På skatteverket.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

För närvarande har vi vissa störningar i telefonin till skatteupplysningen.

Logotyp, till startsidan

Skatternas historia

Här beskrivs den historiska utvecklingen av beskattningen i Sverige. Du kan se hur utvecklingen har gått från skatter i form av ledung och gästning under medeltiden till det skattesystem vi har idag. Du kan också se hur den offentliga sektorns skatteinkomster har utvecklats sedan slutet av 1800-talet.

Historisk utveckling av beskattningen i Sverige

Här kan du se vilka de viktigaste skatterna i Sverige har varit under olika tidsperioder.

Källa: Uppgifterna hämtade från Skatteverkets skrift
”Skatter i Sverige – Skattestatistisk årsbok 2011”

Vill du veta mer om den svenska beskattningens historia? 

Beskattningen under 1800-talet

Vid slutet av 1800-talet kom det mesta av statens skatteinkomster från tullar och acciser(punktskatter), men grundskatter på jordbruket och en bevillning som baserades på inkomst och fastighetsinnehav var också viktiga inkomstkällor. Den kommunala beskattningen utgjordes främst av inkomst- och egendomsskatter, vilka stod i proportion till den statliga bevillningen.

Grundskatterna var den äldsta skatteformen och gick tillbaka till den tidiga medeltidens naturautskylder i form av ledung (skyldighet att bemanna och utrusta krigsskepp) och gästning (skyldighet att hysa och utspisa kungen och hans hird vid resor i landet). Dessa omvandlades snart till årliga skatter och kompletterades med nya pålagor, vilka under Gustav Vasas tid förtecknades i den s.k. jordeboken. Ännu på 1860-talet erlades grundskatterna delvis i natura (spannmål, smör, kött och järn), men 1869 beslöt riksdagen att ta ut hela skatten i pengar.

Mantalspenningen var ursprungligen en krigsskatt som infördes 1625. Den skulle erläggas för varje person över 12 år och fanns kvar ända till 1938.

Bevillning betecknade ursprungligen sådana extraskatter som togs ut när kronan hade särskilda behov av inkomster, men även de blev med tiden permanenta skatter. Till skillnad från grundskatterna beslutades dock skatteuttaget från riksdag till riksdag och det fanns en stor uppfinningsrikedom när det gällde att finna nya skattekällor. År 1861 delades bevillningen upp i två huvudslag, nämligen skatt på fastighetsinkomster (beräknade till tre procent av taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter och fem procent av taxeringsvärdet för övriga fastigheter) samt skatt på övriga inkomster. Skattesatsen bestämdes till en procent.

Vid slutet av 1800-talet var emellertid de indirekta skatterna statens viktigaste inkomstkälla. Tullar och punktskatter på brännvin och socker svarade för ca ¾ av statens skatteinkomster. Viktigast var införseltullarna. Under intryck av den internationella utvecklingen hade tullarna sänkts från mitten av 1800-talet, men i slutet av århundradet medförde protektionistiska krav åter höjda tullar. Vid sidan av tullar hade det från och till funnits punktskatter eller acciser på produktionen av olika varor. Vid sekelskiftet fanns det två sådana skatter, en på brännvin och en på socker. Tillverkningsskatten på brännvin tillkom år 1855, då det genomfördes en nykterhetsreform med udden riktad mot husbehovsbränningen.

Socknarna hade haft beskattningsrätt sedan 1817 och i samband med kommunreformen

1862 bestämdes att kommunalskatten skulle utgå i förhållande till vad som erlades i bevillning. Kommunalskatten var i sin tur bestämmande för den kommunala rösträtten.

Beskattningen under 1900-1950

Skattefrågorna stod högt på den politiska dagordningen när 1800-talet närmade sig sitt slut. Arbetarna ville ha rösträtt och krävde att tullarna skulle avskaffas. Bönderna ville befrias från grundskatterna. Högern ville å sin sida avskaffa indelningsverket och ersätta den med en modern värnpliktsarmé. Den politiska kompromissen blev att grundskatter och indelningsverk avskaffades och en statlig progressiv inkomstskatt infördes 1902 för att finansiera den nya härordningen. Bevillningen behölls dock, eftersom den fortfarande låg till grund för den kommunala beskattningen, men den förlorade i betydelse som inkomstkälla för staten.

I början av 1900-talet var tullar och acciser fortfarande statens viktigaste skattekällor, men inkomstskatten var den mest expansiva skattekällan. Under första världskriget höjdes skattesatsen och värnskatt tillkom för att finansiera upprustningen. Efter kriget avskaffades värnskatten, men det samlade skatteuttaget sjönk ändå inte till den tidigare nivån.

