aldrig togs ut.

I stället för att införa nya skatteslag försökte kungen få ut maximalt av befolkningen genom att införa större kontroll genom utvidgning av fogdeförvaltningen samtidigt som han sökte höja samhällets produktivitet med olika metoder. Han tålde t ex inte att det fanns arbetslösa och ingrep därför med tvångsarbete. Arbetslösa placerades på viktiga företag som slottsbyggen och bergsbruk eller i krigshären.

Vid Gustav Vasas trontillträde fick staten dåliga finanser. Han hade nämligen satt sig i skuld till Lübeck för att därifrån få hjälp till det befrielsekrig som jagade bort den danske kungen och hans trupper. Dessutom behöll han de yrkeskrigare som han hade värvat ytterligare en period på grund av inre oroligheter. Därför präglades 1520-talet av många hjälpar och extraskatter. (Under senare delen av hans regering förekom det däremot knappast några extraskatter alls, utom när äldste sonen Erik skulle ut på friarfärd till drottning Elisabeth av England.) Inte ens adeln eller kyrkan slapp undan när det gällde dessa extraskatter.

Adeln ålades nämligen att betala 10% i skatt på de inkomster de hade från sina förläningar. Dessutom beslutade kungen att den skattefrihet adeln åtnjöt skulle bli proportionell mot storleken på den rusttjänst de presterade.
Av kyrkan krävde han stora "silverhjälpar" för att möjliggöra betalningen av skulden till Lübeck. Inför kyrkans klagomål hävdade kungen endast att det var fråga om lån som skulle återbetalas. Detta var ett löfte som aldrig skulle infrias.

Kyrkan tog ut tionden

Ända sedan kristendomen fått fäste i landet hade en produktionsskatt utgått till kyrkan, nämligen tionden. Denna skatt utgick på så gott som allt som producerades på ett jordbruk. Tionden gällde såväl jordägare som landbo. 1/3 av tionden erhöll sockenprästerna medan resten gick till biskopen och de fattiga. Kyrkan fungerade nämligen som en social institution i samhället. I klostren kunde fattiga och sjuka få vård och hjälp. Det var också kyrkan som stod för den kulturella utvecklingen i landet och en viss undervisningsverksamhet förekom på sina håll. Staten tog ingen som helst befattning med dessa uppgifter!

Trots att kyrkan bara existerat i landet några århundraden hade den hunnit samla på sig stora rikedomar genom donationer och köp. Kyrkan ägde vid 1500talets början ungefär 20% av alla gårdar i landet, vilket kan jämföras med kronojorden som utgjorde ca 5%.
 

Gustav Vasa "reformerade" kyrkan

Gustav Vasa som hade stora utgifter såg med begär på kyrkans stora egendomar, silvret i kyrkorna och klostren samt de inflytande produktionsskatterna. Därför insåg han snabbt att Martin Luthers lära om förhållandet mellan kyrka och stat kunde utnyttjas - till hans fördel.

Med adelns hjälp genomdrevs beslutet om reformation på Västerås riksdag 1527. Därefter plundrades kyrkorna och klostren på en stor del av sina inventarier. Kyrkojorden fick härefter betala samma avgifter som kronojorden.

Klostren revs och munkarna och nunnorna kördes ut. De fattiga och sjuka fick nu klara sig bäst de kunde. Den nya läran förkunnade nämligen kravet på arbetsamhet som de kristnas moraliska plikt, och menade att allmosegivandet uppmuntrade till dagdriveri som den kristne inte borde tolerera. Gustav Vasa tvingades dock till slut att inse att något borde göras åt förhållandena i Stockholm och lät därför inrätta Helgeandshuset på Riddarholmen.

Kyrkotionden fortsatte att utgå, men staten lade beslag på den del som inte gick till sockenprästerna. Statens del kallades därefter för kronotionde.

Jordeböckerna - ett indrivningshjälpmedel

Efter reformationen hårdnade greppet om medborgarna genom att den statliga förvaltningen byggdes ut. Landet indelades i fögderier med en kungsgård i varje. Där fanns en fogde med uppgift att driva in skatterna från bönderna. Fogdarna blev under denna tid hårdare än tidigare på grund av att kungen nu utövade en minutiös kontroll över deras redovisning. På förhand uppställdes prestationsnormer som måste uppnås, och klarade inte fogdarna av detta krävdes ingående förklaringar. Att denna kontroll över skatteinkomsterna kunde ske berodde till stor del på de jordeböcker Gustav Vasa lät införa i hela landet.

I dessa böcker upprättades förteckningar över jorden och de räntor som åvilade den. Räntan bestod dels av all den skatt som erlades av skattebonden, dels av den avrad (arrende) och de skatter som erlades av brukaren till statens jord, kronojord, och slutligen de skatter som brukare av frälsejord måste betala.

Att skatten och avraden benämndes ränta berodde på att kungen inte ville se någon skillnad mellan skatte- och kronojord. Gustav Vasa ansåg att kungen hade den egentliga äganderätten till jorden, bönderna hade bara en ärftlig nyttjanderätt. Därför blev bonden ivägkörd från sin gård om han inte betalade in sina skatter och gården blev ett så kallat skattevrak och tillföll kronan. (1 de skatter som nämns här utgjorde böndernas dagsverken en viktig del. Deras betydelse under medeltid och 1500-tal är dock svår att uppskatta.)

Bönderna kontrollerades

Eftersom jorden var den viktigaste inkomstkällan för staten var kungen mycket noga med att bönderna vårdade sina gårdar och att gårdarna inte minskade till omfång eller antal. Vanvårdades gårdarna blev produktionen och skatteförmågan mindre. Om antalet gårdar minskade skulle också de skatter som utgick efter hemmantalet minska.

Gustav Vasa försökte förekomma dessa risker genom att i förordningar och brev förmana bönderna att hålla efter sina gårdar. I ett brev till östgötabönderna 1559 förklarade kungen att om inte bönderna höll sina diken i ordning och röjde sina ängar skulle han låta verkställa sådant genom fogdarnas försorg på den försumlige bondens bekostnad. Naturligtvis skulle också böter utgå för försummelsen. Kungen lät också sina fogdar göra husesyner för att förebygga vanvård av jord och byggnader och åberopade som grund härför Sveriges lag.

I syfte att öka antalet gårdar uppmuntrades nyodlingar på kronans domäner. I dåtidens bondesamhälle var det vanligt att syskon med familjer brukade samma gård och kungen gick därför ut med påståendet att samboendet på gårdarna kunde föranleda "kiv, trätor, mandråp och andra laster". Därför borde de splittra sig och bli nybyggare.

Allmänna besvären var en tung börda

En osäkrare ställning hade adelns landbor. Dessa tjänade två herrar, nämligen godsägarna och kungen eftersom kungen avkrävde dem vissa skatter (skjutsfärder, fordring av hästar och dagsverken). Dessutom måste de delta i extraskatter med hälften av skatteböndernas bidrag.

Trots att Gustav Vasa inte ökade jordskatterna eller extraskatterna blev de allmänna besvären tyngre. Eftersom samfärdseln hade ökat måste vägar byggas och underhållas i högre grad än tidigare. 1544 beslutades att allmänna vägar skulle byggas av allmogen och på deras bekostnad där kungens fogde så bestämde.

Ett annat besvär var skjutsningen som kungen och hans män kunde påfordra. Här kunde det hända att adelsmän på resa påstod att de var utsända av kungen och därför hade rätt till skjutsning. Eftersom bönderna saknade möjlighet att kontrollera sanningshalten i detta var de tvungna att avstå från sina hästar, i värsta fall mitt i skörden!

Extraskatter togs även ut i form av arbetsprestationer, s k besvär. Dagsverken krävdes också ut, bl a vid vägbyggen. En annan skatteprestation var skyldigheten att ställa skjuts till förfogande. BILD: Ola Nyberg.

Erik XIV tog ut extraskatter

Visserligen hade skattebördorna under Gustav Vasas tid känts tunga, men det var trots allt ordning och reda på dem. Under senare delen av hans regeringstid låg riket inte i krig med något annat land, och eftersom kungen hade lyckats kväsa alla upprorsmakare rådde lugn och fred också inom gränserna. Dessutom hade kungen fått ordning på landets ekonomi, så det fanns inget behov av att ta ut extra skatter av befolkningen (utom just till Eriks friarfärd). De skatter som utgick var de ordinarie årliga räntorna samt de allmänna besvären. När därefter sönerna Erik, Johan och Karl i tur och ordning fick makten i sin hand ändrades denna relativt lugna tillvaro.

Erik XIV, som var den förste av bröderna som övertog kronan efter faderns död, lyckades snabbt dra in landet i krig med Danmark, Polen och Lübeck. Detta krig skulle vara i sju år och kosta landet stora offer i form av skövlade och nedbrända gårdar i södra delen av landet, dödade män samt, naturligtvis, extra skatter.

Dessa skatter utgick in natura. Soldaterna behövde kläder, mat och hästar, men några penninggärder uttogs aldrig eftersom Gustav Vasa hade efterlämnat en stor silverskatt (till största delen bestående av det beslagtagna kyrkosilvret) som nu utgick som löner till de besoldade yrkessoldaterna.

Det var inte bara yrkessoldater som var med i kriget, utan också en stor del av allmogen. För att få ut folk i kriget lockade Erik med frihet från alla årliga skatter och pålagor om bonden drog ut. Ville bonden själv inte lämna gården utan skicka sina söner eller drängar utlovades förskonande från dagsverken och skjutsningar.

Kriget slutade 1570 med att fred slöts mellan de stridande parterna. Några landavträdelser behövde inte göras, däremot hade danskarna erövrat Älvsborgs fästning och krävde 150 000 daler i lösen för denna. Eftersom Älvsborg var Sveriges enda hamn västerut var landet tvunget att återinlösa det.

Vid denna tidpunkt hade Erik störtats av sina bröder och Johan III var kung. Han hade svårt att begripa hur faderns stora silverskatt kunde vara borta och lät flera gånger gräva omkring Stockholms slott i tron att Erik hade gömt den. Till slut var han tvungen att lägga på sina undersåtar en mycket dryg skatt för att få pengar till Älvsborgs lösen. Denna skatt började utgå 1571 och innebar att så gott som alla; bönder, biskopar , präster, bergsmän, fogdar, hövitsmän m fl, fick betala 1/10 av sitt lösöre i skatt.

Samtidigt som det sjuåriga kriget slutade påbörjades ett nytt krig, denna gång mot Ryssland, som skulle vara i 25 år. Detta krig var dock inte det enda stora finansbekymmer Johan hade att brottas med, utan ett stort problem var också hans systrars giftermål

Tvångsköp och "frivilliga" gåvor

Gustav Vasa hade i sitt testamente beslutat att hans döttrar skulle få en viss penningsumma när de gifte sig och dessa brudskatter hade kungen mycket svårt att få ihop till.

Erik XIV hade i riktigt svåra finansiella stunder tvingat allmogen att sälja varor till honom som kronan behövde. Eftersom försäljningen inte var frivillig kunde kungens ombud fritt bestämma priset. Också Johan utnyttjade dessa s k köpegärder, men i motsats till Erik brukade han vanligtvis betala för varorna. Att dessa tvångsköp inte var populära vittnar beslutet om, att bönderna i Sunnebo härad befriades från detta, om 10 bönder utgjorde en (godkänd) oxe!

En annan form av förtäckt extra beskattning som både Erik och Johan friskt tillämpade, var att vädja om gåvor. Gåvorna som uppbars var frivilliga i den bemärkelsen att de mer eller mindre pressades fram av befolkningen.

Riksbok över landets finanser

Johan försökte i alla fall få ordning på statsfinanserna och skapade i detta syfte riksboken, som var en sammanställning över rikets finanser.

I denna finner man att den årliga räntan uppbars med spannmål från Östergötland och Uppland, smör från Småland och Västergötland, fisk från kusttrakterna, boskap från de södra landskapen, ved och näver från hela landet och skinn från Norrland och Dalarna.

De allmänna besvären var fortfarande dagsverken och fodring av kungens hästar. Rena penningskatter utgjorde fortfarande en obetydlig andel av totalbeloppet och uttogs i regel av städerna. Däremot kunde extraskatterna ofta bestå av pengar eller silver, och dylika skatter togs under denna tid ut årligen eftersom kronan behövde stora summor till Älvsborgs lösen, brudskatterna och, inte minst, kriget i öster.

Riksdagens makt över skatterna ökade

Alla beskattningsfrågor skulle till en början godkännas på varje landskapsmöte efter det att kungen och rådet utlyst dem. Snart övertog rådet denna beslutande funktion och fogdarna fick underhandla med allmogen om detta, en underhandling som snarare blev underrättelse om kungens och rådets vilja. Detta gick så länge det var jorden som beskattades men så snart extra skatter blev nödvändiga kom också adelns och kyrkans medlemmar med i bilden, de var ju inte befriade från den typen av beskattning.

I dessa fall användes riksdagen som beslutande instans. Detta skedde flera gånger under Gustav Vasa medan sönerna Erik och Johan mer sällan sammankallade någon riksdag. Först under Karl IX blev det regel att skattefrågor skulle behandlas vid riksdagsöverläggningar. Att så blev fallet berodde inte på att Karl inte ville bli någon envåldshärskare utan orsaken var politisk och ekonomisk. Karl behövde riksdagens stöd eftersom har var i strid med rådet och dessutom behövdes riksdagens godkännande när det var fråga om extra penninghjälper - kriget slukade fortfarande enorma summor!

Visserligen hade Karl IX i likhet med fadern ett väl utvecklat ekonomiskt sinne men ett dyrbart krig i öster och de mycket svåra nödår som rådde i landet i slutet av 1590-talet och början på 1600-talet påverkade statskassan på ett negativt sätt.

Karl var tvungen att sammankalla riksdagen nästan årligen för att komma överens om de extra skatterna, och så småningom började grundsatsen stadgas att riksdagen allena ägde besluta om skatterna.

De många krigen krävde ökade skatter

Det följande århundradet 1600-talet - var den period då Sverige förvärvade och upprättade en stormaktsställning i Europa. För att nå denna position bedrevs långa och dyrbara krig, något som ställde stora krav på landets befolkning. Till en början var det framförallt allmogen som genom skatter och krigstjänst tvingades underhålla krigsmakten, men så småningom tvingades också övriga samhällsmedlemmar att delta i detta.

När Karl IX dog 1611 var sonen Gustav Adolf ännu omyndig, men då landet var invecklat i krig mot Danmark beslutade riksdagen att kungen omedelbart fick tillträda sin post som statsöverhuvud. i gengäld fick kungen avge en försäkran som var en klar reaktion mot Karl IX:s sätt att styra riket. Extra skatter fick t ex inte påläggas utan underhandlingar enligt landslagens regler och rådets godkännande. Adeln passade nu på att stärka sin ställning. Karl IX hade gått förbi frälset genom att sätta lågadliga och ofrälse på de flesta ämbeten i statsförvaltningen. Eftersom dessa tjänstemän var helt beroende av kungens välvilja, kunde han på så sätt öka sin egen makt. Nu fastslogs adelns ensamrätt till rikets högre poster och därigenom hoppades de att få större inflytande på landets styrande. Rådet var negativt mot riksdagarna. Därför fick kungen lova att inte betunga ständerna med möten alltför ofta. Dessutom förbättrades adelns ekonomiska privilegier. Vid den impopulära utskrivningen av soldater skulle adelsmannens bönder som bodde inom en mil, den s k frihetsmilen, från sätesgården vara befriade. Dessutom skulle de bönder som bodde närmast sätesgården, inom dess rå och rör, befrias från alla skatter till kronan. Detta innebar att det var fritt fram för adelsmannen att utkräva olika slag av önskade varor, dagsverken eller pengar av sina underlydande.

De första klasskatterna

Kriget mot Danmark avslutades 1613. Älvsborgs fästning hade för andra gången fallit i Danmarks händer och lösensumman var denna gång 1 miljon riksdaler, vilket motsvarade värdet av hela Sveriges skörd i fyra år. Staten hade visserligen börjat få goda inkomster genom ökad kopparexport, och lånemöjligheter gavs från Holland, som inte gillade Danmarks överhöghetsanspråk i Östersjön. Men detta räckte inte långt. Man fick ta till den vanliga utvägen - beskattning av landets befolkning. Eftersom penningbehovet var så oerhört stort tvingades alla samhällsgrupper vara med och hjälpa till att lösa Älvsborg. Kungahus, adel, präster, hantverkare, drängar alla skulle erlägga sin andel. Även utlänningar som vistades tillfälligt i landet blev skattskyldiga.

Befolkningen delades upp i klasser där varje klass pålades en bestämd summa som skulle betalas i skatt. Adelsmannen fick erlägga 32 riksdaler för varje häst han var skyldig att hålla i rusttjänst; biskoparna erlade 40 riksdaler, sockenprästerna och fogdarna fick betala 16 riksdaler, drängen 1 riksdaler medan pigan slapp undan med en halv riksdaler. De enda som inte blev skattskyldiga var adelns bönder som låg inom säteriets rå och rör, men det innebar ju bara att herremannen hade rätt till motsvarande belopp.

Denna så kallade klasskatt var bestämd att utgå i fyra år, men det dröjde hela sex år innan sista avbetalningen till danskarna var gjord. Principen för bestämmandet av skattens storlek genom indelning av folk i olika grupper levde därefter kvar ända in på 1900-talet.

Extraskatter blev stående

Samtidigt med klasskatten utgick också landtågsgärden som Karl IX låtit utskriva 1611 vid det danska krigets utbrott. Landtågsgärden betalades med mat och kläder som levererades till soldaterna.

Trots freden med Danmark fortsatte skatten att utgå, till en början på grund av de fientliga relationerna till Polen. Något krig kom lyckligtvis inte till stånd, men riksdagen fortsatte att bevilja skatten. Sista gången det skedde var 1624, men också därefter togs den ut och så småningom infördes den i jordeböckerna.

Härefter räknades landtågsgärden som en stående skatt fast varken riksdagen eller allmogen gett sitt medgivande härtill, något som krävdes enligt landslagen. 1660 klagade allmogen på detta förhållande och ansåg att de borde befrias från bördan under fredstid.

Svaret på detta blev bara att regeringen icke fann det skäligt att befria bönderna från bördan emedan skatten i så många år varit uppförd i kronans böcker och där antecknad som en årlig skatt . Det skulle med andra ord vara tillräckligt att föra upp en tillfällig skatt i jordeböckerna för att den skulle förevigas.

Andra märkliga exempel på hur skatter kunde förevigas och omdanas finns det gott om. Byggningshjälpen t ex som ursprungligen varit en extra skatt som kungen kunde erfordra vid byggande av slott och fästningar hade, som tidigare nämnts, utkrävts så ofta att den blivit en stående skatt. På 1620-talet omvandlades den till en årlig penningavgift som i sig var en fördel för flertalet bönder. Dels blev det en utjämning av pålagan - bönderna behövde inte ge sig iväg mitt i slåttern eller när det annars var minst lämpligt för dem - och dels innebar det en avsevärd lättnad för den som bodde långt ifrån byggnadsorten. Men så snart denna penningavgift blivit införd i jordeböckerna som ordinarie skatt, började det återigen krävas leveranser och körslor av allmogen. Exakt samma sak hände med dagsverkshjälpen.