På 1920-talet reformerades den kommunala inkomstskatten i flera steg. Med 1928 års kommunalskattelag avskaffades de sista resterna av den gamla bevillningen. Under andra världskriget infördes på nytt en värnskatt och inkomstskatterna skärptes. Nya punktskatter tillkom och en allmän varuskatt (omsättningsskatt) infördes. Efter kriget behölls de högre skattesatserna och värnskatten införlivades med inkomstskatten. Omsättningsskatten avskaffades däremot, men punktskatterna behölls och kompletterades med nya efter kriget.

Beskattningen under 1950-1975

Under efterkrigstiden steg skattetrycket successivt för att finansiera den offentliga sektorns allt större åtaganden. I förhållande till de krigförande länderna hade Sverige ett bra utgångsläge och det skulle dröja till 1960-talet innan skattetrycket i Sverige blev märkbart högre än i de flesta andra länder. Även om inkomstskatten steg räckte den inte till för att täcka inkomstbehoven. Den indirekta beskattningen blev allt viktigare. Nya punktskatter tillkom och 1960 återinfördes omsättningsskatten. När omsättningsskatten infördes var skattesatsen fyra procent. Den 1 januari 1969 ersattes omsättningsskatten med en mervärdesskatt på tio procent. Två år senare höjdes skattesatsen till 15 procent.

Kännetecknande för utvecklingen efter kriget är också utbyggnaden av socialförsäkringssystemet. I takt med att det utvecklades, omvandlades frivilliga avgifter till obligatoriska egenavgifter. I samband med pensionsreformen 1960 organiserades socialförsäkringen så att den skulle finansieras genom (1) egenavgifter från egna företagare, (2) avgifter från arbetsgivare för anställdas försäkring och (3) bidrag från stat och kommun. Under hela 1960- och 1970-talen steg egen- och arbetsgivaravgifterna snabbt och stod för en betydande del av det höjda skattetrycket.

Beskattningen efter 1975

Skatteuttaget fortsatte att stiga snabbt under 1970-talet. År 1970 uppgick skattekvoten till ca 40 procent, år 1977 hade den stigit till 53 procent varefter den föll något till 50 procent år 1980. Från omkring 1980 upphörde den trendmässiga ökningen av de offentliga utgifterna. Den snabba ökningen av skattekvoten under 1970-talet berodde främst på ökade sociala avgifter, som till en del kan förklaras med övergången från en netto- till en bruttoprincip i sjukförsäkringen. I och med att ersättningarna sålunda gjordes skattepliktiga måste de höjas för att netto uppgå till samma belopp som tidigare. Samtidigt förbättrades förmånerna, kommunalskatterna höjdes, liksom mervärdesskatten. Höga skattesatser i kombination med smala skattebaser, som bl.a. innebar en oenhetlig beskattning av olika inkomster, medförde olika former av skatteplanering. Detta skapade ett behov av att reformera beskattningen. Ett första steg togs genom 1981 års skatteuppgörelse, som innebar att värdet av den obegränsade rätten till ränteavdrag successivt begränsades. Det stora steget togs emellertid genom 1990-91 års skattereform, som innebar sänkta skattesatser som finansierades genom bredare skattebaser och höjda indirekta skatter. Några år senare reformerades företagsbeskattningen i syfte att göra den mer neutral med avseende på olika företagsformer.

Sveriges skatter under perioden 1880-2015

Här kan du se hur skatterna i Sverige har förändrats sedan slutet av 1800-talet.

Källa: Uppgifterna är bearbetade och sammanställda från olika källor olika år. För perioden 1880-1990 är uppgifterna sammanställda ur Skatteverkets skrift ”Skatter i Sverige – Skattestatistisk årsbok 2011”, där den huvudsakliga källan är SCB. För år 2000 kommer uppgifterna från Årsredovisning för staten år 2000 och för 2010 och framåt kommer uppgifterna från Skatteverkets skattedatabaser.
Senast uppdaterat: 2016-12-01
Nästa uppdatering: 2017-12-22

Vill du veta mer om hur vi samlar ihop siffrorna? 

Uppgifterna är sammanställda från ett flertal olika källor, där skatterna är olika detaljerat redovisade och grupperade på olika sätt. Detta medför att jämförbarheten mellan åren är bristfällig.

I redovisningen av statlig inkomstskatt ingår både skatt på arbetsinkomster, företagsinkomster, kapitalinkomster och skatt på egendom såsom förmögenhetsskatt och fastighetsskatt.

För åren 1960, 1970 och 1980 saknas uppgifter om skattebelopp. Däremot finns uppgifter om hur stor andel av BNP som utgör direkta skatter (inkomstskatt i tabellen), indirekta skatter (moms och punktskatter) samt socialförsäkringsavgifter. Utifrån procentsatserna och belopp för BNP har de olika skatterna beräknats. Det saknas dock uppgifter om hur inkomstskatten fördelar sig mellan statlig och kommunal nivå samt hur de indirekta skatterna fördelar sig mellan moms och punktskatter. I tabellen har fördelning i dessa fall skett på hälften av skatten på respektive skatteslag.

Skatteverket

Till toppen