Mantalsräntan - en del av grundskatterna

Dessa skatter, landtågsgärden, byggningshjälpen och dagsverkshjälpen kom att tillsammans med ytterligare några skatter att på mer eller mindre godtyckliga grunder införas i jordeböckerna och fick så småningom namnet mantalsräntan. Tillsammans med de äldsta skatterna i jordeboken, jordeboksräntan, kom mantalsräntan att utgöra det som senare skulle kallas grundskatterna. Karakteristiskt för grundskatterna var alltså att man beskattade jorden.

Man kan fråga sig varför inte bönderna gjorde något åt sin situation. De var ju ändå representerade i riksdagen. Svaret på denna fråga är att de valda i hög grad företrädde de mer välsituerade ur allmogen, och uppenbarligen fanns det stora möjligheter att från officiellt håll utöva påtryckningar på bondemenigheten att vid tingen välja välanpassade representanter. Så länge bondeståndet stod ensamt kunde det inte gör något, men från Kristinas tid fick det stöd av den större delen av präste- och borgarstånden gentemot adeln. Då fick böndernas opposition politisk betydelse.

Brist på pengar skapade indirekta skatter

De ständigt återkommande krigen tärde hårt på den svenska ekonomin. Penningutgifterna ökade i snabbare takt än vad penninginkomsterna gjorde, skatterna utgick ju fortare in natura. Visserligen erhöll landet penningbidrag, subsidier, från andra länder för krigens förande. Men dessa bidrag kunde i längden vara farliga för landets politiska självständighet. Därför ägnades stort intresse åt att söka höja det egna landet prestationsförmåga. Skatter för krigens förande beviljade riksdagen fortgående, sa där fanns inte mycket mer att hämta. Bergsbruket hade genom nya metoder fått högre avkastning, men inte heller detta täckte penningnöden.

Eftersom det var reda pengar som behövdes var intresset stort för den näringsgren som spelade den största rollen i landets penninghushållning, nämligen handeln. Därför utarbetades en rad indirekta skatter som man hoppades skulle ge staten de inkomster som behövdes. Skatterna utgick i form av acciser och tullar.

Acciserna var avgifter på tillverkning och försäljning av en rad varor, t ex brännvin som på denna tid var en stor konsumtionsartikel. Utrikeshandeln reglerades genom stora sjötullen. Den lades på import- och exportvaror. Visserligen hade tullen funnits tidigare men höjdes nu avsevärt och dessutom måste adeln påtaga sig den som en slags ersättning för sina utvidgade privilegier.

Tull vid stadsporten

Lilla tullen infördes 1622 och skulle erläggas för alla varor som fraktades in i städerna eller till marknadsplatserna. I syfte att nå så höga inkomster som möjligt koncentrerades handeln till dessa platser, s k landsköp totalförbjöds. Till stor del var det bönderna som kom i kläm. De måste föra in alla sina varor till städerna, även om de kunde få bättre pris av sin granne på landet. Allt skulle förtullas vid stadsporten. Till och med om dagsverksplikten bestått i att bärga hö på kronans ängar skulle tull erläggas när bonden fraktade in skörden i staden!

För att förhindra varusmuggling uppfördes staket och tullstugor runt städerna, vilket allmogen ålades att göra. Städernas borgare skulle sedan svara för underhållet. Trots att lilla tullen väckte stor irritation hos såväl bönder som borgare dröjde det ända till 1810 innan denna indirekta skatt försvann.

Ett sätt för staten att få in pengar var tullar. Lilla tullen, som infördes 1622, innebar att allt som bl a fraktades in till städerna belades med tull vid stadsporten.
BILD: Ola Nyberg.

Mantalspenningen kvar länge

En krigsskatt, värd att nämna, är mantalspenningen som infördes 1625. Också denna skatt var från början av indirekt slag som uttogs när spannmål maldes vid kvarnen och kallades därför kvarnskatt. Emerllertid var det många bönder som malde sin säd på egna handkvarnar i hemmen, och det var därför svårt att kunna ta ut någon skatt av dem. I stället fick dessa bönder erlägga en viss avgift för varje person över 12 år som vistades på gården. Det visade sig att denna s k mantalspenning (skatten erlades per mannatal) var vida mer inkomstbringande än kvarntullen och därför försvann kvarntullen redan 1635. Mantalspenningen togs bort först 1938!

Adelns storhetstid började

I samma takt som böndernas skatter och besvär ökade, vidgades adelns förmåner. Visserligen hade adeln påtagit sig stora sjötullen, men som kompensation befriades deras gårdar från ytterligare skatter. De hade också åtagit sig lilla tullen mot nedsättning i rusttjänstskyldigheten. Vid Gustav Adolfs trontillträde hade adeln tillskansat sig åtskilliga privilegier. Därefter gjorde kungen en helomvändning och började pressa frälset till vissa ekonomiska uppoffringar. De många krigsskatter och engångsskatter som blev permanenta kom till stor del också att gälla adeln. Dessutom utsattes adeln gång på gång för särskilda skatter. Att kungen kunde göra detta berodde till en del på att han skickligt spelade på det adelshat som rådde i landet, vilket medförde att klassen kände sig osäker i sin ställning. Tyckte kungen att stämningen mot adeln mattades av hjälpte han till att återigen blåsa upp den genom framgångsrik propaganda.
 

Staten sålde beskattningsrätten

Samtidigt drog kungamakten nytta av adelns kapacitet, och satte dem därför på höga poster inom förvaltningen, som under denna tid började svälla ut. Eftersom staten hade kronisk brist på pengar och därmed hade svårt att betala ut lön blev donationer av jord en vanlig form av lön till de mest välförtjänta personerna. Det var ju pengar riket behövde, inte jordbruksprodukter.

För att ytterligare spä på sitt goda samvete hävdade rådsaristokratin att jordbruket skulle må bättre av att drivas av enskilda adelsmän än av kronan, och därigenom skulle också handeln öka, med högre tullinkomster som naturlig följd. Till följd av rikets penningbehov fick adeln också köpa kronohemman och skattehemman. Vad gällde de sistnämnda var det inte jorden som sådan som kronan avyttrade, utan rätten att uppbära skatterna. Det var fortfarande bonden som ägde jorden.

På detta sätt ökade adelns godsinnehav oerhört. Framförallt drottning Kristina donerade bort kronans mark. Vid Gustav Vasas död låg ca 20% av den svenska uppodlade jorden hos frälset för att vid Kristinas tronavsägelse hundra år senare vara uppe i ca 2/3.
 

Böndernas frihet i fara

Under denna tid fanns det risk för att bönderna skulle förlora sin fria ställning i samhället, en frihet landets bönder i alla tider åtnjutit och som var unik i jämförelse med andra länder. Det var inte bara de bönder som brukade adelns jord som nu var underkastade adeln, utan också de självägande bönderna, vars skatter nu skulle gå till adelsmannen. Ofta kunde bondens jord vara åtråvärd för adelsmannen, och frånträdde bonden inte jorden frivilligt fanns det flera tillvägagångssätt för att få önskat resultat. Bönderna utnyttjades också hårt med dagsverken. Ofta tog herremannen ut skattskyldigheten just i dagsverken. Det var under denna tid som adeln, med böndernas hjälp, byggde sina stora slott och herresäten. Tidigare hade deras bostäder varit vanliga lantgårdar som inte skilt sig stort från böndernas hem.

Den s k gods- och ränteavsöndringen, kronans donationer av gods till adeln, fick negativa konsekvenser för kronans ekonomi. Inkomsterna kom nu till största delen från tullar, acciser och extraskatter, som nu. började kallas bevillningar eftersom de beviljades av riksdagen. Att få nya skatter beviljade var svårt eftersom kronan lämnat över många av sina inkomstkällor till adeln. Därför blev det en svår börda för de bönder som fortfarande beskattades direkt av staten. Dessutom var adelns underlydande delvis befriade från utskrivningar, och då landet så gott som oavbrutet låg i krig behövdes ideligen nya soldater och det var skatte- och kronobönderna som belastades hårdast av detta. Den överväldigande delen av knektarna dog också i fält - en fortlöpande avtrappning av befolkningen i landet.

Krav på reduktion

Allt detta innebar att det blev ännu drygare för dem som stannade hemma - och överlevde - att klara av att sköta sin jord så att de kunde betala sina skatter. Följden blev att bönderna började agitera för en reduktion av de avsöndrade godsen. Stöd fick de från både borgarna och prästerna i riksdagen. De menade att innehavarna av godsen mer än väl hade fått ut ersättning för sina tjänster till kronan genom jordens avkastning och böndernas skatteprestationer. Därför borde godsen och räntorna dras in utan ersättning. Att adeln blev skakad av detta krav vittnar kanske deras villighet att vid samma riksdag, som det första reduktionskravet gjordes, gå med på att deltaga i de extra skatter som då beviljades. Dessutom beviljades vid samma tillfälle en tillfällig krigsskatt, en s k kontribution, som enbart belastade adeln.

När Karl X Gustav övertog kronan efter Kristinas tronavsägelse var finanserna i ett fullkomligt kaos. Kungen ägnade därför stort intresse åt reduktionsfrågan. Till en början beslutades om indragning av "omistliga gods", dvs gods som av någon anledning ansågs nödvändiga för staten. De kunde t ex ligga nära befästningsanläggningar eller bergverk och därför vara viktiga. Utöver indragningen av de omistliga godsen ställdes adeln inför ett ultimatum; antingen fick de avstå en fjärdedel av sina gods eller i form av en kontribution erlägga en summa av sammanlagt 200 000 daler silvermynt årligen. Adeln valde kontributionen med förhoppningen att de övriga ståndens anspråk på en reduktion skulle tystna.

Knappt hade kungen lyckats driva igenom reduktionen av omistliga gods och "fjärdepartsräfsten" frörrän han kastade sig in i ett nytt krig, vilket ytterligare förvärrade den statsfinansiella situationen.

Den förmyndarregering som tillsattes efter kungens död antog programmet sparsamhet i form av att tjänster drogs in. Extra skatter, bevillningar, sökte i det längsta undvikas i syfte att försöka dämpa de reduktionskrav som de ofrälse stånden och prästerna fortfarande reste vid varje riksdag. Tron på att rikets finanser helt skulle repa sig vid en godsindragning växte sig allt starkare, men förmyndarregeringen fortsatte sin "sparsamma" politik, bl a genom att fortsätta donera bort kronjord - i synnerhet till varandra - och genom att öka statsskulden genom fortsatt upplåning.

Karl XI genomförde reduktionen

Karl XI blev myndig kung 1672 men först 1675 gick det upp för honom att hans förmyndarregering vanskött riket. Det skedde i det kritiska ögonblick när Sverige på nytt råkade i krig. Under de följande krigsåren pålades adeln två kontributioner och på riksdagen 1680 togs beslutet om reduktion. Reduktionen drevs förhållandevis långt. Alla förläningar och donationer, oavsett ålder, drevs in till kronan. Det ålåg innehavaren att bevisa att godset varken tillhörde kategorin förläningsgods eller donationsgods. Kunde han inte förete några åtkomsthandlingar gick gården till kronan.

Indelningsverket byggdes upp

Trots reduktionen fortsatte krigsskatten, kontributionen, att uttagas av alla klasser, vilket de som förespråkat reduktionen inte precis räknat med. De hade varit överoptimistiska i sin tro att reduktionen skulle lösa landets alla finansproblem, men de hade inte räknat med kungen. Han skaffade sig en stark maktställning genom att först med riksdagens samtycke desavouera rådet och sedan, vid riksdagen 1693, genomföra envälde.

Trots ett krig utan landavträdelser, ville Karl XI inte ha flera stridigheter. För att förverkliga detta skapade han ett starkt defensivt försvar genom att upprätta en stående armé. Detta skedde genom indelningsverket, genom vilket bönderna var uppdelade i rotar där varje rote underhöll en soldat. Någon lindring i skattehänseende innebar inte detta, men kungen lovade att bönderna skulle slippa ifrån den förhatliga utskrivningen i krig som kompensation. Indelningsverket innebar också att officerarna och en del av statens civila ämbetsmän i stället för lön fick sig anvisade vissa räntor som bönderna i trakten var skyldiga att utge till kronan. De bönder som kom att ingå i indelningsverket fick det antagligen inte lättare i denna nya situation. De nya "herrarna" kunde vara nog så hårda som de gamla. Skillnaden var bara att det var sin, av kronan anvisade lön de utkrävde.

Kungen lyckades hålla landet utanför krig i tjugo år. Trots freden fortsatte kungen att kräva den extra skatten som alltså kallades kontribution. Först 1693 lovade Karl XI att inte ta ut några bevillningar såvida inte krig drabbade riket. Detta löfte verkade också ha infriats under de år som återstod innan krig återigen drabbade landet och dess folk.

Indelningsverket var ett system som innebar att bönderna svarade för underhåll och utrustning av soldater. En del civila ämbetsmän avlönades också genom indelningsverket. Den indelta armén var en förutsättning för Karl XIIs krig. Systemet med indelta soldater fanns kvar till 1901.
BILD: Ola Nyberg.

Karl XII:s krig tärde hårt på landet

Vid krigsutbrottet 1700 stod Sverige väl rustat. Det militära indelningsväsendet hade medfört att landet omedelbart kunde ställa upp med en vältränad krigshär. Visserligen hade en rad missväxtår under 1690-talet vållat stor nöd för befolkningen och därmed ett ekonomiskt avbräck för staten, men det hade till stor del kompenserats av en ökad handel och export.

Under tiden fram till 1708 löpte livet i landet rätt normalt. Skördarna gav gott resultat och handeln med andra länder fortsatte utan några avbrott. Kriget fördes utomlands, så den svenska arméns underhåll tillgodosågs på fiendelandets, bekostnad. Därför kunde landet bära den kontribution som började utgå 1699. Den utgick i form av klasskatt med specifikt angivna belopp för särskilda kategorier inkomsttagare. Vändpunkten kom dock till slut. Det stora nederlaget kom 1709 då den ryska hären besegrade den svenska och tog 25 000 svenskar till fånga. Följden av krigets förlängning år efter år blev att nya regementen måste sättas upp vilket innebar ett stort manfall inom framförallt jordbruket. Till detta kom nödår med missväxt i stora delar av landet. Dessutom anföll danska och ryska krigsförband landet med svåra härjningar som följd. 1710 fördubblades kontributionen och nya krigsskatter började utgå 1712. Det året kallades den allmän krigshjälp, 1713 krigsgärd, 1714 nöd- och krigshjälp osv.

Självdeklarationen infördes tillfälligt

För åren 1713 och 1715-16 ändrades kontributionen till en förmögenhetsskatt delvis grundad på självdeklaration. Detta var tydligen för avancerat eftersom den försvann för att - efter ett gästspel 1800-1803 - åter dyka upp först på 1900-talet Den svenska befolkningen var nu trött på krig vilket också framkom i riksdagen, där ständerna formligen bönade kungen om fred. Situationen blev inte bättre med förlusten av de baltiska och tyska provinserna som medförde att kronans skatteinkomster och de betydande tullintäkterna härifrån försvann.

När kungen blev skjuten 1718, avvecklade de nya makthavarna kriget, för att 1719-21 sluta freder där Sverige förlorade de flesta av sina provinser. Därmed var Sverige inte längre någon stormakt i Europa.

Överflödet beskattades och pengar gick till vissa sociala ändamål

De krigsskatter som Karl XII infört blev permanenta och nya skatter tillkom. Dessa s k bevillningar togs ut i pengar till skillnad från grundskatterna som togs ut in natura. Under 1700-talet beskattades lyx och överflöd. Böndernas inflytande ökade, framför allt under Gustav IIIs tid. Intresset för sociala åtaganden ökade och skattepengar användes bl a till sjukvård och spannmålslagring. Men krigsväsendet var - trots långa perioder av fred - fortfarande den största utgiftsposten för staten.

Under Karl XIls tid hade det funnits en väl dold opposition bland rådsherrar och högre ämbetsmän mot det kungliga enväldet. När det vid kungens död inte fanns någon självskriven tronarvinge passade de oppositionella på att genomföra en kupp. De lät kungens syster, Ulrika Eleonora, bli drottning på villkoret att hon skrev under en ny regeringsform som i stort kom att medföra att makten lades hos riksdagen.

Beskattningsrätten skulle med denna regeringsordning återigen helt överflyttas på ständerna. Kungen hade bara rätten att - vid anfall mot landet - tillsammans med regeringen utskriva nödvändiga och oundgängliga gärder som skulle gälla till dess riksdagen kunde sammankallas.

Riksdagen representerade inte alla

Riksdagens ledamöter var visserligen folkvalda, men i jämförelse med dagens samhälle kan valen inte kallas demokratiska. De fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder representerade inte landets befolkning särskilt väl.

Stora samhällsgrupper lämnades utanför. Framförallt var det grupper ur de lägre samhällsklasserna som t ex torpare, indelta soldater och allt tjänstefolk. Men det gällde också grupper som stod relativt högt i samhällshierarkin bl a ofrälse militära och civila ämbetsmän.

De fyra stånden hade var sin röst som vägde lika tungt, trots att bondeståndet kanske representerade 80% av den svenska befolkningen medan adeln bara utgjorde 0,5%. Riksdagens viktigaste utskott var det sekreta utskottet där bl a statsregleringen utarbetades. Från detta hemliga utskott uteslöts bönderna med motiveringen att de inte kunde hålla tyst om vad som försiggick inom utskottet och att de saknade de nödvändiga kunskaperna!

Karl XIIs krigsskatter permanentades

De långvariga krig som Karl XII fört, hade satt landet i en svår finansiell situation med en stor statsskuld som värsta problem. Därför beviljade ständerna fortsatt kontribution under hela 1720-talet. Därefter fortsatte man att ta ut den - nu kallad allmän bevillning - under så gott som hela frihetstiden. Under olika namn dyker den upp på varje riksdag och uppfinningsrikedomen var stor när det gällde att finna nya skatteobjekt.

Främst bestod bevillningen fortfarande av klasskatter, men den kunde därutöver uttas på en rad olika skatteobjekt, allt efter statens behov. Vid 1743 års riksdag infördes t ex en fönsterskatt som utgick med olika belopp beroende på var i landet man bodde. Dyrast var det i Stockholm och billigast på landet.

Bevillningen var fortfarande en extra skatt som bara fick uttagas under speciella omständigheter. Men liksom fallet med så många andra extraskatter hade bevillningen börjat räknas som ordinarie inkomst.
Skillnaden mellan jordskatterna och bevillningen var numera den att de förra var fasta medan bevillningens utseende och storlek beslutades på varje riksdag allt efter statens penningbehov. Dessutom utgick grundskatterna till stor del in natura medan bevillningen enbart bestod av reda pengar.

Trots bevillningens permanenta karaktär beklagade ständerna så sent som 1752 att den måste tillgripas.

Löne- och betalningsavgiften

Eftersom bevillningen hade blivit ständigt återkommande, därför kallad allmän, i syfte att täcka de fasta statsutgifterna, krävdes ytterligare skatter när något behov uppstod som inte hänförde sig till det normala.

En dylik särskild bevillning åtog sig ständerna vid 1719 års riksdag för att försöka få rätsida på den enorma statsskulden. Under namnet betalningsavgift infördes en skatt som utgick med ett visst belopp per person. Vid 1720 års riksdag beviljades den igen men fick nu namnet fredshjälp för att 1723 återigen utgå, nu kallad löne- och betalningsavgift.

Giltighetstiden begränsades varje gång till nästföljande riksdag, det var ju bara en tillfällig skatt, och på detta vis kunde skatten tagas ut ända till 1809 då den uppgick i den allmänna bevillningen.

Slottsbyggnadshjälpen- tillfällig under 80 år

Ytterligare en särskild bevillning vilken rönte samma öde som löne- och betalningsavgiften var slottsbyggnadshjälpen som började utgå 1728.

Det kungliga slottet Tre Kronor hade brunnit 1697 och ett nytt hade påbörjats under Karl XII, men bygget hade avstannat i brist på pengar. Slottsarkitekten som tydligen led av att se sitt verk ofullbordat, lyckades få riksens ständer att inse det oekonomiska i att låta en påbörjad och med stora omkostnader igångsatt byggnad bara stå och förfalla.

Sålunda skulle en avgift för slottsbyggandet utgå i fyra år, men i verkligheten tänjdes den ut till över 80 år!

Staten satsade på inhemsk produktion

Trots stormaktstidens sista förödande krig och trots de fortsatta stora skatteuttagen hämtade sig landet förvånansvärt snabbt och näringslivet böljade blomstra upp. I syfte att gynna den inhemska industrin åtog sig ständerna 1726 ytterligare en särskild bevillning, den s k landshjälpen.
Samtidigt lades en femprocentig importtull på sådana varor som kunde tillverkas inom landet. De pengar som genom dessa bägge åtgärder flöt in i statskassan bildade en särskild fond, landshjälpsfonden, där landets manufakturister skulle kunna få lån.

Redan 1731 vägrade borgarna och bönderna att gå med på fortsatt bevillning och därmed försvann den särskilda bevillningen. Däremot kvarstod importtullen, vars inkomster också i fortsättningen gick till landshjälpsfonden.

Importen hotade statens finanser

En orsak till att den inhemska industrin började uppmuntras var att importen av varor från andra länder började upplevas som ett hot mot rikets finanser.

Intresset för fjärrhandel och utländska, exotiska varor hade ökat. Det främsta exemplet på detta är Ostindiska Kompaniet som existerade under åren 1731 till 1813.

Visserligen avkrävde staten kompaniet "frivilliga gåvor" när det finansiella läget var dåligt, men ändå uppfattades det som ett hot att landet köpte varor utifrån. Idealet var en utrikeshandel där exporten översteg importen. Ett sätt att dämpa importen av undgängliga varor tyckte man sig finna genom att lägga avgifter, s k lyxskatter, på produkterna.

Lyxbeskattning - både ekonomi och moral

Under 1700-talet förekom en mängd överflödsförordningar. Syftet var inte alla gånger att söka få ner importen eller gynna den inhemska produktionen. Ibland sattes skatter på saker av rent finansiella skäl, eller också kunde rena förbud råda att nyttja vissa varor därför att lyx ansågs skadligt. Det kunde hända att samma vara utsattes för flera av dessa åtgärder samtidigt.

1731 lades en avgift på innehavet av vagnar. Avgiften var olika för de olika klasserna. Lägst var den för den högsta klassen för att därefter höjas så att personer helt utan rang fick erlägga de högsta avgifterna. Att systemet var konstruerat på detta - för oss något märkliga - vis, berodde på att man ansåg vagnar vara en nödvändighetsartikel för personer i höga ställningar.

1734 belades importen av snus, röktobak, kaffe, thé och choklad med extra avgifter. Tobaksavgiften motiverades som en skyddstull för den inhemska odlingen men de övriga avgifterna var rena lyxbeskattningen. Tre år senare lades en lyxavgift på puder som under detta århundrade var en stor konsumtionsartikel. Samtidigt med dessa Importavgifter lades också en betydande konsumtionsavgift på samma varor. Hushåll som ville nyttja varan fick erlägga vissa penningsummor till staten.

Så småningom bröts principen att överflödsavgifter minskade i takt med högre rang. 1752 stadgades t ex att konsumtionsavgiften för dryckerna kaffe, thé och choklad skulle erläggas efter förmögenhet - ju större förmögenhet dess högre avgift - oavsett om hushållet använde dessa varor eller inte.

De mindre bemedlade slapp helt ifrån avgiften eftersom man antog att dessa ändå inte hade råd att nyttja dryckerna.

Efter ett totalt meningslöst krig med Pommern 1762 var landet i så stort behov av pengar att flera avgifter som utgick på det verkliga bruket av vissa lyxartiklar samlades upp i en enda klassskatt som under alla förhållanden utgick för rätten att nyttja dessa varor oavsett i vilken omfattning denna rätt begagnades.

Beloppet varierade mellan 20 daler silvermynt - som erlades av rikets högsta ämbetsmän - och 2 öre silvermynt som skulle betalas av allmogen och arbetsfolk på landet.

Men också i fortsättningen uttogs konsumtionsavgifter för t ex ekipage, överflödig betjäning, sidentapeter, möbler med sidentyg m m.

Under 1700-talet beskattades konsumtionen av lyxvaror, som t ex vagnar, sidentapeter, snus, kaffe och tobak.
BILD: Ola Nyberg.

Bönderna fick ökad makt

Bondeklassen som under 1600-talet hade tryckts ned av krigsbördorna och godsägaradelns ekonomiska övermakt växte under 1700-talet i betydelse och fick sina rättigheter utvidgade, framförallt genom att Gustav III genomdrev 1789 års förenings- och säkerhetsakt, Genom denna ökade kungens makt på bekostnad av riksdagens, som nu blev tämligen beskuren. Bl a försvann rådet som under frihetstiden hade haft den reella makten.

Men för genomförandet av detta behövde kungen prästernas, borgarnas och böndernas hjälp, och i gengäld fick framförallt bönderna en rad förbättringar. Bl a gavs de nu rätten att förvärva så gott som all slags jord, något de inte fått tidigare.

Vidare fastslogs deras äganderätt till jorden, vilket ända sedan Gustav Vasas dagar hade ifrågasatts. Den feodala uppfattningen hade varit att kungen var ägare till all jord, och att jordinnehavaren med sina skatter betalade arrende för nyttjandet. Skogsavverkning, jakt och fiske hade bara varit tillåtet för husbehov, i övrigt hade bara kungen och adeln denna rätt.

Nu fick bönderna samma rätt till detta, vilket måste ha varit ett betydelsefullt framsteg. 

Ståndsutjämningen ökade

 Dessutom bestämdes att hädanefter skulle bara meriter och inte längre börden vara utslagsgivande vid tillsättande av ämbeten. Detta medförde en ståndsutjämning, men enbart vad gällde de representerade och etablerade stånden.

Under 1700-talet hade en rad nya samhällsgrupper börjat växa fram som utgjorde en slags underklass i förhållande till bondeklassen. De bestod dels av de egendomslösa som för sitt uppehälle var helt beroende av andra och dels av dem, som visserligen hade små jordlotter men bara fick tillräckligt för de goda åren och inte kunde spara för nödår (som allt för ofta förekom under denna tid). Den starka befolkningstillväxten pressade också på medelstillgångarna. En del människor, framförallt ungdomar, blev nybyggare uppe i de norrländska ödernarkerna samt på byallmänningar och odugliga mossar. De utlovades av statsmakten skattefrihet i femton år.

Skatter gick till sociala ändamål

Ett visst anslag för fattig- och sjukvård fanns bland de statliga utgifterna, men detta var försvinnande litet. I stället var fattigvården en kommunal angelägenhet. Socknarna var indelade i rotar, inom vilka de fattiga fick vandra från gård till gård enligt ett bestämt system.

Socknarna hade också rätten att vägra fattiga, gamla och mindre arbetsföra att överhuvudtaget flytta in i socknen.

Adel, präster och borgare åtog sig 1770 en personlig avgift för bildandet av en medicinalfond. Bönderna anslöt sig till fonden några år senare genom att erlägga 1/3 öre för varje tjänstehjon de hade. Denna fond gjorde det möjligt att anställa och avlöna ett antal provinsialläkare i landet.

Också sjukhus började byggas och för att kunna finansiera detta påbjöds insamlingar i kyrkorna; avgifter togs ut vid befordran till ämbeten och vid inköp av kortlekar.

Staten lagrade också upp spannmål som de erhöll genom skatteintäkter och köp under goda tider, för att i samband med de många missväxtåren undsätta de behövande med brödspannmål och utsäde.

Men det fanns inte något större intresse från de makthavandes sida för några sociala reformer. Det var ju sina egna rättigheter som vart och ett av stånden stred för!

Krigsväsendet den största utgiften

Fortfarande var den största utgiftsposten krigsväsendet, trots en nedskärning med 30% på 1720-talet. Mer än hälften av inkomsterna gick dit, men de civila posterna var på frammarsch. Den största posten inom detta område var de löner som de statligt anställda erfordrade, men det var inte alla gånger staten hade råd att betala ut dessa!

1700-talet var som helhet betydligt lättare att leva i ur skattesynpunkt. De långdragna krigen slapp man så gott som helt undan efter 1719, och med detta den så hatade utskrivningen och alla krigsskatter. Samtidigt lades fler skatter över på dem som hade lättare att undvara litet av sitt överflöd, men parallellt med detta växte samhällets allra lägsta sociala grupp, som var fattigare än de fattiga.

Ökade krav på en beskattningsreform

Den nya regeringsformen slog fast folkets rätt att beskatta sig självt. Reformivern var stor och samtidigt infördes en progressiv inkomstskatt. Men man återgick snart till det gamla systemet. Bönderna fortsatte att protestera mot de betungande grundskatterna. Tvåkammarriksdagen ökade böndernas inflytande, vilket tillsammans med kraven på en försvarsreform så småningom ledde fram till att grundskatterna försvann för gott. Och med dem även Karl XI:s indelningsverk.

Gustav IV Adolf hade högtflygande planer på att införliva Norge med sitt välde. Vad som i stället hände var att Finland 1808 gick förlorat till Ryssland. Detta innebar att Sverige minskades med en tredjedel av sin yta och en fjärdedel av sin befolkning. Det var inte bara Finland kungen förlorade, utan också sin krona, och 1809 fick han lämna Sverige för att aldrig mer återse landet.

Orsakerna till hans avsättning var dels misslyckandet i kriget, men också hans osmidiga sätt att lösa inrikes konflikter vilket gett honom åtskilliga motståndare. Dessutom var det många som ogillade 1789 års författning som hade ökat kungens makt på bekostnad av ständernas.

När statskuppen var genomförd igångsattes arbete med en ny regeringsform. Den skrevs med utgångspunkt från Montesquieus maktfördelningslära men fick samtidigt fast förankring i det svenska samhället och de ss historia.
Beskattningsrätten lades t ex, i strid med Montesqieu men helt i linje med svensk tradition, på riksdagen genom den berömda formuleringen i regeringsformen: "Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksens ständer allena vid allmän riksdag".

Kungen hade till uppgift att styra riket, men fick inte fatta beslut utan att höra sitt statsråd som bestod av nio personer. Kungens makt var trots detta rätt stor eftersom han själv fick utse de nio rådsmedlemmarna.

Den första progressiva inkomstskatten

Bönderna hade kommit till 1809-10 års riksdag med stora förhoppningar om att de gamla grundskatterna nu äntligen skulle försvinna. De ansåg att jordskatterna var oerhört orättvist fördelade i det att jorden fortfarande beskattades efter sin kamerala natur, dvs att skatten var mycket högre för skattejord än för frälsejord, samt att den s k ypperliga frälsejorden fortfarande var helt skattefri.

En viss utjämning skedde genom att adeln, i syfte att dämpa böndernas krav, gick med på att betala mantalspenningen och att erlägga lika stor bevillning på frälse- som för skattejord. Bönderna var trots detta inte nöjda och vägrade därför att skriva under den nya regeringsformen.

Bönderna hade valt ett dåligt tillfälle att kräva grundskatternas avskrivande. Landet befann sig nämligen i en mycket besvärlig ekonomisk situation. Kriget hade varit dyrbart och två krigsgärder hade därför tagits ut men mer pengar behövdes. Dessutom kunde man inte längre räkna med lika stora skatteintäkter som tidigare eftersom de inkomster som Finland bidragit med nu var borta.

I detta skede dök ett förslag upp om att den allmänna bevillningen skulle ersättas av en helt ny typ av beskattning, nämligen en på självdeklaration grundad progressiv inkomstbeskattning.

Syftet med skatten var främst att den skulle tas ut på ett förenklat och systematiskt sätt och att uttagsprincipen skulle bygga på skatteförmågan. Den allmänna bevillningen, som beslutades på varje riksdag bestod ju fortfarande av ett flertal artiklar som växlade för varje riksdagsperiod.

Den bevillning som gällde inför 1809-talet års riksdag bestod av fem artiklar, nämligen en personell avgift, löne- och inkomstskatt, fönsterskatt, överflödsavgift och krigsskatt. Varje artikel utgick oberoende av de andra och träffade varje samhällsgrupp i form av klasskatt. Den utgjorde alltså inget försök att träffa den samlade, verkliga inkomsten för varje enskild person.

Den nya skatten sades skona den fattigare delen av befolkningen samtidigt som de mer välsituerade skulle träffas hårdare. Vissa sociala hänsyn skulle också tagas genom att bl a fattiga familjer med minst fyra barn fick en kraftig reducering av skatten.

Att detta revolutionerande skatteförslag antogs av riksdagen som till största delen bestod av relativt förmögna personer och därför tillhörde den grupp som skulle träffas hårdast av den nya skatten, berodde till stor del på bondeståndets envisa vägran att skriva under den nya regeringsformen.

Skatteförslaget skulle gynna bönderna och de gick därför till de övriga ståndens lättnad med på att skriva under den nya författningen. I bakgrunden fanns de priviligierades farhågor för att folkets växande missnöje skulle resultera i en revolution.

Tillbaka till de gamla skatterna

Tyvärr motsvarade inte skatteintäkterna de stora förhoppningar som gjorts. 1810 täcktes finansbehovet bara till 70% av inkomstskatten och den försämrades ytterligare 1811.

Sålunda avskaffades den progressiva inkomstskatten redan 1812 och riksdagen återinförde den gamla bevillningen som nu bestod av fyra artiklar.

Skatten på inkomster var proportionell och utgick med 5% för alla yrkesgrupper. Men för att underlätta taxeringen fastställde man minimiavgifter för olika yrkesgrupper och dessa kom så småningom att bli bestämmande för beskattningen, och med detta var man tillbaka till de gamla klasskatterna. Tillsammans med den relativt höga mantalspenningen som utgick oberoende av inkomst blev detta system en tung börda för låginkomsttagarna.
Inte förrän 1861 genomgick den allmänna bevillningen någon större nydaning. Då försvann minimiavgifterna och alla de olika skatteobjekt som ingått, och istället delades bevillningen upp på två huvudslag, nämligen fastighetsinkomster och övriga inkomster (inkomstbevillningen).

Genom inkomstbevillningen infördes för första gången en beskattning som avsåg att avpassa skatten efter den skattskyldiges verkliga inkomst. Skatteuttaget var dock fortfarande proportionellt.

Den kommitté som utarbetat det betänkande som låg bakom bevillningsförordningen, hade nämligen uppfattningen att en progressiv beskattning i realiteten utgjorde skatt på flit och sparsamhet. Därmed kunde en sådan skatt betraktas som ett straff för de samhällsmedlemmar som arbetade mera och slösade mindre än andra.
Bevillningens andra huvudslag, inkomster av fastighet, antogs däremot liksom tidigare vara 5% av taxeringsvärdet. Jordbruksfastigheter beräknades dock till en inkomst av 3%, beroende på att man ansåg dessa redan så betungande av grundskatterna. Anledningen till att fastighetsinkomsterna var fingerade berodde på att det ansågs vara för svårt att utröna den verkliga inkomsten i varje enskilt fall.

Detta medförde att det eftertraktade målet med beskattning av hela den verkliga inkomsten till en del misslyckades. Skatten sattes genom denna reform till 1%.
 
Eftersom grundskatterna liksom bevillningen var fasta och inte ökade i takt med jordens avkastningsförmåga, med undantag för kronotionden, blev dessa skatter allt mindre lönsamma för statsfinanserna. I stället sökte man få inkomster genom indirekta skatter. Dessa lades främst på konsumtionsvaror som framförallt nyttjades av låginkomsttagarna.

Kraven på en rättvisare beskattningsform blev därför allt starkare.

Nya områden för den kommunala verksamheten

Den kommunala skatten var från början kyrkotionden. Men sockeninnevånarna var också skyldiga att bygga och underhålla kyrka, prästgård, sockenstuga och så småningom fattigstuga.

Några regler för hur andra gemensamma angelägenheter skulle finansieras och skötas fanns till en början inte, utan fick bestämmas av enskilda intressen och frivilliga bidrag. En sockens skolundervisning och fattigvård var till största delen beroende på innevånarnas uppfattning om hur pass viktigt detta var och hur mycket man ville offra.
Men nu började de styrande anse - i enlighet med dåtida liberala idéer - att den ständigt växande befolkningen, förändringen av näringslivet och det ökade bekymret med det egendomslösa proletariatet krävde en decentralisering av samhällsförvaltningen. Detta skedde i flera steg, eftersom det hos framförallt präster och bönder fanns en rädsla att socknens ökade ansvarsområde också betydde ökade skatter.

Men på liberalt håll betona man ur den kommunala självstyrelsen skulle främja upplysning och utveckling i demokratisk anda. De mer konservativt inriktade lade tyngdpunkten på de kostnadsbesparingar som kunde göras genom reformen och att kommuninnevånarna skulle känna ökat ansvar för fosterlandet.

Den kommunala beskattningsrätten vidgades

1817 erhöll socknarna beskattningsrätt i vissa ärenden, medan den 1862 utvidgades till alla de områden som inte hörde till statens åligganden. Kommunalskatten skulle utgå i förhållande till vad som erlades i bevillning och kommunalskatten skulle i sin tur vara bestämmande för den kommunala rösträtten.

Kommunen betraktades ungefär som ett aktiebolag där delägarnas beslutandegrad bestämdes efter vars och ens andel. Tidigare hade jordinnehavetet varit grunden för antalet röster -ju mer mark desto fler röster - vilket gynnade bönderna, men nu blev också storleken på den inbetalade kommunalskatten bestämmande för rösteantalet och detta gav den obesuttna medelklassen tillträde till den kommunala självstyrelsen, men fortfarande stod en stor del av kommunmedlemmarna utanför.

Bland de viktigaste besluten som fattades under denna tid var införandet av den allmänna folkskolan 1842. Varje församling skulle nu få en fast skola med en utbildad lärare. Tidigare hade undervisningen, i bästa fall, ombesörjts av utslagna människor som råkade vara läskunniga. Det tog dock rätt lång tid innan
reformen var genomförd så att det fanns skolor inom varje församling, eftersom lärarna själva måste hinna utbildas på de nyinrättade seminarierna och skolhusen byggas.

Ståndsriksdagen blev tvåkammarriksdag

Under 1800-talet växte böndernas välstånd till följd av nya effektiva jordbruksmetoder. Samtidigt ökade också deras politiska inflytande och de började alltmer uppleva orättvisa i att de, som ändå representerade 4/5 av den svenska befolkningen inte hade större makt i riksdagen. Adeln och prästerna representerade ju tillsammans inte ens 1 %och de hade var för sig lika mycket att säga till om som bönderna.

Krav på förnyelse av riksdagen och dess representation hade rests redan under frihetstidens början av nya, orepresenterade samhällsklasser. Kraven återkom under 1809-10 års riksdag men först 1866 genomfördes den nya representationsreformen med en tvåkammarriksdag.

Första kammaren valdes indirekt genom landstingen som i sin tur utsågs genom de kommunala valen, medan andra kammaren utsågs genom direkta val. Någon demokratisering av den svenska författningen var reformen inte, bara en viss omfördelning av de röstberättigade. Av den svenska befolkningen hade bara 10% rösträtt till första kammaren och 5% till den andra.

Orsaken till dessa bedrövliga siffror var att rösträtten blivit helt beroende av förmögenhet, inkomster och erlagda skatter. Den kommunala rösträtten tillkom kommunmedlemmar, både män och kvinnor samt bolag, såvida de kom upp i den beskattningsbara årsinkomsten på 400 Rd och inte hade skatteskulder. Antalet röster per person växlade dock, på landet i förhållande till inkomst och förmögenhet, s k fyrktal, och i städerna i förhållande till bevillningen. Valbarhetsvillkoret till första kammaren var bl a innehav av fastighet till ett värde av minst 80 000 Rd eller skattskyldighet till staten för minst 4 000 Rd årlig inkomst.

Rösträtten till andra kammaren var visserligen lika men ej allmän i det att den bara tillkom män. Förutom detta krav fordrades också erlagd bevillning för en årsinkomst av minst 800 Rd eller innehav av fast egendom till ett värde av minst 6 000 Rd.

KRONOFOGDEN KOM OCH HÄMTADE SKATTEN
"Längre fram på höstsidan kom kronouppbörden, kronoskatten alltså. Kronofogden och hans skrivare anlände i hög vagn och parhästar, med beväpnad skjutsbonde, järnbeslagen kassakista, fastskruvad i vagnsbotten så att eventuella rövare ej kunde hastigt försvinna med den i skogen. Sedan herrarna fått sig något till livs och installerat sig själva och kassakistan så började kronouppbörden på den tid som förut var kungjord i sockenkyrkorna. Skatten hette "grundskatt" och ålåg alla gårdar med i mantal satt jord och var föga älskad av bönderna, för den utkrävdes årligen med samma belopp vare sig det var god skörd eller missväxt. Kronofogde Eklund var en sträng herre. Skattsedeln skulle ligga rätt och pengarna var jämna och färdigräknade. En bonde kom fram till bordet och började plocka fram och räkna pengar, men fogden strök alltsammans ned i golvet och ropade: Fram nästa man!"
(Minne från Rotebro gästgivargård 1884-89, nedtecknat av J Nyberg)

Bönderna dominerade andra kammaren

Under dessa förutsättningar fick första kammaren en helt annan prägel än den andra, både ekonomiskt och socialt sett. Antalet valbara personer till den första kammaren var mycket mer begränsat än till andra kammaren, vilket accentuerades av förhållandet att det inte utgick något arvode till denna kammares ledamöter. Medan första kammaren var aristokratiskt och plutokratiskt dominerad, med ett stort inslag av högre ämbetsmän som med andra ord representerade en minoritet av den svenska befolkningen, dominerades andra kammaren av bönder.

Det paradoxala i riksdagens utveckling var att det hade skett många fler reformer under den gamla ståndsriksdagens sista år än vad den nya riksdagen lyckades åstadkomma under sina första två decennier.

Ståndsskrankorna hade visserligen försvunnit, men bara för att ersättas av penningstreck! De samhällsgrupper som nu fick rösträtt var bönder, vars gårdar översteg taxeringsvärdet 1000 Rd och därmed fick rösträtt till andra kamma ren, medan godsägarna, bruksägarna, grosshandlarna och de högre tjänstemännen genom fyrktalssystemet fick de flesta rösterna för val till första kammaren. Således var reglerna ogynnsamma för de lägre inkomsttagarna. De kunde i vissa fall komma över inkomststrecket men förlorade ofta sin rösträtt p g a obetalda skatter.

Grundskatterna förenklades

Bönderna hade inte nedslagits av beslutet vid århundradets början att behålla grundskatterna. Till en början ville bönderna bara ha fastslaget principen om all jords lika beskattning, men efter hand hårdnade kraven -skatterna skulle försvinna!

Från statsmakternas sida hade ett visst intresse för böndernas krav uppkommit, emedan den ekonomiska betydelsen av dessa inkomster blivit allt mindre. Orsaken till detta var att skatterna ansågs orubbliga. Redan i samband med dess införande i Gustav Vasas jordeböcker fastslogs räntans storlek eftersom det ansågs allt för arbetssamt att ständigt och jämt bestämma de olika produkterna som skatten till viss del bestod av efter något slags taxeringsvärde. Beloppet hade därför varit detsamma, oavsett goda eller dåliga tider, eller om jordens produktionsförmåga höjts eller sänkts.

Kronotionden, som ju räknades in i jordeboksräntan utgick dock fortfarande i förhållande till årsskörden och annan avkastning.

Ett stort problem med jordräntan grundskatternas ena huvuddel - var att den utgick i så många olika slag av produkter, och att dessa persedlar växlade allt efter de olika orternas förutsättningar. Försök till förenkling gjordes redan på 1700-talet men detta misslyckades, till stor del därför att hela systemet var fastlåst genom Karl XI:s indelningsverk.

Grundskatternas andra huvuddel, mantalsräntan, utgick däremot i pengar.

Först 1855 genomdrevs en förenkling. Före denna reform utgick jordeboksräntan under 295 olika titlar medan mantalsräntan utgjordes efter 155 olika beräkningsgrunder! Reformen 1855 förenklade också systemet genom att jordeboksräntan och mantalsräntan lades ihop f ör att utgå dels med ett fixt penningbelopp, dels med en eller högst fem räntepersedlar, nämligen spannmål, smör, kött, hö och järn. 1869 beslutade riksdagen att helt utta skatten i pengar.

Grundskatterna försvann med indelningsverket

Ett av de största problemen med grundskatternas eventuella avskrivning var deras samhörighet med det militära indelningsverket, landets försvar. I regel drabbade grundskatterna hårdast där indelningsverket var lättast och vice versa.

Under 1860- och 70-talen böljade det dock visa sig att systemet med indelta soldater inte längre var någon lämplig grundval för landets försvar. Soldaterna fick för lite träning, det var ont om vapen och officerare och den stamtrupp som fanns ansågs vara för liten. I stället skulle försvaret byggas på den allmänna värnplikten. Sedan 1812 hade en sådan visserligen funnits men denna ansågs otillräcklig eftersom utbildningen omfattade endast 30 dagar och den bara gällde för män i åldrarna 20-25 år. Dessutom fanns rätten att friköpa sig från dessa övningar, vilket också utnyttjades. Inte ens hälften av de värnpliktiga genomgick utbildningen.

Snart kom också ett förslag till ny försvarsreform byggd på värnpliktsprincipen men i kombination med indelningsverkets bibehållande. Andra kammarens bönder vägrade att gå med på reformen som för dem skulle betyda nya uppoffringar utan motsvarande nedsättning av grundskatterna. Som en kompromiss beslutades 1885 att värnpliktstiden skulle utsträckas till 42 dagar medan grundskatterna och indelningsverket lindrades med 30%. På 1892 års urtima riksdag togs så ett beslut om att den allmänna värnplikten skulle utsträckas till 90 dagar. Böndernas ersättning för detta var grundskatternas slutgiltiga avskrivande, vilket skulle ske successivt under tolv år (1893-1904) samtidigt som staten tog över kostnaderna för indelningsverket.

Sociala reformer och ett ökat skattetryck

Dagens skattesystem beslutades av riksdagen 1902. Det var resultatet av en kompromiss. Rösträttens genomförande påskyndade en total skattereform men först 1928 försvann de sista resterna av det gamla systemet. Då fick vi en kommunalskattelag.

Det sociala reformprogrammet, som började 1913 med folkpensionen, fortsatte - samtidigt som skattetrycket ökade. Under världskrigen tog man ut extraskatter. Momsen infördes och socialavgifterna ökade. Nu står vi inför en ny brytpunkt i skatternas utveckling.

När 1892 års urtima riksdag beslutade om grundskatternas avskrivning, enades riksdagen om att inkomstbortfallet skulle ersättas på ett sätt som belastade de mer bemedlade i samhället i stället för de indirekta skatter som i dåtidens Sverige var den största inkomstkällan för staten. Konsumtionsskatterna hade ju den nackdelen att de blev oändligt mycket mer betungande för de fattiga i samhället än för de välsituerade.

Detta riksdagsbeslut satte igång debatt om skatternas utseende. Att riksdagens uttalande 1892 ansågs vara uppfyllt genom tilläggsbevillningar och införande av en progressiv arvsskatt var en besvikelse för många som ville ha en ordentlig reformering på de statliga, skatternas område. Reformivrarna började därför propagera för nya beskattningsreformer där den progressiva inkomstskatten var ett av de oftast framförda kraven.

Arbetarnas antal ökade

Något som skyndade på kraven på en rättvisare skatt kan sägas vara industrialiseringen. När den kom igång på1890-talet medförde detta en helt ny samhällsgrupp, nämligen industriarbetarna. Denna grupp, som hade fått en smula bildning genom den obligatoriska folkskolan, visade snart upp ett politiskt intresse med framförallt sociala reformer som mål.

Efterhand som penningvärdet sjönk och lönerna steg kom allt fler upp till en årlig inkomst av mer än 800 kronor och erhöll därmed rösträtt till andra kammaren, vilket fick följder för första gången i 1897 års val då Hjalmar Branting som förste socialist valdes in i riksdagen.

Denna grupp var alltså en helt ny maktfaktor att räkna med, men överklassen försökte i det längsta hålla dess krav tillbaka, samtidigt som de insåg att det inte kunde göras hur länge som helst.

Resultatet av en kompromiss

Först 1902 kunde beslutet om en progressiv inkomstskatt tas, men detta skedde ingalunda på grund av någon övertygelse om progressivitetens berättigande från hela riksdagens sida, utan var enbart resultatet av en kompromiss mellan kamrarna.

1892 års härordning hade redan börjat synas otillräcklig och många började frukta att landets fred var i fara med hänsyn till Finlands "förryskning" och Norges upprustning av sitt gränsförsvar. Därför lades ett förslag till ny härordning fram 1901, vilket första kammaren villigt godkände. Men för genomförandet av reformer krävdes stora summor.

Detta medförde att andra kammaren ställde sig kritisk till förslaget, och först efter att första kammaren lovat gå med på att kostnadsökningen skulle täckas genom en progressiv inkomstskatt kunde förslaget röstas igenom. 1902 beslöt sålunda riksdagen att denna progressiva inkomstskatt skulle utgå som en extra skatt 1903.

Med detta beslut var ett av de största hindren för beskattningsreformen eliminerat, nämligen det stora motstånd som fanns hos ledamöterna i första kammaren. Dels bottnade detta motstånd i det faktum, att man ansåg att det taxeringsförfarande med obligatorisk självdeklaration som var nödvändig för denna typ av beskattning skulle ge myndigheterna en allt för god inblick i de skattskyldigas privata förhållanden, dels fruktade man att skatten skulle bli ett effektivt medel att träffa den verkliga skatteförmågan.

Rösträttsreformen banade väg

När steget 1902 var taget, fanns inget hinder för att fortsätta att ta ut denna extra skatt under de följande åren. Systemet med två av varandra helt fristående skatter, bevillningen och inkomstskatten, var dock otympligt och målet blev därför att göra en reformering av hela systemet. Eftersom inkomstskatten var den mest lönsamma och av allt fler ansågs vara den mest rättvisa av de bägge skatterna, var det på dessa grunder man ville skapa den nya inkomstskatten.

Det fanns dock ytterligare problem inför genomförandet av reformen, nämligen bevillningens nära samband dels med den kommunala och statliga rösträtten och dels med den kommunala skatten. Ingenting kunde göras på skattelagstiftningens område förrän denna svårighet var löst, vilket delvis skedde genom 1909 års rösträttsreform, då den politiska rösträtten gjordes allmän.

Efter detta demokratiska genombrott kvarlåg inga större hinder för den stora skattereformeringen, och 1910 beslutade riksdagen om införande av en progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt.

Eftersom kommunalskatten fortfarande vilade på bevillningen, överflyttades denna till att bli, om inte formellt så i realiteten, en skatt av uteslutande kommunal natur samtidigt som den nedsattes till en tiondel.

Det främsta syftet med reformen var, vilket påpekades ett otal gånger i propositionen, att statens inkomstbehov genom den progressiva skatten skulle täckas på ett sätt som belastade var och en efter förmåga, till skillnad mot bevillningen som var en slags avkastningsskatt som utgick proportionellt utan några som helst avdrag. Men man får observera, att samtidigt som reformen ämnade ge en större social rättvisa, var den progressiva inkomst och förmögenhetsskatten ännu inte något redskap för att skapa ett jämlikt samhälle.

En ny klass växte fram

Industrialismen kom till vårt land vid ett stadium då landet hade börjat få allt större bekymmer med grupper som inte "fick plats" i samhället. Landsbygdens befolkning hade börjat växa ut på 1700talet och under 1800-talet fick den allt mer oroväckande proportioner. Tidigare hade det alltid funnits arbetsmöjligheter på gårdarna för de egendomslösa, och gemenskapen i byn hade medfört ett visst socialt ansvar för dessa människor. Dessutom fanns alltid möjligheten att byta arbetsgivare om drängen eller pigan uppfattade husbonden som allt för hård.

Men nu räckte arbetet hos bönderna inte till längre och det börjande bildas ett jordproletariat av backstugusittare, stattorpare och inhysehjon. En del emigrerade till Amerika där de hoppades på en bättre framtid, men det var i första hand de som hade det så pass bra att de kunde skrapa ihop de pengar som behövdes för överfarten till det nya landet. Många var dock alltför fattiga för att ha råd med resan, och levde i en social misär där de inte ens hade möjlighet att äta sig mätta och för dem blev möjligheten till emigration aldrig verklighet.

Industrialiseringen kom relativt sent till vårt land. Det var först på 1870-talet som den kommit igång så pass bra att industrin börjande få behov av arbetskraft. Därefter gick det mycket snabbt. Redan 1910 arbetade 32% av befolkningen inom industrin mot 9% 1850.

Arbetsmiljön inom de olika industrigrenarna var självklart inte den bästa, men lika omänsklig som i England blev den aldrig. Rätt snabbt utfärdades t ex förbud mot nattarbete för barn, men det är tveksamt i vilken grad förbudet efterlevdes.

Värnskatt under kriget

Trots industrins mörka sidor var det den som drog upp landet från en fattigdom och social misär som höll på att växa makthavarna över huvudet, till ett land som i början av seklet började få en märkbar välståndsutveckling. Visst fanns det fortfarande grupper i samhället som hade det svårt, men dessa människor började nu möta en allt större förståelse från samhällets sida i samma takt som industrilönerna höjdes och allt fler arbetare kom över inkomststrecket för rösträtt. Efter rösträttsreformen gick utvecklingen allt snabbare.

Grunden för vår moderna sociallagstiftning lades 1913 då beslutet om folkpensioner togs. Lagen innebar en mindre pension för den som fyllt 67 år och därutöver fanns det en behovsprövad tilläggspension.

Tiden därefter kom vidare sociala reformer att stå tillbaka för behovet att stärka försvaret - första världskriget hade börjat. Som under alla tillfällen då landets fred hotats togs även denna gång en krigsskatt ut, den s k värnskatten. Den utfärdades 1914 i syfte att täcka den nyorganisation försvaret ansågs behöva för att värna om den dyrbara freden. Värnskatten skilde sig dock ifrån tidigare krigsskatter genom att den var progressiv och bara utgick för inkomster som översteg 5 000 kronor. En genomsnittlig industriarbetarlön var vid samma tid ungefär 1300 kronor per år.

1928 avskaffades den sista resten av den gamla bevillningen. Den hade hängt med p g a sin betydelse för kommunalskattens storlek. I stället omarbetades hela systemet för den kommunala skatten och det skapades en särskild kommunalskattelag som fortfarande gäller.

Rösträttsreformen 1909 var en förutsättning för en total nydaning av skattesystemet.
BILD: Ola Nyberg.

Sociala reformer

Näringslivet fortsatte sin expansion och välståndet för befolkningen ökade. 1932 fick socialdemokraterna makten i riksdagen och kunde bilda regering. Deras politiska mål var ett samhälle där hela folket skulle känna trygghet och välbefinnande. Ansvaret för detta ansågs ligga på samhället och det skulle förverkligas genom en rad sociala reformer.

Det kom också flera sådana under de närmaste åren. Det var t ex den nya folkpensionslagen som var en utbyggnad av 1913 års lag, det var den nya semesterlagen som gav varje arbetare rätt till två veckors semester och det var moderskapsförsäkringen som gav ökat ekonomiskt stöd åt nyblivna mödrar.

Dessa och andra sociala åtgärder krävde naturligtvis pengar, och eftersom de nya makthavarnas strävan var att nå ett klasslöst samhälle höjdes progressionen på inkomst-, arvs- och förmögenhetsskatterna. Det var sålunda de välsituerade i samhället som fick bekosta reformerna, medan det var låginkomsttagarna som gynnades av dem.

Det sociala reformprogrammet blev avbrutet av andra världskriget. Nu kom återigen försvaret i första hand. Förutom denna tunga post ökade statsutgifterna genom höjda socialbidrag och livsmedelsrabatter. Dessa utgifter tredubblades under krigsåren. Till en del finansierades detta genom värnskatt, skärpta inkomstskatter och en allmän omsättningsskatt, "omsen".

Dessa höjda skatter gjorde landet till det högskattesamhälle vi fortfarande lever i, för trots freden lättade inte skattetrycket.
Värnskatten upphörde inte, utan, liksom skett otaliga gånger tidigare, blev den ordinär genom att uppgå i den vanliga inkomstskatten.

Omsättningsskatten försvann däremot. Partierna hade varit rörande överens om skattens omedelbara avskrivande vid krigets slut redan när skatten tillkom 1940.

Det sociala reformprogrammet återupptogs och 1947 blev barnbidragen allmänna, 1950 blev undervisningen utbyggd genom den nioåriga enhetsskolan, en allmän och obligatorisk sjukförsäkring infördes 1955 osv.

1959 framlades en kraftigt underbalanserad stadsbudget. I stället för att höja den direkta skatten återinfördes omsen som nu skulle utgå med 4%. (Denna motåtgärd fick budgeten att balansera året därpå). Eftersom en varuskatt främst drabbar barnfamiljer och låginkomsttagare skulle dessa grupper kompenseras med statliga bidrag och minskad skatt. Därefter har omsen, från 1969 mervärdeskatt - moms, oavbrutet stigit, samtidigt med att barnbidrag och folkpensioner har höjts.

Inför en brytpunkt

Det är en stadig utveckling som ägt rum sedan 30-talet med - hittills - ständigt ökande välstånd som även givit utrymme för sociala reformer. Skatterna har kunnat höjas utan att det gått ut över den enskildes konsumtion.

Under 70-talet förändrades denna bild. En minskad tillväxt har gjort att skattehöjningar inte längre ger möjlighet till stora reformprogram. I stället måste staten minska sina utgifter för att söka hejda ständigt större budgetunderskott. I den situationen har åtskilliga förslag förts fram för att helt förändra skattesystemet. Måhända befinner vi oss inför en brytpunkt i skatternas utveckling.

De svenska skatternas historia
Skatteverket

Till toppen